Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lerchenborg ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Leroy de Saint-Arnaud-Lerskiffer
238
ska politik. Efter att sedan 1872 ha varit
lärare i finansvetenskap vid École libre des
sciences poli-tiques efterträdde han 1880 sin
svärfar M. Che-valier (se d. o.) som professor i
nationalekonomi vid College de France. L. är den
främste nu lefvande representanten för den klassiska
skolan inom nationalekonomien med den optimistiska
karaktär, som i Frankrike getts åt densamma. Mot
den malthusianska befolkningsläran träder han
i opposition, framhållande, att civilisationens
utveckling minskar nativiteten, hvars aftagande
står i jämt förhållande till välståndet och de
demokratiska idéernas framsteg. Från Ricardos
jordräntc-tcori af viker han, i det han gör gällande,
att jordbrukets framåtskridande, med högre arbetslöner
och lägre pris på produkterna, tenderar att småningom
aflägsna jordräntan. Sålunda sjunker denna, äfvensom
förctagarprofiten, och - hvilket L. med mycket
eftertryck framhåller - samtidigt aftar kapitalräntan
gradvis, medan arbetslönerna stiga - i lönefrågan
har han alltifrån 1860-talet intagit en ståndpunkt,
närmast sammanfallande med produktivitets-teorien
-, och därmed försiggår ständigt en utjämning af de
ekonomiska och sociala olikheterna. L:s optimistiska
åskådning uppbär enkannerligen arbetet Essni sur la
rcpartilion des richesses (1881; 4:e uppl. 1896). Med
sin utpräglade individualism, hvilken frånkänner
staten rollen som "samhällets hjärna", är han ej
blott af gjord motståndare till kollektivismen, utan
motsätter sig i allmänhet också statssocialismen såväl
som den på statsingripande grundade socialpolitiken,
med undantag af bl. a. skydd för förvärfsarbctande
minderåriga. Särskildt i standardverket Traité
de la science des finances (2 bd, 1877, 7:e
uppl. 1906) bekämpar han energiskt den progressiva
beskattningen och den höga arfsskatten, medan han
förordar de indirekta skatterna och äfvenledes,
under vissa förutsättningar, försvarar moderata
tullsatser. Ehuru han inom värdeläran visar
sympati för gränsnyttctcorien, i enlighet med den
Jcvonsk-östcrrikiska riktningen, utdömer han afgjordt
den matematiska metoden inom nationalekonomien. L. har
med ifvcr påyrkat en expansionskraftig kolonialpolitik
från Frankrikes sida. - Egentligen icke någon mera
originell tänkare eller djuptträngande forskare
besitter L. en beundransvärd förmåga af klar och
elegant framställning, hvilande på konkret grund.
Bland hans arbeten märkas vidare De Vetat moral et
intellectuel des populaiions onvriéres et de son
influence sur le taux des salaires (1868, prisbelönt
af Franska akad.), La questinn owriére au XIX:e siécle
(1872; 2:a uppl. 1882), LWwri-nistration locale
en France et en Annleterre (1873), Le travail des
femmes au XIX:e siécle (s. å., de båda sistnämnda
prisbelönta af Franska akad.), I,a colonisalion
chez les peuples mödernes (1874; 6:e uppl. 1906),
Le collectivisme. Examen du nouveau socialisms
(1884; 5:e uppl. 1908), L1 Alg me et la Tunme (1887;
2:a uppl. 189"). Precis d’économie polilique (1888;
10:e uppl. 1908), Vilat möderne et ses fonctions
(1889-/3:e uppl. 1899), Traité tJiéorique et pratique
d’économie politique (4 bd, 1896, 5:e uppl. 1910)
och L’art de placer el gércr sa forlune (1906;
2:a uppl. 1908). L. uppsatte 1873 veckotidskriftcn
"L’économiste francais" och har i denna såväl som i
andra publikationer skrifvit en
mänffd artiklar. - L. är led. af bl. a. Institutet
(1878) och svenska Vet. akad. (1880). Han har deltagit
i ledningen af flera större affärsföretag. - Hans son
Pierre L., f. 1871, professor i ekonomisk geografi och
statistik vid L’écolc libre des sciences politiqucs,
valdes 1906 till deputerad för Montpcllicr och har
utgifvit Les nouvdles so-ci<’’tcs ancjlosaxonnes:
Åusiralie, Kouvelle-Zélande, Afrique du sud
(1897), Les Étals-Unis au XX:e siécle (1904) och
andra ekonomisk-geografiska arbeten, af hvilka
ett öfversatts till svenska ("Sibirien och den
transsibiriska järnvägen", 1898). 2. E- H- T.
Leroy de Saint-Arnaud fleroä do sä’t arnå]. Se
Saint-Arnaud.
Le Royer [loroaje], Philippe Eli e, fransk
statsman, f. 1816 i Geneve, d. 1897, kom vid
unga år till Paris, där han studerade juridik och
blef advokat, först i Paris, därefter i Chålons
och från 1855 i Lyon. Han anslöt sig till det
republikanska partiet och utnämndes i sept. 1870,
efter kejsardömets fall, till gencralprokurator i
Lyon samt valdes 8 febr. 1871 af dep. Rhöne till
medlem af nationalförsamlingen. Där vann han stort
inflytande och invaldes i det trcttiomannautskott, som
utarbetade de republikanska författningslagarna. Han
valdes 1875 till lifstidssenator. Sedan Grévy
blifvit republikens president, utnämndes L. 4
febr. 1879 till justitieminister, men måste afgå
redan i dec. s. å. Inom senaton, där han var den
republikanska vänsterns ledare, bibehöll L. likväl
stort inflytande. 2 febr. 1882 valdes han till
senatens president och omvaldes sedermera år efter
år till 1893, då han, vid 77 års ålder, afgick
från denna förtroendepost, som han sk’Ht på ett
mönstergillt sätt. E. W.
Lerpuddling, bygnk. tekn., metod att vid foten af
dammar och framför eller inuti andra för
vattentryck utsatta byggnadsverk åstadkomma en tätande
massa, bestående af lera, uppblandad med fin sand,
som utbredes i tunna lager och under tillsättning af
vatten bearbetas och packas medelst lämpliga redskap.
S. L-k.
Lerskiffer, geol., petrogr., en tydligt skiffrig,
i mer eller mindre tunna skifvor lätt klyfbar,
merendels gråaktig till svartgrå, för blotta ögat
nästan tät bergart, bestående af lerpartiklar med
stundom inblandade mikroskopiskt små glimmerfjäll,
hornbländenålar och stoftfina kvartskorn. Vid
påandning utvecklar lerskiffern en lukt likasom
af lera. Genom glödgning förändras drss färg
vanligen till röd. Ehuru tämligen fast och hård,
repas lerskiffern lätt af en knifspets och ger
därvid grått eller gråhvitt, icke glänsande
streck. Lerskiffer förekommer som mer eller mindre
mäktiga lager, växlande med dylika af sandsten,
kalksten m. m., inom hufvudsakligen äldre sedimentära
formationers bergbildningar (se pl. till art. Berg),
men träffas äfven inom urberget tillsammans med
gnejs, hälleflinta, leptit eller glimmerskiffer
och kallas då vanligen urlerskiffer.
Urlerskiffrarna benämnas numera vanligen
fylliter. Det senare är inom Sverige händelsen på några
ställen i Värmland och Närke. Af silurisk ålder är
lerskiffern i Västergötland och Skåne, algonkisk i
Dalsland. Låter lerskiffern klyfva sig i jämna och
tunna skifvor, användbara för taktäckning, kallas
den takskiffer (Dalsland, Närke, Värmland); är den
förklyftad i smala stänglar (Sonneberg i Thüringen),
benämnes den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
