Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 15. Kromat - Ledvätska / 1387-1388 (1911) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Laurentius Norvegus - Laurentius Paulinus

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

drefvos ur staden. Det berättas, att konungen
utfarit mot honom i häftiga tillmålen, men att den
gamle katoliken svarat med mycken värdighet. Nyaste
biografier: A. Brandrud (protestant), "Klosterlasse"
(Kristiania, 1895} och A. Perger (jesuit),
"Jesuiterpateren Laurits Nielssen" (Kristiania, 1896).
W.S-r.

Laurentius Paulinus (latinisering af Lars Pålsson),
med tillnamnet Gothus ("från Östergötland"),
ärkebiskop, brorson till ärkebiskop Laurentius
Petri Gothus, f. 10 nov. 1565 i Söderköping, d. 29
nov. 1646 i Uppsala och begrafd i Strängnäs domkyrka,
blef lärjunge och 1587 medlärare vid det af Johan III
inrättade Stockholmskollegiet, begaf sig 1588 till
tyska univeisitet och studerade under tre år hos den
mildt konfessionalistiske Chytræus i Rostock. Där

utbildade L. troligen ock sin filosofisk-pedagogiska
åskådning i anslutning till fransmannen Pierre de la
Ramées (se d. o.) filosofi, hvars förnämsta betydelse
låg i oppositionen mot skolastiskt formelväsen,
framför allt mot den nya skolastik, som begynte
intränga i protestantismen, och i dess principiella
yrkande på förnuftets och den fria forskningens
rätt inom vetenskapen (Lundström). L. vann 1592
filos. magistergrad i Helmstedt; hemkommen,
fungerade han 1593 som aktuarie å Uppsala möte
och utsågs s. å. till professor i logik vid det
återställda universitetet i Uppsala. Redan 1594
hade han öfvergått till lärostolen i astronomi; i en
almanacka för 1598 med ett Prognosticon astrologicum
visar han sig ännu behärskad af tidens astrologiska
vidskeplighet. Redan då användes han som sändebud vid
en politisk beskickning till Finland, 1599. S. å.,
1601 och 1604 var han universitetets rektor. Vid
högskolans första filos, magisterpromotion (1600)
var han promotor och höll ett högstämdt högtidstal,
De ellogio scolarum (tr. 1604), öfver kunskapens
betydelse för kyrka och stat. S. å. förflyttades
L. till 2:a teol. professuren, som var förenad med
poenitentiarieplatsen i domkapitlet. Då höll han
sin glänsande installationsföreläsning om vikten
af en vetenskaplig grundläggning för det teologiska
studiet (Oratio de studio sacrce theologiæ recte
inchoando, tr. 1616). 1606 råkade han dock jämte ett
par kolleger ut för en räfst med anledning däraf, att
universitetsprofessorerna 1598, under striden mellan
hertig Karl och Sigismund, af ärkebiskop Angermannus
låtit tvinga sig att underskrifva ett af denne på
egen hand redigeradt förslag till skrifvelse, hvari
den lagkrönte konungen hälsades välkommen till sitt
rike. Ehuru L. i verkligheten stått på Karls sida
och deltagit i det s. k. "korftåget", blef han nu
afstängd från sin professur och tillbragte två år
som kyrkoherde i sitt prebende, Uppsala-Näs. 1607
uppträdde emellertid en ovanlig komet på himlen, som
oroade Karl IX, men som L. kunde tillfredsställande
uttyda (i Cometoscopia. Comet-speghel etc., tr.
1613), hvilket bidrog att återföra honom i kunglig
ynnest. Han utnämndes 1608 till biskop i Skara, men
hann ej tillträda detta stift, innan han, återkommen
från en politisk beskickning till Livland, 1609
erhöll Strängnäs’ stift. Han fortsatte som biskop
sin teologiska skriftställarverksamhet. Närmast
kom den att beröra striden mellan ramism och
aristotelism. 1614 utnämndes Jonas Magni till
professor vid Uppsala universitet och förfäktade i
en serie disputationer aristotelismen. L., som var
den mest betydande ramisten, kände sig utmanad och
svarade med några teser, Problema, vid prästmötet i
Strängnäs 1615. På ett genmäle af Jonas Magni svarade
så åter L. med en våldsam och delvis osympatiskt
personlig polemik i den stilistiskt mästerliga
latinska skriften Scholæ ethicæ (1616). Efter ett
nytt inlägg af Jonas Magni torde striden på Gustaf
Adolfs önskan ha afbrutits, ehuru L. åter sökte
föra fram den ramistiska pedagogiken i ett förslag
till nya universitetsstatuter 1617. S. å. hedrades
han, under kröningsriksdagen i Uppsala, med
teol. doktorsvärdigheten vid universitetets första
teol. doktorspromotion. - L:s författarskap samlade
sig sedan på det praktisk-teologiska området. Främst
står den stora kateketisk-dogmatisk-encyklopediska
Ethica christiana (på svenska; i 6 dlr, 1617-30),
kanske vårt enda fullt genomarbetade lutherska
system ; 1631 utgaf han ett sammandrag af detta
arbete, Thesaurus catecheticus, hvilket betecknats
som 1600-talets måhända främsta kateketiska arbete
i vårt land. Bibeltrohet och stor lärdom paras här
med sträng ortodoxi, men ock med en själfständighet,
för hvilken ej ens Luther var ofelbar auktoritet och
som beredde L. själf angrepp från kyrkligt håll, då
Luthers katekes genom 1634 års regeringsform på sätt
och vis blifvit symbolisk bok i Sverige. L. åsamkade
sig ock obehag genom ett försök till ny psalmbok,
i skriften Gudz församblingz clenodium (1633; tr. på
det af honom själf 1622 inrättade boktryckeriet
i Strängnäs); den gamla psalmboken ansågs som
symbolisk bok, och L. inkallades 1635 för rådet,
som fann det vara för stor själfrådighet hos
L. att utan hela klerus’ godkännande utge sin
psalmbok. F. ö. vittnade L:s bok mera om liturgiskt
än poetiskt förstånd. L. framträdde ock med tryckta
predikningar; här tillhörde han den ortodoxa metoden
med dess öfverdrifna schematiseringar, ehuru en
viss vältalighet och god svensk språkbehandling
ej saknas. - Om L:s intressen äfven utanför det
direkt teologiska vittna bl. a. Coimoscopia eller
Pestilentz-speghel (1623) och Historiæ arctoæ
libri tres (1636), en framställning (visserligen utan
historiskt sinne) af Sveriges historia i samband med
den allmänna historien.

Största betydelsen för Sveriges kyrka och hela
kultur fick emellertid L. som organisatör och
folkundervisare; af hans gärning "blir det mer än
eljest klart, i hvilken outplånlig tacksamhetsskuld
den svenska odlingen står till den lutherska kyvkan"
(Schück). L. införde förebildlig kyrklig ordning
i sitt stift genom en kyrkostadga, Constitutiones
quædam ecclesiasticæ (före 1624), som i åtskilligt
fick ersätta 1571 års och förbereda 1686 års kyrkolag;
han deltog ock i utarbetandet af det viktiga
s. k. .1619 års kyrkolagsförslag, som i praktiken
under 1600-talet var det mest tillämpade. Bredvid
Rudbeckius kämpade han mot Consistorium ecclesiasticum

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>