Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Laurentius Andreæ - Laurentius Giustiniani. Se Laurentius den helige - Laurentius Jonæ - Laurentius Nicolai. 1. Se Tungel, L. N. - Laurentius Nicolai. 2. Se Laurentius Norvegus - Laurentius Norvegus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kyrkopolitiska problemet, liksom konungen af öfvertygelse
slöt sig till den lutherska tron; traditionen
berättar, att det var L., som gjorde konungen
bekant med Olaus Petri. Efter riksdagen gjordes
L. till konungens "sekreterare", hvilken ställning
kan betecknas som första ansatsen till en verklig
statsminister i Sverige. Med klok människokännedom lät
L. alltid konungen framträda som den bestämmande,
men man spårar dock "mäster Lars" bakom nästan
alla kyrkopolitiska företag af betydenhet. Hans
inflytande visar sig redan i den om personlig
kännedom om kurian vittnande säkerhet, med hvilken
förhandlingarna med Rom slutfördes våren 1524,
hvarigenom Sverige tidigare än något annat land
afbröt förbindelsen med påfvedömet. Likaledes har
väl L. vid herredagen i Vadstena 1524 uppsatt den
märkliga regeringspropositionen, den första i sitt
slag bevarade, där åt konungen ges en regeringsmakt,
som redan gick utöfver medeltidens. I en berömd
skrifvelse våren 1524 till munkarna i Vadstena
utvecklade ock L. å konungens vägnar helt det
protestantiska kyrkobegreppet och drog däraf de
ekonomiska konsekvenserna om statens rätt att beskatta
kyrkan; i detta bref rekommenderar han likaledes
officiellt studiet af Luthers skrifter. 1524 fick han
ock som bevis på konungens förtroende den viktiga
ärkedjäkneplatsen i Uppsala jämte den i Strängnäs,
säte i rådet och inkomsterna från Virmo pastorat i
Finland. I kampen mot biskop Brask, ärkebiskopen,
munkväsendet och hela katolska kyrkosystemet 1524–27
skymtar L. bakom konungen som den försiktigt, men
energiskt dirigerande; nu spåras ock den redan i
ofvannämnda bref uttalade sträfvan att ej radikalt
omstörta, utan så långt möjligt bevara kontinuiteten
med det förflutna och att ej alldeles efter tyskt
mönster utlämna kyrkan åt konungen i st. f. åt
påfven. Därom vittnar riksdagen i Västerås 1527,
hvarmed L:s största triumfer började. 1528 genomdref
han den biskopsvigning, genom hvilken "successio
apostolica" bevarades åt svenska kyrkan. Från detta
år är ock hans enda med säkerhet kända tryckta skrift,
Een kort undervisning om troona och godha gerningar
(1528), hvilken enkelt utvecklar den lutherska
ståndpunkten. Som ärkedjäkne i ärkestiftet presiderade
han vid kyrkomötet i Örebro 1529, hvilket bildade
den kyrkliga kompletteringen till Västerås riksdag;
säkert har han här jämte Olaus Petri ledt besluten,
hvilkas kloka moderation framkallade oro bland de
radikalare protestanterna i Stockholm, men ock uppror
af den gamla kyrkans anhängare. Örebromötet betecknar
glanspunkten i L:s kyrkopolitiska verksamhet. Redan
1530 visar sig en misstämning mellan honom och
konung Gustaf, hvilken senare i känslan af sin makt
började tendera åt landsherrligt regemente öfver
kyrkan enligt tysk förebild. Gustaf hade föga lust
att öfverflytta ärkebiskopsämbetet på luthersk mark,
men L. segrade genom att få valet och utnämningen till
stånd, äfven om han själf blef förbigången. Men 1531
måste han lämna sekreterarsysslan och ledningen af
kyrkopolitiken, om han ock stod kvar i riksrådet. Han
synes ock ha visat själfrådighet och ömtålighet om
sin makt liksom i konungens ögon väl stor ekonomisk
månhet. Klyftan vidgades under 1530-talet, särskildt
sedan utlänningarna Pyhy och Norman 1539 fått
konungens öra. Med den förre synes L. ha kommit
i direkt konflikt; efter det stormiga kyrkomötet
i Uppsala 1539, där reformatorerna sökte rädda den svenska
kyrkans nationella egenart och frihet, anklagades
de nyårsaftonen s. å. för högförräderi (se närmare
Olaus Petri), och 2 jan. 1540 dömdes L. och
Olaus Petri att med svärd afrättas. Konungen, som
väl ej afsett annat än att bryta reformatorernas
inflytande, benådade dem snart, men L. fick köpa
sin frihet med nästan hela sin förmögenhet, som
gick till kungliga skattkammaren. Sedan lefde han
i tillbakadragenhet i Strängnäs (1541 synes han af
konungen ha anlitats som bisittare i en domstol),
äfven efter döden föremål för hårda omdömen af den
konung, hvars kyrkopolitik han under de svåraste
åren med lysande framgång ledt. 1893 präglade
Svenska akad. en medalj till hans minne. Jfr
K. H. Rundgren, "Minne af L." i Sv. akad:s
handlingar 1886; O. Ahnfelt, "Om kanslern L. A." (i
"Hist. tidskr.", 1896) och litt. till Laurentius
Petri.
Hj. H-t.
Laurentius Giustiniani [djo-]. Se Laurentius den
helige.
Laurentius Jonae (latinisering af Lars Johansson),
psalmdiktare, dog som förste pastor i Härnösand
1597. Hans psalmer i original och öfv. utgåfvos 1619
under titeln Någre psalmer, andelige wijsor och
lofsonger. Psalmerna 324 och 67 i Sv. psalmboken
af 1819, den förra troligen original, utgöra
bearbetningar efter L. B- R-g.
Laurentius Nicolai (latinisering af Lars
Nilsson). 1. Se Tungel, L. N. - 2. Se Laurentius
Norvegus.
Laurentius Norvegus ("Lars den norske") l.
Laurentius Nicolai (Laurits Nielssen), vanligen
kallad Klosterlasse, jesuit, f. 1538 i Norge,
d. 1622 i Vilna, studerade vid flera katolska
högskolor, bl. a. i Louvain, och inträdde 1564 i
jesuitorden. Lärd, vältalig och smidig, fanns han af
katolska kyrkans ledare särdeles lämplig att användas
vid de sedan 1570 fortgående försöken att genomföra
en kyrklig reaktion i Sverige. I april 1576 anlände
han till Stockholm, där han sedan i fyra år verkade
enligt föreskrifter af kardinal Hosius, fördöljande,
så godt sig göra lät, sin egenskap af katolik och
jesuit. Under sommaren 1576 började han föreläsa vid
det af konung Johan tillskapade teol. kollegiet i det
forna gråmunkeklostret å Riddarholmen (däraf binamnet
"Klosterlasse"). Han bedref i djupaste hemlighet
energisk omvändelseverksamhet bland eleverna;
redan sommaren 1577 sändes de förste konvertiterna
till jesuitiska undervisningsanstalter i
utlandet. Samtidigt hade han understödt konungens
liturgiska reformsträfvanden, och i jan. 1577
uppträdde han offentligt och disputerade med de till
Stockholm kallade Uppsala-professorerna. 1 nov. 1577
höll han i Uppsala, under ett besök i konungens följe,
en offentlig predikan om helgonens åkallan och deras
förböner. Denna predikan föranledde en motskrift från
universitetets teologer, hvilken stegrade konungens
förbittring mot universitetet. Men sedan det blifvit
klart för Johan III, att påfven aldrig skulle lämna
sitt medgifvande till hans förmedlingsplaner, miste
"Klosterlasse" konungens gunst samt blef, efter ett
mot ofvannämnda kollegium riktadt folkupplopp, våren
1580 förvisad till Drottningholm, hvarefter han i
aug. s. å. lämnade riket. – Då Gustaf II Adolf 1621
eröfrade Riga, var L. en af de jesuiter, som för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
