Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Latinska litteraturen. I. 2. Kejsartidens litteratur - Latinska litteraturen. II. Latinska medeltidslitteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(omkr. 160-230), från Kartago, en lidelsefullt
glödande och stridslysten personlighet, har
genom talrika skrifter ("Apologeticus", "Adversus
Marcionem" o. a.) förvärfvat namnet af såväl den
västerländska teologiens som ock det ännu ej utdöda
latinska kyrkospråkets grundläggare. Genom Novatianus
(midten af 3:e årh.), som skref bl. a. "De trinitate",
blef latinet definitivt Västerlandets kyrkospråk. Från
Afrika härstammade Cyprianus (led martyrdöden i
Kartago 258), i hvars hufvudarbete, "De catholicæ
ecclesiæ unitate", det katolska kyrkobegreppet
framträder fullbordadt, vidare Arnobius
(omkr. 300) och Lactantius (d. omkr. 325),
som i "Divinæ institutiones" m. fl. skrifter
visar sig vara en bland de främste stilisterna
bland kyrkofäderna. Höjdpunkten betecknar Augustinus
(354-430), från Tagaste i Numidien, en personlighet af
sällspord anderikedom, lidelse och djup, som småningom
kämpar sig fram till klarhet och kraft. Af hans många
skrifter må nämnas "Confessiones" ("bekännelser"),
i sitt slag nästan enastående i världslitteraturen,
samt det storslagna apologetiska verket "De civitate
Dei" ("om Guds rike"), ännu i dag en af den katolska
kyrkans viktigaste urkunder. Från Gallien härstammade
Hilarius från Pictavium (Poitiers; omkr. 350),
den förste egentlige exegeten bland kyrkofäderna,
Sulpicius Severus (omkr. 400), hvars till både
innehåll och form förtjänstfulla "Chronica" behandlade
den judisk-kristna historien, samt Salvianus
(omkr. 440), som i "De gubernatione Dei" ("om Guds
styrelse") kraftigt bestraffar romarrikets inre
förfall under framhållande af de germanske eröfrarnas
sedliga öfverlägsenhet. Närmast till Italien hörde
Hieronymus (f. omkr. 340 i Dalmatien, d. 420 i
Betlehem), den lärdaste af de latinske kyrkofäderna;
mest bekant är han för sin bibelöfversättning, den
s. k. versio vulgata; bland hans öfriga många arbeten
må nämnas en bearbetning af Eusebios’ krönika, viktig
för den antika kronologien. Biskop Ambrosius i Milano
(340 -397) rönte djupgående inverkan af den grekiska
teologien. Mest bekanta bland hans många skrifter äro
"Hexaemeron", utläggning af skapelsehistorien, samt
"De officiis ministrorum" ("om kyrkotjänares plikter")
efter Ciceros "De officiis". Teoderiks regeringstid
kan betraktas som den västerländska antikens sista
aftonrodnad (början af 500-talet); klarast stråla
här namnen Boëthius och Cassiodorus.
Den förre, författare till många filosofiska och
andra arbeten, skref 524 i fängelset "De consolatione
philosophiæ", som under medeltiden blef af ofantlig
betydelse som länk mellan den grekiska kulturen
och kristendomen; den sistnämnde (d. omkr. 580) är
betydande ej blott som författare - hans "Historia
Gothorum", som vi känna till blott genom Jordanes’
utdrag; "Institutiones divinarum et humanarum
litterarum", en encyklopedisk handbok, m. fl. - utan
framför allt därigenom, att han gjorde klostren till
en härd för studier och en fristad för den antika
kulturens skatter. - b. Poesien kom något senare än
prosan till utveckling. Som kyrkans äldste kände skald
betraktas vanligen Commodianus (omkr. 250; enligt
somliga lefde han omkr. 450), som i "Instructiones"
och "Carmen apologeticum" gaf hexametern en från
den klassiska formen afvikande gestaltning. Span-
joren Iuvencus skref omkr. 330 i anslutning till
klassiska mönster, särskildt Vergilius, det första
kristna epos, behandlande Jesu lif. - Främst
inom den kristna poesien står den lyriska dikten
(hymnen), utmärkt af en värme och innerlighet,
som på århundraden ej förekommit i den romerska
litteraturen. Formen var närmast den klassiska
metrikens; något senare inkom från konstprosan
rimmet, som efter hand blef regel, och från den
latinska hymnen spred det sig (från 800-talet) äfven
till de moderna språkens poesi. Redan Hilarius hade
efter den grekiska kyrkans föredöme användt hymner
vid gudstjänsten i sitt hemland Gallien, men det var
egentligen först med Ambrosius, "kyrkosångens fader",
som hymnen, fick en fast plats vid gudstjänstfirandet;
af hans egna dikter, affattade på korrekta jambiska
dimetrar, finnas några kvar, bl. a. "Veni redemptor
gentium" (Sv. psalmen n:r 58). Mångsidigast och mest
formfulländad var spanjoren Prudentius, hvars hymner,
bland hvilka en återfinnes i Svenska psalmboken
under n:r 492, närmast voro afsedda att läsas. Hans
allegoriska lärodikt "Psychomachia", en med djärf
fantasi tecknad framställning af dygdernas och
lasternas kamp om människosjälen, hade under följande
århundraden ett vidtgående inflytande. Biskop Paulinus
af Nola (353-451) har utom intressanta bref till
Ausonius o. a. samtida efterlämnat dikter i olika
versmått, förträffligt egnade att belysa den kristna
poesiens djup och innerlighet i förhållande till
den samtida profana diktningens tomhet. Venantius
Fortunatus, den sjunkande västerländska kulturens
talangfullaste skald (d. omkr. 600), står redan på
gränsen till medeltiden.
Den fornlatinska litteraturen lefde således ännu någon
tid efter västromerska rikets undergång 476. Efter
langobardernas infall i Italien 568 var, som det
tycktes, den antika kulturen för alltid förlorad. Då
blef kyrkan den räddande makt, i hvars hägn de
rika skatter, som ännu återstodo, genom medeltiden
bevarades åt mänskligheten.
Litt.: M. Schanz, "Geschichte der römischen
litteratur" (3:e uppl. 1907-11 ff.), W. S. Teuffel,
"Gesch. d. röm. litt." (6:e uppl. bearb,
af Kroll och Skutsch, 1910 ff.), F. Leo, "Die
römische literatur des altertums" (i Hinnebergs
"Kultur der gegenwart", 1907), E. Norden,
"Die römische literatur" (i Gercke-Norden,
"Einleitung in die altertumswissenschaft",
1910), "Die antike kunstprosa" (1909), F. Leo,
"Die originalität der römischen litteratur" (1904),
B. Dahl, "Latinsk litteraturhistorie" (1889), och
H. Schück, "Världslitteraturens historia" I (1900).
H. Sgn.
II. Latinska medeltidslitteraturen. Äfven sedan
romersk litteratur upphört, fortlefde det latinska
språket i många århundraden under skiftande former
och öden. De romerska lagtexterna och de kristna
urkunderna, de ena som de andra affattade på latin,
hade sin betydelse hos och för de nya folken. Dessas
språk gjorde sig naturligtvis alltmera gällande, om
ock litteratur först sent uppstod, men sammanhanget
med forntidens kultur berodde på kännedom om
latinet. Detta språk rönte dock af de nya folkens
tungomål ett ogynnsamt inflytande, hvilket flora
sekler framåt röjde sig ej blott i ordförrådet, utan
ock i ljud- och böjningslära. Ja, redan hos Jordanes
(500-talet), som står på gränsen till medeltiden,
visar sig barbarismen i språket. Latinsk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
