Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Latinska litteraturen. I. 2. Kejsartidens litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Terentius, Vergilius o. a. författare äfvensom
väckte ett allmännare intresse för den arkaiska
litteraturen.
C. Den senare kejsartidens litteratur,
från Hadrianus (117-138) till langobardernas infall
(568), karakteriseras af ett fortgående förfall. Detta
är emellertid blott en af de många yttringarna
af den antika kulturens upplösning, en process,
som tidigt började inifrån och fortgick äfven
under tider af yttre trygghet och välstånd. Denna
långa tidrymd företer, som naturligt är, olika
skeden. Förberedd af Probus’ intresse för de äldre
författarna och den under Flavierna, särskildt med
Quintilianus, framträdande reaktionen till förmån
för de klassiska mönstren nådde under Hadrianus
en arkaiserande strömning sin höjdpunkt (den var
egentligen en afläggare af den s. k. atticismen)
På rättsvetenskapens område voro 2:a och början af
3:e årh. en verklig blomstringsperiod. Efter en
tid af inre anarki, hvarunder äfven litteraturen
förstummades, under årtiondena efter den severiska
dynastiens fall (235), inträdde med den absoluta
monarkien (284) bättre förhållanden; dock gör
litteraturen i stort sedt ett medelmåttigt intryck,
och det är betecknande, att poesien och historieskrifningen
hvardera ha endast ett namn af betydenhet att
uppvisa, och att dessa namn tillhöra greker. För
öfrigt börja provinserna, särskildt Afrika och
Gallien, att täfla med eller rent af taga försteget
framfar Italien, som efter Caracallas utsträckning af
medborgarrätten (212) var rättsligt likställdt med
provinserna. Den viktigaste företeelsen under denna
period är kristendomens segerrika utbredning, som
medförde en rik och själfständig kristen litteratur
i Västerlandet. - a. Poesien har blott få namn att
uppvisa. Af Avienus (i 4:e årh.) ha "Ora
maritima", en beskrifning af Atlantiska hafvets
kust, och några andra dikter bevarats. Rutilius
Namatianus skildrade på distika sin resa från
Rom till Gallien 416, "De reditu suo", en dikt af
stort kulturhistoriskt intresse och äfven ur poetisk
och språklig synpunkt ej obetydande. Den galliske
retorn Ausonius (4:e årh.), som i likhet med de båda
nedannämnde författarna bekände sig till kristendomen,
skref många dikter, bland hvilka "Mosella", om en
färd på Rhen och Mosel, anses bäst. Hans landsman
Apollinaris Sidonius’ panegyriska o. a. dikter
(5:e årh.) liksom hans bref visa en mosaikartad,
svulstig stil. Väsentligt högre står Claudius Claudianus,
från Alexandria, som från 395 lefde vid hofvet
i Ravenna; i sina politiska dikter (om Stilicho,
Honorius o. a.) efterbildar han med framgång den
ovidiska versens elegans. Mest bekant är hans episka
dikt om Proserpinas bortröfvande. Claudianus har
ej utan skäl betecknats som Roms siste skald af
betydenhet; betecknande är, att han liksom den
förste, L. Livius Andronicus, sex och ett halft
århundrade förut, hade grekiskt blod i sina ådror. Det
verkligt lifskraftiga inom poesien bär från denna,
tid kristendomens prägel. - b. Prosa. Den ofvannämnda
arkaiserande riktningen representeras af afrikanen
Fronto (omkr. 100-omkr. 175), författare af bref
och retoriska uppsatser, samt hans lärjunge
Gellius, som i "Noctes atticæ" meddelat rika
utdrag ur äldre författare. Till arkaisterna räknas
ock afrikanen Apuleius (f. omkr. 125), hvars
roman "Metamorphoses", en satirisk tämligen drastisk
sedemålning af samtiden, visar betydande talang
och djärf originalitet. - På gränsen mellan föregående
och denna period står C. Suetonius Tranquillus
(omkr. 75-omkr. 150), hvars kejsarbiografier,
"De vita Cæsarum", blef mönster för följande tiders
historieskrifning, som därigenom råkade på afvägar;
hit höra de s. k. scriptores historiæ Augustæ
(omkr. 300). Först med Ammianus Marcellinus,
en grek från Antiokia, som (omkr. 400) skref Roms
historia under tiden 96-378, fick Tacitus en värdig
efterföljare. - Prof på den vältalighet, som var
på modet i Gallien (omkr. 300), ha vi i de loftal,
panegyrici, som af Eumenius o. a. höllos
till samtida kejsare. Sin tids berömdaste talare
var Q. Aurelius Symmachus (slutet af 300-talet),
bekant som förkämpe för den nationella religionen
och kulturen och särskildt mån att söka rädda
litteraturens skatter från undergång. - Filosofi
studerades alltfort, dock utan att lämna djupare
spår i litteraturen; Apuleius skref bl. a. "De
dogmate Platonis", den äldsta nyplatonska skrift
på latin (om Boëthius se nedan). - Filologien,
som anknöt till Varro äfvensom på nytt till
grekiska förebilder, tog ny fart. Af Suetonius’
litteraturhistoriska arbete har det mesta af
afdelningen "De grammaticis et rhetoribus"
bevarats. Grammatiken bearbetades af Terentius
Scaurus, Velius Longus, Helenius Acro m. fl.;
utom Festus’ utdrag ur Verrius Flaccus’ lexikon
(se ofvan sp. 1324) må nämnas Nonius Marcellus’
(omkr. 300) lexikaliska verk "Compendiosa
doctrina". Donatus (omkr. 350) utgaf en latinsk
grammatik, "Ars (grammatica)", afrikanen Martianus
Capella (i 4:e årh.) en på blandad vers och prosa
affattad egendomlig framställning af de s. k. sju fria
konsterna. Båda dessa arbeten tillhörde medeltidens
mest anlitade läroböcker. Viktig är afrikanen
Priscianus’ (omkr. 520) i Konstantinopel utarbetade
"Institutiones grammaticæ". - Under Hadrianus
och ett århundrade framåt hade rättsvetenskapen,
sin blomstringstid, representerad af Gaius’
"Institutiones" (omkr. 160) samt Papinianus’,
Ulpianus’ och Paulus’ på ett förträffligt språk
affattade arbeten. Liksom den vördnadsbjudande urkund,
som fått namnet "de tolf taflornas lag", ett årtusende
tidigare betecknar det första försöket att lämpa det
latinska språket för litterära ändamål, så stå som
värdig afslutning på antikens litteratur de af
Justinianus (533-534) föranstaltade monumentala
lagverk, som skulle bli af världshistorisk betydelse,
lagsamlingen codex Justinianeus, rättstolkningarna
digesta l. pandectæ, en kort juridisk lärobok,
institutiones, samt kejsarens nya förordningar,
novellæ, allt med en medeltida benämning vanligen
kalladt Corpus iuris.
Den kristna litteraturen. Kristendomens språk var
tidigast grekiska äfven i Västerlandet (så skref
Paulus på grekiska till församlingen i Rom), men
snart framträdde alltmer behofvet af öfversättningar
till latin af de kanoniska böckerna och andra kristna
skrifter. Inom kort uppblomstrade i olika delar af det
romerska riket, särskildt i Afrika, en rik litteratur
pä latinska språket, a. Prosa. Redan det äldsta
bevarade prof på denna litteratur, Minucius Felix’
apologotiska dialog "Octavius" (omkr. 200; enligt
andra efter 213), visar en hög grad af konstnärlig
framställningsförmåga. Tertullianus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
