Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Langobarder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till namnet var Roms herre, ehuru påfvarna blifvit
dess verkliga styresmän, att med en här komma
öfver till Italien för att skydda Rom och "hela
den italienska provinsen" mot den langobardiske
konungen. Stefan beslöt då att följa Gregorius
III:s exempel: Pippin den lille, Karl Martells son,
som kort förut med påfvens bifall tillskansat sig
konungadömet öfver frankerna (752), anropades i
hemlighet om hjälp. Sedermera (753) lämnade påfven
Rom, ledsagad af ett lysande följe, för att efter
öfverenskommelse med Pippin begifva sig till Frankrike
och därifrån följa denne till Italien. 755 inföll
Pippin, åtföljd af påfven, uti Italien. Frankernas
förtrupper framträngde öfver Mont Genis och slogo
den langobardiska här, som under Aistulfs eget befäl
vid Susa sökte stänga dem vägen. Med öfverlefvorna
af sin här kastade Aistulf sig in i Pavia, där han
kort därefter belägrades af Pippin. Genom påfvens
medling kom nu en förlikning till stånd, i kraft
af hvilken Aistulf och de langobardiske stormännen
med "fruktansvärd ed" förbundo sig att återlämna
de af Aistulf eröfrade orterna, hvilka Pippin med
eröfrarens rätt skänkte S:t Peters stol, i trots af
att de tillhörde den bysantinska kejsaren. Af dessa
sinsemellan stridiga anspråk sökte Aistulf draga
fördel. Han dröjde med de ifrågavarande områdenas
utlämnande; och sedan den frankiska hären återvändt
hem, besatte han (756) alppassen och ryckte hastigt
mot Rom, som han belägrade i tre månader. Stefan
II uppmanade enträget Pippin att ånyo komma till
undsättning, och han kom och inneslöt Aistulf i
Pavia. Denne måste förnya det förra fördraget samt
tillika åt Pippin utlämna tredjedelen af den i Pavia
förvarade kungliga skatten. Efter Aistulfs kort därpå
timade död upphöjdes på tronen
 |
Fig. 6. Statyer af langobardfurstinnor i bysantinsk
dräkt från 700-talet, i bönkapellet till ett gammalt
benediktinkloster i Cividale, Friuli. |
hertig Desiderius af Tuscien (756–774), som blef
langobardernas siste konung. För det langobardiska
riket var det en lifsfråga att förvärfva de
romersk-bysantinska områdena (Rom med omnejd och
Exarkatet), som lågo emellan de langobardiska
besittningarna i norra och södra Italien, men då försöken
att lösa denna uppgift genom påfvarnas sluga politik
invecklade langobarderna i strid med den frankiska
stormakten, följde rikets undergång. Desiderius
gjorde förtviflade ansträngningar att återvinna
Aistulfs eröfringar. Under Stefans efterträdare
Paulus I (757–767) inföll han i Exarkatet, men
en beskickning från Pippin tvang honom att afstå
från företaget och att lofva återställande till
påfvestolen af vissa omtvistade platser. Efter Paulus’
död försökte han upphöja en sin anhängare till påfve,
men misslyckades. Det gifna löftet uppfyllde han
emellertid ej, och då han dessutom ånyo inföll i
"kyrkostaten" och hotade själfva Rom, kallade den
dåvarande påfven, Hadrianus, till sin hjälp Pippins
son och efterträdare Karl (den store). Desiderius hade
sökt afvärja faran från det frankiska riket genom
ett giftermål mellan sin dotter Desiderata och Karl,
men denne hade nu förskjutit henne och var dessutom
uppretad öfver, att Desiderius tagit i sitt skydd hans
771 aflidne medregent och broder Karlmans änka och
från tronföljden utestängda söner. Han inryckte därför
773 i Italien, eröfrade 774 Pavia, där Desiderius
föll i hans händer (Desiderius dog i fångenskap i
Frankrike), och införlifvade langobardiska riket med
sitt välde. Hertigarna i Benevento lyckades dock
ända till 808 försvara sitt oberoende.
Det langobardiska rikets författning. Vid
bosättningen i Italien hade langobarderna en rent
germansk rättsordning, som återges i Rotaris edikt
(se ofvan), den märkligaste af de sydgermanska
folklagarna. Först i de senare tilläggen (af Grimoald,
Liutbrand och äfven Ratchis samt Aistulf) röja sig
spår af romerskt inflytande. De krigstjänstskyldige
fullfrie männen voro med sina familjer indelade i
faror (ätter); under dem stodo halffria landbönder,
aldier l. aldioner, motsvarande literna (se
d. o.) hos andra germanfolk. Äfven funnos frigifna
och trälar. Den kufvade romerska befolkningen
bestod dessutom till stor del af halffria brukare
(coloni), hvilka genom eröfringen blott bytte
herrar. Do kejserliga kronogodsen och en mängd
stora possessioner, hvilkas romerska egare under
eröfringens första tid dödades eller förjagades,
blefvo konungens och folkhärens byte; sedermera
synas de langobardiske eröfrarna i allmänhet ha
nöjt sig med att som hospites (gäster) erhålla 1/3 af
godsens afkastning. Liksom hos andra germanfolk, som
kommo i beröring med ett utveckladt storgodsväsen,
utvecklade sig äfven hos langobarderna ett sådant,
som blef en af grundvalarna för den sedermera
uppkomna feodalismen. Det var denna, som under
frankiska tiden gaf upphof till den senare italienska
adeln. Hos langobarderna har troligen urspr, funnits
en bördsadel, men denna uppgick i eller undanträngdes
efter eröfringen af en kunglig tjänstemannaklass, till
hvilken säkerligen också den underkufvade befolkningen
kom att lämna bidrag. Denna tjänsteadel hade sitt
ursprung i den hird af handgångna män, som enligt
germansk sed omgaf konungen och hvars medlemmar,
gasindi, utmärktes af en förhöjd mansbot. De förnämste
inom tjänsteadeln voro de höge hofämbetsmännen:
marpahis (= marskalken), vestiarius
( = klädkammarföreståndaren) m. fl.
och hertigarna (duces). Riket
indelades nämligen för förvaltning, rättskipning
och krigsuppbåd med anslutning till de romerska
municipalområdena i hertigdömen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 18:52:25 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/nfbo/0611.html
