Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 15. Kromat - Ledvätska / 1151-1152 (1911) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Langobarder

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Donauområdet, men blefvo tillbakaslagna. Under
vandringarna skola de ha utbytt sin västgermanska
republikanska författning (se Germaner, sp. 1042)
mot en monarkisk (deras förste konung skall ha hetat
Agelmund), och i slutet af 400-talet uppträdde de i
mellersta Donaulandet, där de besegrade herulerna
(se d. o.), blefvo därpå östromerska foederati
(bundsförvanter) i Pannonien under kejsar Justinianus
I:s regering (527–565) och störtade i förbund med
avarerna (se d. o.) under sin konung Alboin (se
d. o.) 567 gepidernas rike (se Gepider). Redan
följande året lämnade Alboin Pannonien och drog med
hela sitt folk, förstärkt med andra folkelement, till
Italien, enligt sägnen ditkallad af den östromerske
(bysantinske) ståthållaren Narses (se d. o.). Hastigt
eröfrade han från bysantinerna största delen af norra
Italien, som efter langobarderna erhållit namnet
Lombardiet. Pavia (Ticinum) föll efter en treårig
belägring (569–572) och blef det nya

Fornfynd från en langobardisk furstegraf vid Civezzano nära Trient: Fig. 1. Järnsköldbuckla med förgyllda bronsbeslag. - Fig. 2. Bronsbäcken. - Fig. 3. Bröstkors af guldbleck med inpressade ornament. - Fig. 4. Gördelspänne af brons. - Fig. 5. Lansspets af järn.

rikets hufvudstad. Sedan Alboin 573 mördats
af sin gemål Rosamunda, valde langobarderna
till sin konung Klef. Denne fortsatte
eröfringarna, men mördades efter blott 18 månaders
regering. Då afskaffades för en tid konungadömet,
i det de 35 langobardiske hertigarna skiftade
makten sinsemellan. Icke dess mindre fortgingo
eröfringarna. De langobardiska hertigdömena Tuscien
(Toscana) och Spoleto grundlades; Neapel och själfva
Rom hotades. Plundringståg på frankiskt område
framkallade emellertid ett förbund mellan frankerna
och bysantinerna, och troligen var det denna fara,
som förmådde langobarderna att på tronen upphöja (585)
Autari, Klefs son. Denne var en både ridderlig
och tapper krigare. Han icke blott försvarade med
framgång sitt rike mot frankernas och bysantinernas
förenade angrepp, utan eröfrade hela Samnium, som
blef hertigdömet Benevent (589), langobardernas
sydligaste förvärf i Italien. Halföns sydspetsar och
Sicilien lyckades de aldrig fråntaga bysantinerna,
och äfven en betydlig del af öfre Italien, näml. Rom
med område och exarkatet (se d. o.) Ravenna, förblef
kejserlig besittning. Efter Autaris död (590) beslöto
langobarderna att taga den till konung, som hans änka,
den bajerska prinsessan Teodolinda, utsåge till sin gemål. Hennes
val föll på den tappre hertigen af Turin, Agilulf
(590–615). Genom Teodolinda, som var romersk katolik
och lät leda sig af påfven Gregorius den store,
började den romerska katolicismen vinna utbredning
bland de vid invandringen i Italien till större
delen arianske och endels hedniske langobarderna,
särskildt då hon under sonen Adonalds regering
(615–625) var den egentligen styrande. En följande konung,
Rotari (636–652), ryktbar därigenom, att han
(643) lät (på latin) uppteckna de langobardiska
rättssedvänjorna (Edictum Rotharis), var dock arian,
men sedan Teodolindas brorson Aribert I
(653–661) erhållit kronan, blef den katolska tron allmänt
antagen af langobarderna. En strid mellan Ariberts
söner gaf Grimoald, hertig af Benevent,
tillfälle att bemäktiga sig tronen (662–671). Han
kämpade framgångsrikt mot bysantiner, franker,
avarer och slaver, som inföllo i hans rike, och gjorde
sig äfven känd som lagstiftare, i det han ökade
"Edictum Rotharis" med flera tillägg. Hans son
Garibald fick vika för den öfverlefvande af
Ariberts söner, Bertarid (671–688), och därefter
innehades tronen af Ariberts ättlingar (de bajerske
Agilolfingerna) till 712. Luitbrand, som s. å. besteg
tronen, var en af langobardernas kraftfullaste
konungar och därjämte känd som lagstiftare genom
viktiga tillägg till "edictum Rotharis". Han sökte
målmedvetet eröfra de bysantinska besittningarna i
öfre Italien och bringa till lydnad de så godt som
oberoende hertigdömena Spoleto och Benevent, men då
han hotade Rom, bönföll påfven Gregorius III (739) om
hjälp hos den frankiske rikshofmästaren Karl Martell
(se d. o.); för tillfället medförde detta ej några
följder, ty Karl var upptagen på annat håll och afled
kort därpå (741), och Gregorius’ efterträdare Sakarias
(741–752) försonade sig med Luitbrand. Denne dog 744,
och s. å. intogs tronen af hertig Ratchis af
Friuli. Hans broder och efterträdare Aistulf (749–756)
fråntog omsider bysantinerna exarkatet Ravenna och
ryckte mot Rom (750–753). Förgäfves uppmanade påfven
Stefan II (752–757) den bysantinske kejsaren, som

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>