Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kyrkohistoria. 1. Allmän - Kyrkohistoria. 2. Svensk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
årh.), munkarna i Farnborough i England (Cabrol
liturgik, Leclercq arkeologi, m. fl.), P.
Thureau-Dangin (1800-talet) samt främst Imbart la
Tour (Frankrikes Janssen, "Histoire de la Réforme
en France", I–II, 1905 ff.). Ett högsäte eger den
ultramontana forskningen i Belgien i bollandisterna
och Louvains universitet med Ch. Moeller
(medeltiden), M. de Wulf (skolastiken), G.
Kurth (medeltiden) m. fl. och den stora "Revue d’histoire
écclésiastique". – F. n. pågår i alla katolska länder
ett systematiskt planlagdt och betydande arbete på
att få de katolska ordnarnas historia utforskad;
längst ha jesuiterna kommit (se den i Jesuitorden
omnämnda litt.). En god handbok till alla ordnarna
ger M. Heimbucher (3 bd, 1907). En stor
påfvehistoria på engelska utges af H. K. Mann.
– Af allmänna kyrkohistoriska handböcker äro de
mest spridda och till flera språk öfversatta: den
holländske jesuiten P. Albers’ "Kerkgeschiedenis"
(2 vol., 2:a uppl. 1908), Kraus’, Funks, A. Weiss’
och A. Knöpflers (Kraus’ lärjunge) läroböcker,
samt, störst och värdefullast, J. Hergenröthers
(ny uppl. af Kirsch, 4 bd, 1902–09). Mycket läst i
prästseminarierna är ock den extremt ultramontana,
men gentemot föregående seminarie-läroböcker ett
framsteg betecknande L. Marions "Histoire de
l’église" (2:a uppl., 3 bd, 1908). A. Dufourcq utger
en allmän kyrkohistoria "L’avenir du christianisme"
(utkommen till 900-talet) och F. Mourret en stor
populärare "Histoire générale de l’église" (4 bd, till
medeltidens midt, utkomna 1910). En spansk handbok
är F. Rivaz, "Corso da historia ecclesiastica"
(5:e uppl., 3 bd, 1905), en amerikansk katolsk
A. Guggenberger, "General history of the Christian
æra" (4:e uppl. begynt 1907). – Som totalomdöme kan
sägas, att den katolska kyrkohistoriska forskningen
trots de skrankor, som den ultramontana påfliga
politiken uppdrar, lämnar ett alltmera betydande
bidrag och sträfvar att tillegna sig den moderna
historiska källforskningens metoder, äfven om den
blott undantagsvis når upp till samma nivå som
det bättre inom den tysk-engelska protestantiska
historieskrifningen.
Inom den finsk-slaviska världen blomstrar nu
ock upp en kyrkohistorisk litteratur af stort
värde, både i Böhmen, Ungern, Ryssland och, i
viss mån, i Polen. I Ryssland bildar den stora
"Bogoslovskaja entsiklopedija" en samlingspunkt
(utk. t. o. m. bokstafven K 1910). Den ortodoxa
kyrkans historia har ock i senare tid blifvit på
grekiska tecknad, främst af D. Kyriakos (2
dlr, 1882) och Ph. Bapheides (2 dlr, 1886;
till 1453).
2. Svensk. Den svenska kyrkohistoriografien börjar
på sätt och vis redan med Ericus Olai
(d. 1488), hvars "Chronica gothorum" behärskas af
kyrkliga synpunkter och äfven röjer kyrkohistoriska
studier. Hans lärjunge Johannes Magnus gaf i den delvis
på verkliga källskrifter byggda, men katolska och af
danskhat färgade "Historia metropolitanæ ecclesiæ
Upsaliensis" (tr. i Rom 1557) det första arbetet
af direkt kyrkohistorisk innebörd. Kyrkohistoriskt
stoff möter ock i samme författares fantastiska
"Historia de omnibus gothorum sveonumque regibus"
(Rom 1554) och i brodern Olaus Magnus’ "Historia de
rebus septentrionalibus" (Rom 1555). På ett högre
plan lyftes äfven den
kyrkohistoriska behandlingen genom Olaus Petris
berömda "Svenska krönika" (förf. i senare delen
af 1530-talet; tr. 1818). Det närmaste århundradet
efter reformationen såg inga direkt kyrkohistoriska
arbeten, ehuru reformationsverket behandlades af
krönikeskrifvarna (Peder Swart, Per Brahe, Arild
Hvitfelds stora danska krönika, m. fl.) och E. Tegel,
hvars arbeten genom sitt (dåligt bearbetade)
material delvis ega karaktär af källurkund. I
Johannes Messenius’ "Scondia illustrata"
(1620–24, delvis tr. i 2 bd 1700–05) egnas en stor
del af berättelsen om medeltiden åt redogörelse
för de kyrkliga angelägenheterna samt framställes
utförligt ordnarnas, klostrens och helgonens historia;
skildringen af reformationens fortgång i Sverige är
den utförligaste hos våra äldre författare och stöder
sig i flera fall på källor, som icke stått den senare
forskningen till buds; hela arbetets glanspunkt
är framställningen af liturgiststriden, äfven om
författarens katolska sympatier ge färgen. Den svenske
renegaten Johannes Vastovius’ samling af de svenska
helgonens lif (det starkt katolska "Vitis aquilonia",
1623) gaf delvis anledning till den första verkliga
svenska kyrkohistorien, nämligen den af våra äldre
historieskrifvare måhända mest rådfrågade Johannes
Baazius’ på uppdrag af förmyndarregeringen
skrifna "Inventarium ecclesiæ sveo-gothorum"
(omfattande tiden från Magog till 1640; 1642),
som innehåller dokument och notiser af största
värde, men i sin helhet endast med försiktighet kan
användas. För kyrkohistorien verkade J. Schefferus
genom sin utmärkta edition af ärkebiskopslängden i
Registrum Upsaliense "Cronicon de archiepiscopis
etc." (1673), den berömda "Suecia literata"
(1698) och "Lapponica" (1673, bl. a. skildring af
lappmissionens början). J. Bång begynte en "Historia
ecclesiastica de priscis Sveo-gothicæ terræ colonis
etc." (I, 1675, omfattande Sveriges kyrkohistoria
från Adam till Ansgarius!). Cl. Örnhiälm gjorde en
samling påfvebullor rörande Sverige (ej utg.) samt
utgaf Rimberts "Vita Ansgarii" och en "Historia
sveonum gothorumque ecclesiastica" (omfattande
endast tiden till omkr. 1202, 1689), som försöker
stödja sig på urkunder och samtida handlingar och
därigenom betecknar ett framsteg i metod. C. F.
Rangos på tyska utgifna "Svecia orthodoxa"
(1688) behandlar tiden från reformationen. Haquin
Spegels "Then svenska kyrkiohistorian" (2 dlr,
1707 f.) och "Skrifteliga bevis" (1716) ega utöfver
urkunderna föga själfständigt värde. En rad andra
urkundssamlingar begynte med 1700-talet, såsom
P. Dijkman, "Gamle svenske kyrkie handlingar" (1703,
om gamla ceremonier etc.), editionen af biskop Magnus
Matthiæs "Episcoporum Lundensium series" (1710),
Peringskiölds "Bullarium", editioner af Messenius och
"Monumenta Ullerakerensia" (1719) och den genom sitt
historiska intresse och samlarnit för kyrkohistorisk
forskning synnerligen betydande E. Benzelius d. y:s
"Monumenta historica vetera ecclesiæ sveo-gothorum"
(1709–13) samt editioner af Vastovius (1708) och
"Diarium Vatzstenense" (1721) m. fl. Nämnas må ock
A. A. von Stiernmans "Alla riksdagars och
mötens besluth" (1728–43), editionen af L. Raimundus’
1638 författade "Historia liturgica" (1745) och
"Bibliotheca suiogothica" (1731, blott delvis tryckt)
med ofta goda bibliografier.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
