Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kyrkohistoria. 1. Allmän
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
banbrytande arbeten i äldsta kyrkans historia af
J. B. Lightfoot (fäderna), B. F. Westcott
(kanon), W. M. Ramsay (kyrka, stat och kultur),
E. Hatch (kyrkoförfattning), A. E. Burn (symbola),
F. C. Burkitt (Syrien) och H. M. Gwatkin
(hvars "History of the early church", 2 bd, 1909,
torde vara den f. n. bästa framställningen af
de 3 första årh:s historia). En motsvarighet till
Gebhardt-Harnack är J. A. Robinsons samling
"Textes and studies". – För allmänna kyrkohistorien
gjordes viktiga insatser af bl. a. M.
Creighton (påfvedömet etc.), C. Wordsworth
(öfversikt i 4 vol. 1885) och H. B. Workman
(medeltiden i 3 vol. 1901 ff.); reformationstiden
har fått en god framställning genom A. Lindsay
(2 dlr, 1907 f.), tiden efter reformationen
genom S. Cheetham (1907). Hufvudsakligen har dock
den engelska forskningen arbetat med Englands egen
kyrkohistoria och här nått högt både i detaljforskning
och sammanfattande handböcker. I senare afseendet
har intet annat land någon motsvarighet; två
nya utmärkta samlingsverk äro här utgifna, under
redaktion af Stephens och Hunt (9 bd, 1901–10,
det grundläggande) samt af J. H. Burn (6 bd,
1909–10); nämnas må R. W. Dixons (se denne)
stora verk samt de kortare väl skrifna handböckerna af
H. O. Wakeman (7:e uppl. 1909; sv. öfv. 1906),
M. W. Patterson (1909) och Ch. Hole (1910). För
Skottlands kyrkohistoria är alltfort Grub (4
bd, 1861) viktigast. Utmärkta nya verk gifvas af
P. H. Brown, P. Fleming och A. Lang. För Englands
reformationshistoria äro de viktigaste öfversikterna
af J. Gairdner (höganglikan), A. Fr. Pollard och
H. Gee (moderata). Däremot torde f. n. icke
finnas någon tillfredsställande engelsk "handbok"
öfver kyrkans allmänna historia; den användbaraste
är f. n. under utgifning af W. H. Hutton. –
Amerikanska forskare dragas alltmera in i det
kyrkohistoriska arbetet, ofta i samlingsverk,
t. ex. "Heroes of the reformation", det skotska
"International theological library" etc. Bland
mera kända må nämnas D. S. Schaff (se ofvan), M:c
Giffert (symbola etc.) och bokhandlaren H. Ch. Lea
(grundläggande för inkvisitionens historia etc.). Ett
betydande samlingsverk är "American church history"
(15 bd, 1892 ff.).
Från Holland och Belgien framträda Molls
"Kerkgeschiedenis" (6 bd, 1864 ff.), de Groots och
J. Reitsmas reformationshistorier (1884 och 1899)
samt Hollands och Belgiens historias utmärkta nya
skildrare K. J. Blok och H. Pirenne. – I
Frankrike saknas protestantiska handböcker både till
allmänna och franska kyrkohistorien. Det finnes två
protestantiska kyrkohistoriska lärostolar i Paris och
en i Montauban; af innehafvarna märkas G.
Bonet-Maury (Frankrike i nyare tiden) och E. Domergue
(Calvin). Berömda äro ock protestanterna f. d. pastorn
P. Sabatier (Franciscus), G. Monod och
A. Weber (lutherska kyrkan i Frankrike). Vid statens
universitet ha efter teol. fakulteternas slopande
1905 tre lärostolar bevarats åt "kristendomens
historia", ett bevis för, att kyrkohistorien
äfven utanför teologiens område är en nödvändig
disciplin. Innehafvarna äro protestanter eller
"libres penseurs" och ansedda forskare: i Montpellier
E. Ch. Babut (begynnande medeltiden), i Paris
Ch. Guignebert (gamla
kyrkan) och E. Debidour (Frankrike under
1800-talet). En sammanhängande framställning af
Frankrikes kyrkohistoria finnes f. n. ej från något
håll; som sådan kan dock tjänstgöra den af
Lavisse 1901 ff. utgifna ypperliga "Histoire de
France" (hittills till 1750) med neutral religiös
ståndpunkt. – I Italien är ställningen densamma
som i Frankrike, blott att här endast en officiell
lärostol i kyrkohistoria återstår, i Rom, innehafvare
B. Labanca (påfvedömets historia). Bland valdenserna
blomstrar däremot nu upp kyrkohistorisk forskning af
vetenskaplig rang, och åtskilliga icke-teologer vid
statsuniversitetet bearbeta området med framgång,
t. ex. P. Villari (Italien under medeltiden)
och F. Tocco (Frans från Assisi och heresiernas
historia) m. fl.; i det hela bli dock de italienska
bidragen ännu litet vägande utanför det arkeologiska
och konsthistoriska (Marucci, Venturi m. fl.). –
I Spanien finnes knappast ännu en själfständig
kyrkohistorisk vetenskap, fastän de spanska arkiven
väl för närmaste årtionden torde komma att stå i
medelpunkten för forskningen, sedan Vatikanarkivet
genomgåtts. En spansk kyrkohistoria af de la Fuente
såg dagen 1873–75.
Den katolska kyrkohistorieskrifningen påverkades
af uppsvingen från Neander och Baur. Äfven här tog
Tyskland ledningen. En ny era begynte med J. A. Möhler
(symbolik) och K. J. von Hefele (konsiliernas
historia) samt på arkeologiens historia de Rossi; i
moderat anda fördes forskningen högt af J. J. I. von
Döllinger, Fr. X. Funk (gamla kyrkan) och
Fr. X. Kraus (kristen arkeologi och konst). Mot
den senares betonande af Rom som kristna konstens
egentliga vagga har österrikaren J. Strzygowski häfdat
Orientens betydelse. Ny fart har äfven den katolska
kyrkohistorien tagit med Vatikanarkivets öppnande,
1883. Den förnämste kyrkohistorikern af moderat färg
efter Funks död anses vara A. Ehrhard i Strassburg
(öfversikter af medeltiden, 1908, och af nyare
tiden, 1909). – Med ultramontanismens segertåg efter
1870 har dock en tendentiös, dogmatiskt klafbunden
forskningsmetod alltmera arbetat sig fram och är
nu genom modernistencyklikorna och modernisteden
1910 gjord förhärskande; grundläggande blef däruti
L. Janssen (reformatonstiden), kulmen F. H. S.
Denifle (medeltidens teologi, Luther). Framstående
ultramontana öfversikter ges af O. Bardenhewer
(patrologi), E. Michael (medeltiden),
A. Franz (kulten), S. Grisar (påfvedömets första tid,
Luther, 1911) och framför allt österrikaren L. Pastor
(påfvedömets historia från medeltidens slut); J. Wilpert
har vunnit namn som katakombforskare.
Den främste nu lefvande katolske kyrkohistorikern
torde emellertid vara L. Duchesne, som grundlade
modern kritisk forskning i Frankrike ("Histoire
ancienne de l’église", I–III, 1906–11; den begynnande
medeltiden, etc.). Äfven där går motsättningen
mellan ultramontan och moderat riktning, den senare
representerad, utom af Duchesne, hufvudsakligen
af profanhistoriker: L. Bréhier och Ch.
Diehl med öfversikter öfver Bysans’ kyrko- och
konsthistoria, E. Luchaire och V. Langlois
(medeltiden), E. Mâle (konsthistoria), P. Monceaux
(gamla kyrkan), G. Goyau (1800-talet) etc. Af strikt
katolska kyrkohistoriker må nämnas P. Allard
(förföljelsernas historia), N. Valois (14:e
och 15:e
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
