Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kvapil, Jaroslav - Kvarka - Kvarken - Kvarlefvande - Kvarn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kvarka-Kvarn
(Fallande stjärnor), åtföljd af Ruzovy ker
(Rosenbusken, 1890), Tichá láska (Stilla
kärlek, 1891), Liber aureus (1894) och Oddanost
(Hängifvenhet, 1896), samtliga utmärkande sig
genom elegant form och vekt svärmeri. Ett urval af
hans dikter utkom 1907. Anställd som regissör vid
tjechiska nationalteatern i Prag, har K. skrifvit
äfven flera dramer i sagostil, hvaribland Princezna
Pampeliska (1897), den lyriska trilogien Memento
(s. å.) samt Bludicka (Irrbloss, 1896) och ett par
operalibretter. - Hans hustru, Hana, född Kubesová,
f. 1866, d. 1907, var en af den slavobömiska
scenens förnämsta artister. Litterärt begåfvad,
författade hon en mängd sceniska studier och
skisser, som under titeln Literární pozüstalost
Hany Kvapilové utgåfvos 1907 efter hennes död.
A-d J.
Kvarka (isl. qverk, vinkeln mellan hakan och halsen,
strupe; jfr sv. kvark, den tjockare delen af ett
timmerträ i vinkeln, som bildas af bålen och grenen),
veter., en smittsam sjukdom hos hästar, som vanligen
angriper unga djur och understundom uppträder som
farsot. Den utmärkes genom katarr i främre delen
af luftvägarnas slemhinna och i svalget, hvartill
ofta komma abscesser l. bölder uti lymfkörtlarna i
käkgropen, sällan i andra kroppsdelar. Orsaken till
sjukdomen är en kulformig klyfsvamp eller mikrob
(Streptococcus equi), som finnes i det varblandade
näsflödet och i varet i bölderna. Smittämnet upptages
med den inandade luften eller med foder, som blifvit
nedsudladt med var från sjuka hästar. Hos sålunda
smittade hästar utbryter sjukdomen efter några dagars
förlopp. Sjukdomstecknen äro minskad foderlust,
nedslagenhet samt högröd färg hos näsans och ögats
slemhinna, hvarefter inom ett par dagar inställa sig
utflöde af varblandadt slem från båda näsborrarna samt
ansvällning af lymfkörtlar och bindväf i käkgropen. I
den ansvällda delen bildar sig inom några dagar
var, som efter kort tid uttömmes därigenom, att
bölden öppnar sig eller då den öppnas medelst
inskärning. Antager svullnaden stor utbredning,
kan den föranleda andnöd och död genom kväfning. I
sällsynta fall uppträda bölder i andra kroppsdelar
än den ofvan nämnda, såsom i lungor, kröskörtlarna,
ljumsken m. fl. ställen, hvilken form af sjukdomen
kallas "kastad kvarka" och är en art af pyemi. -
Behandlingen består däri, att man, om böld förekommer
i käkgropen, tidigt öppnar densamma och sedermera
behandlar det därvid uppkomna såret, vidare att man
ger djuren lättuggade fodermedel, såsom grönfoder,
krossade morötter, kokt malt, krossad hafre eller fint
hö, såvidt nämligen, som ofta inträffar, djuren ha
svårighet att svälja födan. Någon invärtes behandling
är sällan erforderlig. De s. k. kvarkpulvren böra
ej användas. - Till förekommande af sjukdomens
utbredning iakttages, att de sjuka djuren flyttas till
särskilda stall och vårdas af person, som ej får ha
beröring med friska hästar, hvarjämte de spiltor,
där de sjuka djuren stått, böra desinfekteras.
C. A. L.*
Kvarken, namn på två breda sund eller pass i norra
delen af Östersjön. Norra K. är den sammanträngda del
af Bottniska viken mellan Umeå och Vasa, som förenar
den s. k. Bottenviken med Bottenhafvet samt uppfylles
af en vidsträckt skärgård. Den renaste farleden går
på svenska sidan, mellan Holmön och fastlandet. Södra
K. utgör norra delen af Ålands haf, ö. om Öregrunds
skärgård. Båda passen belysas af en mängd fyrar
och fyrfartyg.
Kvarlefvande, stat. Se Dödlighet, sp. 1225.
Kvarn, i vidsträckt bemärkelse en maskin för
sönderdelning af smärre föremål genom krossning,
ritning eller skärning (jfr Krossverk, där redogörelse
lämnas för kul-, rör- och
pendelkvarnar); i mera inskränkt och i denna artikel tagen
bemärkelse anläggning för malning af spannmål
till mjöl. Alltefter det sätt, hvarpå drifkraften
erhålles, brukar man skilja mellan hand-, vatten-,
väder- och ångkvarnar o. s. v.
(Se äfven Vattenhjul och Vindhjul.)
Rensning. Då den för malning använda spannmålen
aldrig är fullt ren, måste den först undergå
rensning. Därmed förstås icke endast ett afskiljande
af främmande ämnen, som äro inblandade i spannmålen
(förrensningen), utan äfven ett afskiljande af
spannmålskornets för mjölet skadliga delar, såsom
grodden, skägget m. m. (egentlig rensning). Emedan
damm alltid bildas vid rensningen, sker denna i en
från själfva kvarnen skild afdelning, rensverket. De
maskiner, som användas vid förrensning, äro
i hufvudsak följande: aspiratören l. tararen,
i hvilken spannmålen genom en kraftig luftström
befrias från ihåliga korn, agnar, halm och andra
lätta inblandningar; såll för afskiljande af sten,
sand, ärtor m. fl. inblandningar af annan storlek
än spannmålskornet; triörer, i hvilka ogräsfrö,
trasiga korn m. m. afskiljas, och magnet för
afskiljande af järnskrot, spikar o. d. Egentlig rensning
kan ske antingen uteslutande på mekanisk
väg eller genom tvättning. Vid mekanisk rensning
kommer spannmålen först på spets- och skalmaskiner,
i hvilka de yttersta delarna af skalet afnötas genom
friktion mot smärgelskifvor eller mot en perforerad
stålmantel. Därefter rensas spannmålen ytterligare
från skaldelar och damm genom borstmaskiner, försedda
med kraftig aspiration. Vid tvättning, en metod,
som är mera effektiv, men på grund af torkningen
ganska dyrbar, kommer spannmålen vanligen först på
en stenafskiljare, i hvilken den genom en vattenström
skiljes från tyngre inblandningar. I förcentrifugen
försiggår den egentliga tvättningen. Genom den häftiga
rörelsen i vattnet lösslitas vid spannmålskornet
häftande damm och smuts. I afspolningssnäckan
får spannmålen en sista afsköljning, hvarefter
den i torkcentrifugen befrias från det mesta
vattnet. Då spannmålen under tvättningen uppsugit
vatten, måste man, åtminstone vid mjuk spannmål,
ytterligare torka den, innan den kan malas. Därför
ledes den på en torkkolonn, där den torkas med
varm luft samt till sist afkyles genom en kall
luftström. Malningen, spannmålskornets sönderdelning,
verkställes i allmänhet å stenar eller å valsstolar;
endast undantagsvis användas för detta ändamål
desintegratorer (se d. o.). I fig. 1 visas en malgång,
sådan den numera vanligen förekommer. I den undre
stenens, liggarens, midt är ett hål för bussningen
(se d. o.) till den axel, som uppbär den öfre stenen,
löparen. Genom en ratt kan denna axel höjas, så att
afståndet mellan stenarna förändras. Stenarna äro
försedda med excentriskt gående räfflor, som äro
djupast i stenens midt. I löparens midt finnes ett
hål, ögat, hvarigenom spannmålen inmatas. Till följd
däraf, att räfflorna äro djupast i närheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
