Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kontrasignation
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
917
Kontrasignation
918
till kontrasignationsvägran. I 1772 års R. F. §
21 blef statssekreterarnas skyldighet ytterligare
skärpt och noggrannare angifven. Där intogs jämte
den i 1720 års R. F. oniförmälda skyldigheten för
statssekreterarna att tillse, att expeditionerna
utfärdades efter K. M:ts "decision" samt enligt
protokollen, det stadgande att, om någon skulle
vara så djärf att utfärda någon expedition,
hvilken vore stridande mot K. M:ts decision, och
därmed söka att surprenera K. M:t (hvilket genom
expeditionernas myckenhet lätteligen kunde ske),
den skulle efter rannsakning och laga dom sättas
utur rikets tjänst, hvarjämte där uttryckligen
sades: "och bör därför ej någon befallning
hädanefter som hittills lydas och efterkommas,
som ej är med behörig kontrasignation försedd,
krigsärenden undantagandes". I den 1773 utfärdade
kansliordningen blef det statssekreterarna jämväl
ålagdt att ha därpå uppmärksamhet och hos K. M:t
påminna, om något skulle synas dem vara stridande
mot regeringsformen, förordningar, privilegier eller
enskildas rättigheter. I 1809 års R. F., sådan den
ursprungligen lydde, bibehöllos statssekreterarna som
föredragande vid de fyra statsexpeditioner, på hvilka
de flesta regeringsärendena voro fördelade. Hvarje
statssekreterare eller den, som förestod ämbetet,
egde dessutom säte och stämma i statsrådet, då han
där föredrog eller konungen där eljest lät förekomma
mål, som hörde till hans befattning, äfvensom uti
det utomordentliga stadsråd, som omtalas i R. F. §
13. Statsministern för utrikes ärenden föredrog de
frågor rörande utrikes politiken, hvilka behandlades
som mini-steriella mål. Hans expedition var Kabinettet
för utrikes brefväxlingen. Hofkansleren hade att
föredraga de ärenden, som tillhörde hans expedition,
och slutligen vederbörande revisionssekreterare
de justitien rörande ärenden, hvilka handlades af
Nedre justitierevisionen. Därtill kommo kommandomål
(se d. o.), som föredrogos enligt R. F. § 15 af
den ämbetsman, åt hvilken konungen uppdragit allmän
befattning därmed. I R. F. § 38 upptogs den i 1772
års R. F. § 21 intagna föreskriften, att alla från
konungen utgående expeditioner, utom i kommandomål,
skulle, för att bli gällande, kontrasigneras
af föredraganden, som vore ansvarig för, att de
instämde med däröfver förda protokoll. Därmed förenade
skyldigheter och ansvar blefvo dessutom så till vida
skärpta, att ansvarigheten ej inskränktes till ansvar
inför konungen, utan utsträcktes till konstitutionellt
ansvar inför folkrepresentationen. Det föreskrefs
nämligen som en rättighet och plikt för föredraganden
att, om han fann något konungens beslut vara stridande
mot regeringsformen och konungen emot föredragandens
föreställningar yrkade, att ett sådant beslut
skulle utfärdas, vägra sin kontrasignation därå
samt till följd däraf nedlägga sitt ämbete, hvilket
han ej kunde återtaga, förrän ständerna pröfvat
och gillat hans förhållande. I den 10 febr. 1810
gifna "Ansvarighetslag för statsrådets ledamöter"
är uraktlåtenhet af denna föredraganden åliggande
plikt belagd med ansvar af ämbetets förlust, hvilket
ansvar kan ökas, för den händelse att någon till
följd af denna försummelse lidit skada till lif,
ära, personlig frihet eller egendom. Föredraganden
kan således i detta fall ej som konungens öfriga
rådgifvare freda sig från ansvar genom att till
protokollet endast protestera emot ett
lagstridigt regeringsbeslut. Han måste genom
kontrasignationsvägran förekomma beslutets
genomförande. Någon väsentlig ändring däri skedde
icke, då statsrådet omorganiserades i och med
departementalsty-relsens införande (1840) samt
statssekreterarämbetet afskaffades. Föredragningen,
som förut för olika ärenden varit fördelad på olika
slag af ämbetsmän, äfven sådana, som stodo utom
statsrådet och ej hade någon rådgifvarbefattning,
öfverlämnades då åt vederbörande departementschef,
som tillika alltid skulle vara statsråd. Men de
konstitutionella stadgandena angående föredragandes
befattning med regeringsbeslutens expedition och
kontrasignation samt ansvar för regeringsbeslutens
innehåll bibehöllos, med de jämkningar, hvilka voro en
följd af den bättre ordning, som infördes i afseende
på föredragningen. 11. f. regering kontrasignera
vederbörande expeditionschefer, hvarefter
expeditionerna undertecknas af regeringens ordf. och
samtliga ledamöter. I kollektiv interims-regering
kontrasignerar departementschefen genom att under
sitt namn teckna ordet "föredragande" - I Norge
blef genom Eidsvoldskonstitutionen § 35 stadgadt,
i likhet med hvad Sveriges R. F. § 38 innehåller,
att alla af konungen utfärdade befallningar och
officiella bref, militära kommandosaker undantagna,
skulle kontrasigneras af den, som till följd af
sin ämbetspost föredragit saken, och att han vore
ansvarig för expeditionens öfverensstämmelse med
beslutet. Intet stadgande om kontrasignationsvägran
fanns dock i Eidsvoldskonstitutionen. Medlem af
statsråd, äfven kontrasignanten, hvilken protesterat
till protokollet mot ett regeringsbeslut, som stred
mot grundlag eller allmän lag eller var ögonskenligen
skadligt för riket, hade fredat sig för ansvar;
men ingen hade sig ålagdt eller var berättigad
att förekomma ett så beskaffadt regeringsbesluts
expedition, såsom i Sveriges R. F. är föreskrifvet. I
grundlagen af 4 nov. 1814 bibehöllos i sak samma
bestämmelser, som ofvan anges, med blott den af
unionen föranledda modifikationen, att af konungen
själf utfärdade befallningar (kommandomål undantagna)
skulle kontrasigneras af statsministern (från 1873,
då statsministrarna blefvo två, af en af dessa). Efter
unionsupplösningen 1905 är statsministern (numera
åter blott en) äfvenledes ensam kontrasignant. I
fråga om ansvar för kontrasignation har ingen ändring
gjorts. - Beträffande Finland är 1772 års R. F. § 21
gällande, med de ändringar, som blifvit en följd af
finska senatens organisation och sättet för finska
ärendens afgörande af kejsaren-storfursten, till
följd hvaraf ett särskildt statssekreterarämbete
för finska ärenden inrättats, hvars innehafvare
numera benämnes ministerstatssekreterare. Denne
kontrasignerar af kejsaren-storfursten
själf underskrifna be-.slut. Utfärdas ett
regeringsbeslut för Finland genom skrifvelse af
ministerstatssekreteraren, sker kontrasignation af
förste expeditionssekreteraren. Någon parlamentarisk
ansvarighet för kontrasignationen finnes ej. -
I Danmark är ingen minister själfskrif-ven
kontrasignant, men en eller flera ministrar måste
kontrasignera ett kungligt beslut, för att det
skall bli gällande, och äro fullständigt ansvariga
för, hvad de sålunda undertecknat. - I England
användes ett kungligt sigill, för hvars användande
vederbörande minister är ansvarig, ofta i stället
för kontrasignation. - I Tyska riket kontrasignerar
rikskanslern kejserliga regeringshandlingar utom i
vissa fall för
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
