Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kepler, Johannes - Keplerbund - Keplerska ekvationen - Keplerska lagarna - Keplers kikare - Keplers prolem - Keppel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inrättning och de olika delarnas
funktioner. F. ö. sysselsatte han sig i de
ofvannämnda skrifterna äfven med teorien för
ljusets brytning vid öfvergången mellan olika
media, med den astronomiska refraktionen och
med fotometrien. – Äfven mekaniska frågor har
K. flerstädes i sina skrifter, om också blott
i förbigående, behandlat: så synes han ha haft
kännedom eller åtminstone aning om den allmänna
gravitationen, om tillvaron af ett fast plan i
världsrymden samt om förklaringsgrunden till ebb
och flod. En meteorologi har ur hans skrifter
blifvit sammanställd i våra dagar af Brocard
("La météorologie de Kepler", 1879–81). –
Sina forskningar inom den rena matematiken
egnade K. företrädesvis åt logaritmerna och
stereometrien. Han utgaf själf en logaritmtabell
(Chilias logarithmorum, 1624), hvari han
redogjorde för logaritmernas användning och för
proportionalräkningen, angaf (i Nova stereometria
doliorum, 1615) approximativt kubikinnehållet
af en mängd solida figurer, de flesta af honom
själf uppfunna, samt behandlade (i ofvannämnda
Harmonice mundi) teorien för stjärnpolygoner
och stjärnpolyedrar, hvarvid han till de af
Archimedes upptäckta halfreguljära kropparna
lade två nya sådana. F. ö. finnas i hans
skrifter spår till differentialräkningen samt
till flera teorier, som först långt efter hans
tid blifvit föremål för undersökning. Dock torde
man ha gått alltför långt, då man i Keplerska
problemet velat finna det första exemplet på en
transcendent ekvation, så mycket mer som K. ej
synes ha haft tillräckligt klar insikt om den
matematiska analysens stora betydelse vid sidan
af den geometriska metoden.
K:s hela lefnad var en nästan oafbruten kedja
af motigheter. Att han detta oaktadt kunnat
uträtta så mycket för vetenskapen, därtill bör
grunden sökas i hans järnhårda flit och sega
uthållighet, hvilka egenskaper i förening med
en starkt utpräglad tendens till det mystiska
utgjorde de kanske mest i ögonen fallande dragen
i hans karaktär. – Af hans många skrifter äro
flera redan nämnda; hans Opera omnia, delvis
innehållande förut otryckta arbeten, utgåfvos i
8 volymer 1858–71 af Frisch. Bland de många, som
skildrat K:s lif och vetenskapliga betydelse må
särskildt nämnas Frisch (1858), Apelt (1849),
Förster (1862, 1872) och Reuschle (1871).
(B-d.)
Keplerbund [-bont], ett 1907 i Frankfurt am Main
stiftadt sällskap för teismens utbredning genom
främjan af naturkunskaperna, ett vetenskapligt
upplysningsarbete, bestående i föreläsningar,
utgifning af en tidskrift och en serie
småskrifter ("Naturwissenschaftliche
zeitfragen"), stiftandet af ett
naturvetenskapligt folkbibliotek m. m.
Keplerska ekvationen, astron. Se Keplers
problem.
Keplerska lagarna, astron., kallas de tre af
Kepler (se d. o.) funna lagarna för planeternas
rörelse kring solen. De uttryckas vanligen under
följande form:
1. Hvarje planetbana är en ellips, i hvars
ena brännpunkt solen befinner sig.
2. Den af radius vector (d. v. s. den räta
linje, som förbinder planeten med solen)
beskrifna ytan är proportionell mot den därvid
använda tiden.
3. Kvadraterna på de olika planeternas
omloppstider förhålla sig till hvarandra som
kuberna på deras banors storaxlar.
Dessa tre lagar upptäcktes af Kepler
på empirisk väg ur observationer; deras
matematiska giltighet bevisades först af Newton i
"Philosophiæ naturalis principia mathematica"
(1687). Emellertid är att observera, dels att
den tredje lagen är blott approximativt riktig,
nämligen under förutsättning att planeternas
massor kunna försummas i förhållande till solens,
dels att äfven de båda första lagarna gälla blott
under antagande, att endast två kroppar finnas,
nämligen solen och planeten. I verkligheten
inverka däremot planeterna på hvarandra,
så att deras banor mer eller mindre afvika
från den elliptiska formen. Jfr Gravitation.
(B-d.)
Keplers kikare. En vanlig tub (astronomisk),
hvilken ger upp- och nedvända bilder. Jfr
Astronomiska instrument, sp. 289.
Keplers problem, astron., kallas ett af Kepler
(1609) framställdt problem, hvars lösning
möjliggör bestämmandet af en planets läge i ett
gifvet tidsmoment, om man känner dess bana och
tiden för dess passage genom periheliet. Det kan
ock formuleras som uppgiften att ur planetens
medelanomali bestämma den sanna anomalien
(se Anomali). Denna bestämning sker så,
att först den excentriska anomalien medelst
den s. k. Keplerska ekvationen härledes
ur medelanomalien, hvarefter den sanna
anomalien utan svårighet bestämmes ur den
excentriska. Den nämnda ekvationen (sista
ekvationen i art. Anomali) är af den form,
att däri, jämte den obekanta storheten, äfven
en trigonometrisk funktion af densamma ingår,
hvarför ekvationen icke kan på direkt väg fullt
exakt lösas. Emellertid finnas metoder att på
approximativ väg med nöjaktig noggrannhet erhålla
en lösning.
B-d.
Keppel [ke’pl], engelsk adelssläkt al holländskt
ursprung, hvilken i Nederländerna kan sj)åras
redan under medeltiden och kom öfver till
England med ArnoldJoost van K., f. 1669,
d, 1718, hvilken som page åtföljde Vilhelm
III vid dennes öfver-färd till England 1688,
därefter erhöll flere framstående hofämbeten, var
konungens förtrogne och ständige följeslagare
samt 1702 af den döende sändes till Haag att
redogöra för dennes planer för rådspensionären
Heinsius. K. upphöjdes 1696 till earl af
Albemarle, blef 1697 generalmajor i engelsk
tjänst och deltog, sedan han efter Vilhelm
III:s död återflyttat till Holland från 1706
som holländsk rytterigeneral under Marlboroughs
öfverbe-fäl i striderna mot fransmännen. Den
nöjeslystne och rättframt öppenhjärtige K. var
i England, i motsats mot Vilhelm III:s öfriga
holländska gunstlingar, synnerligen populär. Hans
sonson George K., 3:e earl af Albemarle, f. 1724,
d. 1772, hvilken till faderns död 1754 förde
titeln viscount B u r y, var 1746-54 medlem
af underhuset, nådde inom engelska armén 1759
generallöjtnants grad, var 1762 befälhafvare för
landstigningshären under expeditionen till Habana
och vann vid denna stads eröfring oerhördt rikt
byte. Brodern, Augustus K., viscount Keppel,
f. 1725, d. 1786, deltog 1740-41 i Ansons
världsomsegling, aftvang i spetsen för en
eskader dej en af Alger en för England förmånlig
traktat (1751), stred som fartygsbefälhaf-vare
1759 i slaget vid Quiberon bay och var 1762
underbefälhafvare för flottan i expeditionen
till Habana, där han sedan förde befälet till
1764. Han
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
