Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kepler, Johannes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sina anspråk. På K:s graf i Regensburg uppsattes
1808 ett monument; en ännu mera storartad
minnesvård öfver honom restes 1870 i hans
födelsestad.
Redan vid unga år hade K. kommit till den fasta
öfvertygelsen, att planeternas rörelser voro
underkastade lagar, som kunde på rent matematisk
väg bestämmas. Så uppställde han i ett af
sina första astronomiska arbeten, Prodromus
dissertationum cosmographicarum etc. (1596),
den satsen, att planeternas afstånd från solen
förhålla sig som radierna i sfärer, hvilka i
en viss ordning inskrifvas i eller omskrifvas
kring de fem reguljära kropparna, en sats,
som naturligtvis var alltför fantastisk för
att kunna ega någon grund i verkligheten. Men
några år senare kom han i tillfälle att med mera
framgång fullfölja sina spekulationer genom att
stödja dem på ett fast underlag af fakta. Som
Tycho Brahes medhjälpare fick han nämligen på
sin del att sysselsätta sig med planeten Mars i
afsikt att för denna planet uppställa en bättre
teori än den dittills gifna. Ty det visade sig
att, om man enligt Coppernicus’ teori lät Mars
röra sig i en epicykel utefter en excentrisk
cirkel, den på grund däraf beräknade banan
ej obetydligt skilde sig från den ur Brahes
observationer härledda. Efter en mängd fåfänga
försök till jämkning fann K., att den gamla
teorien måste h. o. h. förkastas, och antog i
stället, att Mars rörde sig i en oval kroklinje,
som han kallade ooid (ägglinje). Genom noggranna
undersökningar fann han, att, om solen togs till
origo, förhållandet mellan den af radius vector
beskrifna ytan och den därvid använda tiden
städse förblef konstant, och hade därigenom
upptäckt den s. k. andra lagen (se Keplerska
lagarna). Något senare kom han på den tanken
att försöka, om icke ägglinjen kunde ersättas
med en ellips, hvars ena brännpunkt intogs af
solen; han fann, att därigenom en fullkomlig
öfverensstämmelse bragtes till stånd mellan
teori och observationer, samt erhöll sålunda
den s. k. första lagen. Dessa båda upptäckter,
hvilka sedermera utsträcktes till att gälla om
alla planeter, offentliggjorde K. i Astronomia
nova sive physica coelestis tradita commentariis
de motibus stellæ Martis, ex observationibus
Tychonis Brahe (1609). Slutligen föresatte han
sig att undersöka, huruvida icke någon lag
kunde uppställas, som gällde för planeterna
sinsemellan. Han jämförde fördenskull med
hvarandra de olika potenserna af omloppstiderna
och storaxlarna samt fann, efter en mängd
ytterst mödosamma försök, att, om man valde
andra potensen af tiderna och tredje potensen
af storaxlarna, förhållandet mellan dessa två
storheter förblef konstant för alla planeter,
således den s. k. tredje lagen, hvilken
offentliggjordes i Harmonices mundi libri V
etc. (1619).
Genom dessa upptäckter hade K. åt den
astronomiska vetenskapen gett en alldeles ny
grundval. Coppernicus hade visserligen gjort
det antagandet, att samtliga planeterna rörde
sig kring solen; men då han förlade epicykelns
och excentriska cirkelns medelpunkter till rent
imaginära (d. v. s. i fysisk mening obefintliga)
punkter, så var därmed gifvet, att antagandet
var blott en hypotes, som väl kunde tjäna att
förenkla teorien, men däremot icke på något
sätt gaf en förklaring öfver det verkliga
förloppet. K. tillkommer däremot den ovanskliga
äran att för första gången ha uppställt en
förklaring för de astronomiska företeelserna,
hvilken, erhållen genom en lycklig
förening af noggranna observationer och djärf
spekulation, på grund af inre kriterier kunde
erkännas vara tillämplig på verkligheten
själf och således utgöra en naturförklaring
i egentlig mening. – Äfven inom astronomiens
öfriga områden var K. verksam. Så observerade han
t. ex. solfläckarna; en af honom 28 maj 1607 med
blotta ögat iakttagen solfläck tog han emellertid
för planeten Merkurius (Phænomenon singulare
sive Mercurius in Sole visus, 1609). Öfver
kometerna skref han verket De cometis libri
tres, 1619, hvari han framställde åtskilliga
originella tankar rörande kometernas natur. Han
anställde noggranna observationer af den nya
stjärnan af år 1604, öfver hvilken han författade
arbetet Stella nova in pede serpentarii et qui
sub ejus exortum de novo iniit trigono igneo
etc. (1606). Som kronolog uppträdde han till
försvar för den gregorianska kalenderreformen
och sysselsatte sig med forskningar rörande
Kristi födelseår (i Eclogæ chronicae etc.,
1615). Äfven astrologien kom han i tillfälle att
behandla, då han under sin vistelse i Graz utgaf
kalendrar för åren 1595–99 och däri enligt tidens
sed införde astrologiska förutsägelser. (Dessa
förutsägelser slogo händelsevis ovanligt lyckligt
in och förskaffade K. stor ryktbarhet som
astrolog.) De grofva astrologiska villfarelserna
hade visserligen icke i K. någon försvarare; dock
tillerkände han aspekterna en viss betydelse vid
bestämmande af en människas framtida öden. Ett
foster af hans rika fantasi mera än ett resultat
af hans vetenskapliga forskningar är det postuma
arbetet Somnium seu opus posthumum de astronomia
sublunari (1634; i öfv. af L. Günther, "Traum
oder nachgelassenes werk über die astronomie
des mondes", 1898), ett slags astronomisk novell,
där scenen är förlagd till månen.
– Vid sidan af det författarskap, hvarigenom
K. meddelade sina egna upptäckter och åsikter,
sysselsatte han sig äfven med arbeten, som kunde
bli till omedelbar nytta vid astronomiska studier
och räkningar. Till en fullständig lärokurs i
astronomien hade han länge samlat materialier,
men blef ständigt hindrad från dess fullbordande;
ett kompendium innehålles dock i skriften
Epitome astronomiæ copernicanæ (1618–22;
ny uppl. 1635). Däremot lyckades det honom att
få fullborda en astronomisk tabellsamling med
dithörande regler för räkningarna, hvilken
han utgaf under titel Tabulæ rudolphinæ
totius astronomicæ scientiæ a Tychone Braheo
primum conceptæ, continuatæ et absolutæ
a J. Kepplero (1627)), och som under ett helt
sekel användes vid de astronomiska beräkningarna.
Sitt världsrykte vann K. visserligen som
astronom, men äfven inom de öfriga matematiska
vetenskaperna var han med framgång verksam. I
första rummet böra härvid omnämnas hans arbeten
inom optiken, åt hvilken vetenskap han egnat
skrifterna Ad Vitellionem paralipomena, quibus
astronomiæ pars optica traditur etc. (1604)
och Dioptrice (1611). K. är den förste, som
vetenskapligt behandlat dioptriken och särskildt
teorien för tuberna. Då den galileiska tuben
på grund af sitt ringa synfält vid flera
observationer visade sig mindre lämplig,
föreslog K. att i dess ställe använda en tub,
där äfven okularet bestod af en konvex lins
("Keplers kikare"), ett förslag, som praktiskt
utfördes af Scheiner. Äfven grundläggandet af
den fysiologiska optiken är att hänföra till
K., hvilken gett den första förklaringen öfver
ögats
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
