Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kells-Nöbbelöf - Kellstorp - Kellunga - Kelmis - Keloid - Kelotomi - Kel-owi - Kelp - Kelso - Kelter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kells-Nöbbelöf, socken i Malmöhus län, Onsjö
härad. 760 har. 474 inv. (1909). K.-N. bildar
med Felestad ett regalt pastorat i Lunds stift,
Rönnebergs kontrakt.
Kellstorp, socken i Malmöhus län, Vemmenhögs
härad. 1,546 har. 745 inv. (1909). K. bildar med
Lilla Bedinge ett regalt pastorat i Lunds stift,
Vemmenhögs kontrakt.
Kellunga, socken. Se Källunga.
Kelmis [ke-]. Se Moresnet.
Keloid [keloid; af grek. chele, klo],
med., en hudåkomma, åt hvilken Alibert i
början af 1800-talet gaf detta namn, emedan
den liknade en kräftklo. Åkomman består
blott i en af bindväf sammansatt bildning,
liknande ett ärr, och är ganska sällsynt.
F. B.*
Kelotomi [ke-; af grek. kele, bråck, och
tome, snitt], med., bättre benämning än det
oftare nyttjade herniotomi (se d. o.),
operation för bråck och ursprungligast operation
för fria, eller åtminstone icke inklämda
eller inkarcererade sådana. I enklare fall kan
inklämningen återföras - lösas - genom tryck
och strykning utifrån: taxis (se Bråck). I
svårare fall, om inklämningen räckt längre -
ett eller annat dygn - eller om taxis förgäfves
blifvit använd, måste operationen företagas
omedelbart. Patienten bör söfvas eller också
undergå lokal bedöfning af bråckregionen. Huden
genomskäres, bråcksäcken öppnas varsamt, så att
icke däri innehållna tarmdelar skadas. Dessa
återföras in i bukhålan, sedan bråckringen -
öppningen i bukväggen - vid behof vidgats. Om den
framliggande tarmdelen är brandig (gangrenös),
måste den klippas bort, och de friska
tarmändarna hopsys, innan de skjutas tillbaka
i bukhålan. Stundom kan det vara lämpligt att
fästa tarmöppningarna i såret: anlägga en anus
præternaturalis; om patienten hämtar sig,
kan denna sedermera slutas. Då tarmen införts,
ombindes bråcksäckshalsen högt upp, hvarefter
själfva säcken aflägsnas. Bråckringen hopsys med
silke, catgut eller silfvertråd; slutligen hopsys
in-snittet i huden. – Operationen har vunnit
allt större och större tillämpning och gifvit
allt bättre resultat. Ju tidigare den utföres -
helst innan tarmförändring tillkommit -, dess
mindre är risken för patienten. Därutaf har man
ledts till att äfven operera fria bråck - icke
inklämda bråck - framför allt hos barn och yngre
personer, hvilka annars nödgas bära bråckband
hela lifvet. Denna s. k. radikaloperation
för bråck är vanligen enklare att utföra
och medför knappt nämnvärd lifsfara. Knappt
l af 500 opererade aflider efter ingreppets
företagande. Vid stora, gamla, fastvuxna bråck är
operationsfaran själffallet större. Band brukar
sällan behöfva anläggas efter operationen.
J. Å.
Kel-owi. Se I-mosjar, sp. 443.
Kelp [ke′lp], eng., 1. Varek, <i>kem./i>, benämning på
aska efter förbrända tångarter. Denna användes
först för tillverkning af soda och därefter
för vinnande af jod (se d. o.), men äfven
sistnämnda fabrikation är numera i allmänhet
nedlagd. P. T. C.*
Kelso [ke′lså~u], stad i skotska
grefsk. Roxburgh, vid Tweed, nära dess förening
med Teviot. 4,006 inv. (1901). Gymnasium,
tillverkning af jordbruksmaskiner och
fiskredskap. Omkr. 1,5 km. v. om K. ligger
Floors castle (flå′s kā′sl], hertigarnas af
Roxburgh residens. (J. F. N.)
Kelter [ke′l-] l. Celter, det vedertagna
namnet för en af de indoeuropeiska folk-
resp. språkfamiljerna, nämligen den
västligaste. Namnet lyder i latinsk form
Celtæ och skall enligt Cæsar vara det
nationalkeltiska namnet för det folk, som
romarna kallade galli. Etymologien är osäker;
möjlig är sammanställningen af ett keltiskt till
grund liggande adj. keltos med t. ex. litauiskt
keltas, "hög", "upphöjd". Våra dagars kelter
inneha de allra yttersta och västligaste
delarna af Europa till ett antal af omkr. 3 1/2
mill., hvaraf omkr. 950,000 i Wales, 300,000
i Skottland, 12,000 på Man, 870,000 på Irland
och omkr. 1,200,000 i Bretagne, hvartill komma
omkr. 1 mill. utvandrare i Amerika (mest från
Irland). Under sin största utbredning (ett
eller annat århundrade före vår tidräknings
början) bodde folk af keltisk stam från
Skottlands nordliga delar till södra Portugal
och innehade stora delar af Frankrike, Tyskland
och Nord-Italien med utlöpare öfver Balkanhalfön
ända till Mindre Asien. – Historisk-geografiska
grunder hänvisa på Syd-Tyskland som det centrum,
hvarifrån stammens utbredning i förhistorisk
och historisk tid skett – eller närmare bestämdt
området mellan Rhen, Main och Donau. – I. Mellan
1000 och 800 f. Kr. torde den första större
förskjutningen skett, nämligen norrut genom
Nordväst-Tyskland. Denna utbredning fortgick till
besättandet af Britanniska öarna. Där torde
gae1erna ursprungligen varit lägrade längst
västerut och kommo småningom att intaga Irland,
medan däremot kymrerna (i vidsträckt bemärkelse)
spridde sig öfver hela Storbritannien (äfven
till Skottland), men småningom, äfven de,
trängts väster- och söderut och där lämnat
grundstocken för kymrer (i Wales; se
Kymrer samt Walesiska språket och litteraturen)
och korner (i Cornwall o. s. v.; se
Korner, Korniska). Af förflyttningar inom
detta område märkas följande. Från omkr. 300
e. Kr. började de iriske gaelerna att öfver
öarna besätta Skottland (se Gaeler och
Manx), medan grundstocken stannade kvar i
Irland (se Irland, sp. 854, Iriska språket och
Iriska litteraturen). Omkr. samma tid skedde
från Cornwall en återvandring till fastlandet,
särskildt Gallien, som resulterade i keltisering
af Bretagne, bretoner (se Bretagne). – II. Något
senare än den nordliga spridningen började
den västliga till Gallien. Det är resultatet
af denna invandring vi ha för oss i Caesars
skildring af det keltiska Gallien. Äfven från
n. ö. trängdes – sannolikt af germanerna –
de kelter, som innehade landet mellan Rhen och
Elbe undan och intogo under namn af belgæ
(belger) nordöstra Gallien. Språkligt torde
man bland gallerna (se d. o.) kunna
urskilja tvenne riktningar motsvarande den
ökeltiska fördelningen i gaeler och kymrer,
m. a. o. så, att i en grupp indogermanskt
qu blef k (gael.), i andra p (kymr.). Från
Gallien utgick en börjande keltisering af
Pyreneiska halfön omkr. 500 (se
Keltiberer). – III. Omkr. 500 (eller tidigare)
utgick en samtidig spridning från centrum norrut
till Böhmen (af ett kelt.-lat. Boiohemum),
boningsplats för den keltiska folkstammen bojer,
hvilka senare gåfvo namn äfven åt Bajern; söderut
till länderna mellan Donau och Alperna. Bland
keltiska folk i alpländerna må nämnas
helvetierna, som på Cæsars tid, ansatta af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
