Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kaukasien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
egentliga s. k. kaukasusfolken, bergsbor med
välbildade gestalter, vilda seder, uråldriga
inrättningar och okufligt frihetsbegär, ha bott
där i årtusenden och höra antingen till den
indoeuropeiska språkstammen, såsom osseterna,
eller intaga i språkligt hänseende en isolerad
ställning. Under de senaste årtiondena har
en mängd arbeten af lingvister, arkeologer,
etnografer och antropologer kastat ett klart ljus
öfver K:s förr så invecklade etnografi, hvari
oredan ökades genom den invecklade nomenklaturen,
i det man kände en hop namn, men ej folken,
som buro dem, och folken merendels icke med det
namn, som de själfva gifvit sig, utan med det
eller de namn, som de fått af sina grannfolk (se
uppsats af A. Dirr i "Petermanns mitteilungen",
1908). Den geografiska fördelningen af de
kaukasiska folken, af hvilken Rittich genom sin
etnografiska karta öfver Ryssland (1875) gjort
ett utkast i stora drag, har blifvit nästan
definitivt bestämd genom Zeidlitz’ märkliga
arbete jämte karta ("Petermanns mitteilungen"
1880), och 1896 utgafs genom den kaukasiska
afdelningen af ryska geografiska sällskapet
en etnografisk karta öfver Transkaukasien (i 7
blad). På lingvistikens område ha f. ö. verkat
Schiefner, Uslar, Zagurski, Miller m. fl., på
den egentliga etnografiens Radde, Erckert,
Chantre, Rosen, Anutjin, Lopatinskij,
Dingelstedt, Brosset, Schuchardt o. a. De
egentliga kaukasusfolken delas vanligen i fyra
stora afdelningar: georgier l. karthweler
(s. om Kaukasus’ hufvudkam), tjerkesser och
lesger-tjetjener (båda n. om hufvudkammen)
samt osseter (i midten af Kaukasuskedjan och
på ömse sidor af densamma). Med undantag af
de sistnämnde tala alla de öfrige språk, som
icke stå i något släktskapsförhållande till vår
språkätt (se vidare Kaukasiska språk). Rörande
dessa folkgrupper och deras underafdelningar
hänvisas till särskilda uppslagsord, och här
meddelas några från folkräkningen 1897 hämtade
siffror ang. de olika folkens numerär. 1. Slaver
3,183,870, hvaribland storryssar 1,829,793,
lillryssar 1,305,463, hvitryssar 19,642 och
polacker 25,117; 2. litauer-letter 6,687;
3. romanska folk 8,955; 4. germanska folk
57,502, af hvilka tyskar 56,729, svenskar
405 och engelsmän 332; 5. judar 40,498;
6. karthweler 1,350,275; 7. andra indoeuropéer
1,644,398, hvaribland greker 105,169, armenier
1,118,094, perser 16,745, talidji 35,291, tater
95,056, kurder 99,836 samt osseter 171,127;
8. tjerkesser, kabardiner och abchaser 213,973;
9. lesger-tjetjener 874,400; 10. finsk-ugriska
stammar 7,422, af hvilka 4,281 ester och
2,806 mordviner; 11. turko-tatarer 1,879,908,
hvaribland tatarer 1,509,785, turkar (osmaner)
139,419, kumuker 83,389, nogaier 64,048,
karapapaker 29,902, turkmener 24,522, karatsjaier
27,222; 12. kalmucker 14,812; 13. andra folk
(kineser, japaner, araber, syro-kaldéer och
med okändt modersmål) 6,664. – De viktigaste
religionerna äro den grekiska kristendomen och
islam. Till den förra bekänna sig de fleste
ryssarna och georgierna; en grekisk ärkebiskop
residerar i Tiflis. Närmast kommer den armeniska
kyrkan, som i Etjmiadzin har en patriark och
katholikos för alla armenier, i Sjemacha en
ärkebiskop och biskopar i Erivan, Sjusja och
Tiflis. Bland ryssarna lefva i Transkaukasien
50,000 schismatiker, hvilka som farliga för
staten förvisats dit; de fleste äro molokaner
och duchobortser (se dessa ord). Af de många
muhammedanerna äro aserbeidsjan-tatarerna
schiiter, de öfrige sunniter. Af jessider
l. djäfvulsdyrkare finnas 15,000.
Näringar. Där bevattningen är tillräcklig,
är jorden fruktbar, men i större delen
råder brist på nederbörd. I Ciskaukasien
odlas mest råg och hvete, i Transkaukasien
majs, ris, tobak, bomull och vin. Vildt växa
kapris och Pyrethrum roseum, hvaraf man får
insektspulver. Vidare odlas te, ramie och rosor
(för beredning af rosenolja), utmärkta frukter
(i synnerhet persikor och aprikoser), meloner,
mullbärsträd; äfven hassel- och valnötter
exporteras. Den fruktbaraste delen är landskapet
Kachetien (ö. om Tiflis). Om bergsbruk och
naftaindustrien är ofvan taladt. Industrien är
mest hemslöjd. Vapentillverkningen i Dagestan
var förr berömd, men går tillbaka till följd
af konkurrensen med europeiska varor; äfven
silfversmidet står högt.
Förhistorisk tid. K. uppvisar spår af mänsklig
bebyggelse redan under den äldre stenåldern. Vid
Ilskaja i prov. Kuban på Kaukasus’ nordsida
ha anträffats tillslagna redskap af flinta
och kvartsit, tillhörande chelléen- och
moustérientyperna. S. om Kaukasus har J. de
Morgan upptäckt en rad boplatser med redskap af
hufvudsakligen obsidian, dels från den äldre,
dels från den yngre stenåldern. Obsidianen
har erhållits från Ararats och Alagös’
vulkaner. Märkliga äro de ej sällsynta
stendösarna (dolmens) i K., som väl delvis
torde tillhöra den yngre stenåldern. De äro
ofta tillverkade af huggna stenhällar, vanligen
4 vägghällar och en takhäll. En vägghäll bär
stundom ett rundt hål, tillräckligt stort för
införandet af en kropp. Tämligen väl känd är
K:s bronsålder. Berömdt och undersökt af flera
forskare, såsom Uvarov, Virchow, Chantre och
Heger, är det på fyra öfver hvarandra liggande
terrasser belägna graffältet vid Kuban på
nordsidan af Kaukasus. Grafvar sträcka sig där
öfver en tidrymd af betydligt öfver 2,000 år
och gå tillbaka långt in i bronsåldern. Från
bronsåldern härröra skelettgrafvar med rikt
inventarium af vapen och toalettföremål,
smycken och kärl af brons samt lerkärl och
smycken af kalcedon, pärlor o. s. v. Intressanta
äro de svängda skafthålsförsedda och ofta med
djurfigurer ristade bronsyxorna. Fibulorna
äro i regel bågformiga och erinra om
mindreasiatiska liksom äfven om italienska
och balkanfibulor. Vanliga äro djurfigurer
i brons, särskildt vädurshufvud med vridna
horn. Andra stora grafplatser äro belägna
vid Kasbek och vid Redkin Lager. Grafvarna
vid sistnämnda ort erinra om stendösar. De
ha 3 väggar af väldiga stenhällar och den
fjärde af smärre stenblock. Taket bildas af
en häll af intill 2 m. längd. I hvarje graf
påträffas blott ett skelett. Grafinventariet
utgöres framför allt af svarta lerkärl, mest
med glättade väggar. Vidare finnas dolkar och
spjut af brons samt pilspetsar af obsidian,
bältebeslag och nålar af brons och slutligen en
mängd pärlor och smycken af antimon. Fynd från
den äldre järnåldern äro synnerligen vanliga på
dessa graffält, som kanske till sin större del
tillhöra denna tid. Detta är också fallet med
grafvarna vid Mzchet (Samtavro), 20 km. från
Tiflis. Bronsfibulorna ega exempelvis ofta
nålar af järn. Samtavrograffältet sträcker sig
flera århundraden in i tiden e. Kr. Många äro
därför glaskärlen af romerska typer. På 600-
och 700-talen f. Kr. spåras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
