Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kasus - Kasus 2. sprekvdsende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Dativus sing. är blott i sanskr., avest. och
grek. afgjordt skild från andra kasus. I andra
språk blandar sig dat. med lok., instr. och
abl. Lat. serv-o, mens-æ gå tillbaka på servoi,
mensai; isl. ulfi, ty. wolfe kunna förklaras
som urspr. dat. på -oi. I plur. sammanfaller
dat. redan i äldre språk med instr. eller
ablativen (lat. patribus, servis). I lat. ha
blott i äldsta tid fem. a-stammar -b-suffix
(kvar i deabus, filiabus o. d.). Slav., balt. och
germ. språk ha -m-: isl. fiskum = ty. den fischen
(hvilka former lika väl kunna förklaras som
ursprunglig instr. eller abl.). Grek. har i
st. f. den ursprungliga dat. plur. upptagit
lokativen. Ny högtysk dat. sammanfaller i
sing. ofta med nom. eller ack. eller med båda
och synes ej i "svag" deklination. I norska
och norrländska folkmål är denna kasusform ännu
vid fullt lif. Om dativen ursprungligen är en
rent grammatisk kasus med grundbetydelsen af
"den eller det satsen gäller, har afseende
på", eller en lokalkasus till svar på frågan
"hvarthän", måste lämnas oafgjordt. Den rena
dat. brukas dels som en nödvändig komplettering
i förbindelse med verb, som betyda gifva,
visa, lofva o. d. (som det "aflägsnare" eller
"indirekta" objektet, sv. "åt", "för", med det
egentliga objektet i ack.) eller hjälpa, gagna,
gynna, skada, vredgas, råda, lyda, behaga o. d.,
samt med adjektiv af besläktadt innehåll, dels
mera oberoende af verbet eller satsen för att
uttrycka 1) den eller det, för hvars räkning,
till hvars fördel eller skada något är eller
sker (d. commodi och incommodi): non scholæ
sed vitæ discimus, vi lära icke för skolan,
utan för lifvet, 2) ett lifligare deltagande
(d. ethicus}: alter tibi descendit de Palatio,
den ene, ser du, kommer ned från P., det
var mig en ljus fågel, eller slutligen 3)
ändamålet (d. finalis): habere rempublicam
quæstui, ha politik till yrke. Som vikarie för
lok. utmärker dat. i grek. därjämte rum och tid
(d. locativus och d. temporis), som vikarie
för instrumentalen medel (d. instrumenti),
sätt (d. modi) och orsak (d. causæ) samt vid
komparativer skillnaden (d. differentiæ). I
germanska språk uppbär dat. därjämte äfven
ablativens (och instrumentalens) funktion,
t. ex. isl. borinn Sigmundi, född af S.,
verjask fjándum, värja sig för (undan) fienderna,
o. s. v. – Ablativen är fullständigt utvecklad
endast i ariska och lat. och förekommer endast
af o-stammar. I det äldsta latinet finnes
ännu ändelsen -d: Gnaivod, praidad, senatud,
conventionid o. s. v.; men i klassiskt latin
har d bortfallit. Lat. adverb på e, grek. på
-o(s) (recte, kalos) torde vara ursprungliga
ablativer; balt. och slav. språk använda den
ursprungliga abl. som gen.; got. dat. vulfa torde
vara ursprunglig abl. Abl. plur. sammanfaller
formellt städse med dat. I germanska språk
uppbäras ablativens åligganden till någon
del af genit. och instrumentalen, i öfriga af
dat. Grundbetydelsen är "skilsmässa"; i abl. står
det, hvarifrån något skiljes. Abl. står därför 1)
(a. loci) på frågan "hvarifrån" (i lat. kunna
dock endast städers och mindre öars namn
umbära preposition), 2) (a. inopiæ) vid verb
med betydelsen beröfva, t. ex. omnibus rebus
spoliare, plundra på allt, 3) (a. separativus)
vid verb med betydelsen bortgå, aflägsna,
befria från något, t. ex. prohibere transitu,
hindra från öfvergång, 4) (a. comparationis)
vid komparativus, t. ex. vilius auro, sämre än
guld. I st. f. ursprunglig lokativ svarar abl. i
latinet jämväl på frågan "hvarest", för så
vidt ej lok. finnes (samt brukas i öfverförd
betydelse vid nitor, fido o. d. "lita på"), och
på frågan "när". Till lokativens ursprungliga
funktionsområde hänför sig äfven ablativus
absolutus. Slutligen står i lat. ablativen i
instrumental betydelse för att uttrycka verktyg
eller medel (a. instrumenti), t. ex. cædere
virgis, piska med spön, eller sätt (a. modi),
t. ex. more regio vivere, lefva på kungsvis,
eller pris (a. pretii), t. ex. mercede docebat,
undervisade mot betalning, eller väg (a. viæ),
t. ex. Tiberi venit, kommer på Tiber, eller mått
(a. mensuræ l. <i>differentiæ), t. ex. multo
major, mycket större, samt vid verb med
betydelsen fylla, rikta, o. s. v. med något. I
fråga om andra fall, när abl. uttrycker grund
(a. causæ), t. ex. veni ipsius rogatu, jag
kom på hans egen begäran, eller en begränsning
(a. limitationis l. respiciendi), t. ex. corpore
senex, gammal till kroppen, eller egenskap
(a. qualitatis), t. ex. vir præstantissimo
ingenio, en man med utmärkta själsgåfvor, kan
det synas ovisst, om abl. uppträder å egna
vägnar eller vikarierar för annan kasus. –
Instrumentalen (äfven kallad comitativus)
utgör kanske eg. en sammanfattning af tre
(eller flera) kasus. Reflexer af a har man
i sanskrit, avest. och grek. (lat., balt.,
slav.) samt i fnhty. och fnsachs. -u; af
-bhi i gamla grek. ordformer på -phi, -phin
(äfven i armen. och kelt.), samt af -mi i
slaviska instr. på -mi. Germ. -u tjänstgör
i vårt fornspråk som ändelse i adjektiv med
stark böjning för dat. sing. neutr., som
alltså formellt är instr. Den ursprungliga,
enhetliga betydelsen, så vidt man kan tala om
en sådan, skulle vara "samvaro". I sanskr. är
instr. sålunda kasus för personer eller
saker, som i en jämförelsevis underordnad
ställning tänkas förbundna med en annan, för
omständigheter, som äro förenade med en handling,
rums- och tidsbestämningar, som gå, så att säga,
parallellt med handlingen, samt står vid verb och
adjektiv, som uttrycka förening, vänskap, likhet
o. d. Från dylika betydelser är öfvergången
till rent instrumental eller t. o. m. kausal
betydelse lätt att tänka. Instr. ersättes i
lat. genom abl., i grek. genom dat. – Ren lokativ
finnes endast i sanskrit, avest. och slaviska
språk (i nyare slaviska språk ofta under namnet
præpositionalis). I grek. uppfattas och brukas
ursprunglig lokativ som dat. i plur. samt i
3:e dekl. sing. Formella lok. sing. efter 1:a
och 2:a deklinationen (a- och o-stammar) äro
adverb på -ai och -oi, t. ex. chamai, på jorden,
oikoi, hemma, messoi, i midten. Lat. lok. finnes
ännu som sådan i 1:a och 2:a dekl. af städers
och mindre öars namn, t. ex. Romæ, i Rom,
Corinthi, i Korint, samt af några enstaka ord:
domi, hemma, belli, i krig, o. d., men har
formellt sammanflutit med genit. I 3:e och 4:e
deklinationen har dat. sing. möjligen lånat sin
ändelse från lok. Gammal lok. visar sig ännu
i Lacedæmoni, Tiburi m. fl. Lokativen anger
"området" för en handling och är kasus för rums- och
tidsbestämningar på frågorna "hvar" (i, på,
vid o. s. v.) eller "när". Den finnes äfven i
sådana uttryck som "ställa på bordet", "ögonen
vända sig åt solljuset". Mot latinets ablativus
absolutus svarar i sanskr. en locativus absolutus
(i grek. gen. abs.). Lokativen företrädes,
så vidt den ej själf finnes, i lat. af abl.,
i germanska språk af dat., i grek. därjämte af
gamla former
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
