Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kasus - Kasus 2. sprekvdsende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
o. s. v.). Äfven i de ord, i hvilka -s gått
förloradt, kan det dock före eller genom sitt
bortfallande ha åstadkommit förändringar
i stammen, genom hvilka nom. blir olik
den stam, som visar sig i öfriga kasus,
t. ex. grek. nom. feron, gen. feront-os;
lat. nom. ager, gen. agr-i. Neutra sakna,
såsom mindre egnade att uppträda som subjekt,
egentlig nominativ och bruka i dess ställe
ackusativ. Genom en naturlig attraktion mellan
subjekt och predikativ kommer i flertalet
språk äfven det senare att stå i nominativ. –
Vokativen, tilltalsformen, är blott i oegentlig
mening kasus. Den är i äldre tider oftast
lika med den nakna stammen (med tillbakadragen
accent), i plur. = nom., står utanför satsen
och är i grammatiskt afseende närmast att
jämföra med interjektionerna. I yngre språk
sammanfaller vokativen vanligen med nominativen,
sedan denna förlorat sin ändelse, eller ersättes
af nominativen som i vårt fornspråk. – Jämväl
ackusativens ursprungliga märke -m är
möjligen resten af ett pronomen, för öfrigt
utan tvifvel identiskt med det -m (grek. -n),
som i lat. och grek. kännetecknar neutrala
o-stammar: lat. exempelvis servu-m, voc-em,
liksom bellu-m. De grekiska konsonantstammarna
ha utur nasalen utvecklat en egen ändelse
-a. Alla germanska språk ha redan i sitt äldsta
skede förlorat -m och dessutom (med undantag af
urnord.) vokalen före -m. De germanska språk, som
jämväl i nom. gjort sig af med både kasusmärke
och stamvokaler, få sålunda nom. = ack., såvida
icke, som hos svaga subst., en ny skillnad
uppstått genom olika behandling af själfva
stammen. Den plurala ändelsen -ns har undergått
växlande öden, som ofta ledt till fonetisk likhet
med nom. Neutrerna gå i ack., liksom i nom.,
sin egen väg. Ackusativens grundbetydelse synes
vara den af omedelbar, ej närmare bestämd,
komplettering till verbet (eller ett nomen
med verbal betydelse). Ur denna grundbetydelse
framgår dess bruk dels som "nödvändig" ackusativ
eller yttre objekt vid det transitiva verbet,
dels som "frivillig" ack. till angifvande af
innehållet (inre objekt) i de speciella fall,
som bruka uppräknas i vanliga skolgrammatikor:
1) vivere vitam, lefva ett lif, os humerosque
deo similis, till ansikte och skuldror lik
en gud, 2) (acc. loci) Romam proficisci,
resa till Rom, domum reverti, återvända hem,
3) (acc. mensuræ l. temporis) transversum
unguem discedere, vika en fingersbredd, XL
annos præfuit Athenis, styrde Aten i 40 år,
och ungefär på samma sätt i öfriga äldre
språk. Skall förhållandet mellan verbet och
föreställningen i fråga närmare bestämmas,
brukas preposition med ack. eller annan kasus,
eller ges åt uttrycket en annan vändning. – Den
allmännaste ändelsen för genitiv sing. är -os -es
-s, ändelser, som sinsemellan synbarligen stå i
afljudsförhållande: grek. pod-os, lat. ped-is,
lat. nocti-s (-os är grek., it., kelt.; -es it.,
germ., balt., slav.; -s tillhör urspr. mest
i- och u-stammar). Därjämte finns i ariska,
armen., grek. -sio (grek. lykoio, lykou), i
germ. -so, som egentligen torde tillhöra den
pronominala deklinationen. I grek. är -s vid
mask. och neutr. o-stammar (2:a deklinationen)
försvunnet efter speciellt grekiska ljudlagar. På
latinsk botten har genit. af o- och a-stammar
(servi, mensae) förmodligen lånat sin form från
lokativen, hvarigenom förklaras regeln, att
"städers och mindre öars namn
efter 1:a och 2:a deklinationen på frågan
’hvarest’ stå i genitiven". De slaviska och
baltiska språken använda som genitiv vid
o-stammar den ursprungliga ablativen (ry. sna
sömnens = lat. somno ur somnod). Pluralens
-om kvarstår i sanskr., grek. och
lat. Lat. serv-orum, mens-arum äro nybildningar
lånade från pronomen. Den plurala genitivens -s
i de nynordiska språken (utom isl.) är genom
analogi inkommet ur sing. Genitiven uttrycker
urspr, ett förhållande, obestämdt hvilket, till
ett annat substantiv, alltså t. ex. timor regis,
fruktan på något sätt i relation till konungen
(om konungen är rädd, eller om någon är rädd
för honom, får sammanhanget utvisa). Genitiven
är alltså väsentligen adnominal och partitiv
i vidsträckt betydelse, för så vidt som
därmed uttryckes icke saken själf, utan
något vid eller af saken. Som bestämning
till ett nomen kan genit. sålunda utmärka
1) egare (g. possessivus): horti Cæsaris =
Cæsars trädgårdar, 2) en närmare bestämning
(g. definitivus l. epexegeticus): <i>verbum
sapientiæ, ordet "sapientia", Stockholms stad,
3) slag eller ämne, det, hvaraf något är en del
(g. partitivus): multi discipulorum = ty. viele
der schüler, 4) beskaffenhet (g. qualitatis):
puer teneræ cetatis = ty. zarten alters, en
gosse af späd ålder, 5) pris (g. pretii): tanti
æstimare = isl. virda svá mikils, äfvenså 6)
objektet vid ett substantiv med verbalt innehåll
(g. objectivus): timor patris, rädsla för
fadern. Vid verb står genit. som objekt liksom
ack., med den skillnad dock, att genit. är
partitiv och uttrycker, att handlingen ej råkar
hela objektet, utan blott en del däraf. Många
verb kräfva till följd af sin betydelse alltid
partitivt objekt, d. v. s. genit., t. ex. äta,
dricka, njuta (af något), höra, se (delvis),
glömma, minnas, önska, älska, hata, anklaga,
sakfälla, straffa, hämnas (för något), lukta
(af något), syfta (till något), fylla (med
något), och så äfven besläktade adjektiv. Som
genitivus partitivus kunna äfven temporala
och lokala genitiver i grekiskan och tyskan
förklaras. Mellan den adnominala och adverbiala
genit. står den predikativa i grek., lat. (och
ty.), t. ex. regis est, det tillhör en konung, är
hans plikt, Albani dicionis alienæ facti sunt,
albanerna råkade i främmande våld. I synnerhet
har genit. i grek. ett vidsträckt bruk. Utanför
sin ursprungliga uppgift står den där som vikarie
för ablativen vid verb med betydelsen komma från
eller ur, hålla från, blifva utan, beröfva, lösa,
rädda, skydda, härstamma från, dricka och gjuta
ur o. s. v. för att uttrycka det, hvarifrån något
skiljes (g. separativus), samt vid komparativ
(g. comparationis). Äfven i germanska språk
tjänstgör genit. i vissa fall för ursprunglig
abl. I fornpersiskan vikarierar genit. för
dat. I engelskan och de skandinaviska språken
(utom isl.), i hvilka genit. är den enda kasus,
som återstår utom grundformen, är genitivens
bruk inskränkt till rent possessiv betydelse;
och folkspråken i England och Skandinavien
liksom i Tyskland ersätta gärna äfven den
possessiva genitiven genom sammansättningar eller
omskrifningar (såsom regelbundet sker i romanska
språk och i nybulgariska), t. ex. mjölken åt
kon, kons mjölk, skjortan hans Bengt, Bengts
skjorta, i grannen sitt hus, i grannens hus;
ty. dem könig sein sohn, åt konungens son,
o. d. Slaviska språk ersätta genit. ofta med
adjektiv, t. ex. ry. Ivanov dom, Ivans hus,
Oljgino bytio, Olgas vistelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
