Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare / 1127-1128 (1910) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Karolinerna, ögrupp i Mikronesien - Karolinerna, V. von Heidenstams berättelsecykel - Karolinger

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

byggare af båtar, försedda med utliggare
och stora segel, med hvilka de förr företogo
långsträckta färder. – ögruppen upptäcktes 1527
af portugisen Diego da Rocha, som kallade den
Sequeira-öarna,
ett namn, som 1686 utbyttes mot det nuv.,
efter spanske konungen Karl II. F. ö. äro de
olika öarna funna på mycket olika tider. Af
de fyra hufvudöarna upptäcktes Jap 1625, Ruk
1814, Ponape 1595 och Kusaie 1804. De flesta
öarna upptäcktes och undersöktes närmare först
på 1800-talet, i synnerhet 1827-28 af ryske
kaptenen Lütke. Protestantiska missionärer
från Amerika ha länge varit verksamma på öarna
och där upprättat stationer och skolor. – Då
Spanien, som sedan 1730-talet betraktat K. som
sin besittning, 1875 ville göra sina rättigheter
gällande, tillbakavisades dess anspråk af såväl,
Tyskland som England. 1885 togs ön Jap, där
ett tyskt handels- och plantagebolag slagit sig
ned, i besittning af ett tyskt krigsskepp, och
då Spanien protesterade, hänsköts stridsfrågan
till påfvens skiljedom. Denne fällde s. å. det
utslaget, att K. och Palauöarna tillhörde
Spanien, men att Tyskland skulle ha full frihet
och skydd för sin handel och sjöfart därstädes
samt rätt att på någon af öarna anlägga en
skeppsstation eller koldepå för den kejserliga
marinen. Från sistnämnda rätt afstod Tyskland
1886, men genom ett fördrag af 30 juni 1899
afstod Spanien alla öarna till Tyskland mot
en ersättning af 30 mill. pesetas. De delas i
två förvaltningsområden: öst-K., med Ponape som
residens för vice guvernören, och Väst-K. (med
Palauöarna) med en amtman på Jap. Gränsen
emellan de båda områdena är 148° ö. lgd. Litt.:
Cubeza Pereiro, "Estudios sobre Carolinas"
(1895), Christian, "The Caroline islands"
(1899), Kubary, "Etnographische beiträge zur
kenntniss des Karolinen-archipels" (1892-95),
Finsch, "Karolinen und Marianen" (1900),
samt Friederichsen, "Die Karolinen" (1902).
J. F. N.

Fig. 2. Gamla stenbyggnader på ön Ponape.

Karolinerna, berättelsecykel 1897-98 af V. von
Heidenstam (se d. o.).

Karolinger kallas den andra konungaätten i det
frankiska riket, hvilken med Pippin den lille 752
besteg tronen och efterträdde merovingerna. Dess
äldste, historiskt kände stamfader var Arnulf,
biskop af Metz 611 l. 612–627, d. 641. Dennes
son Ansegisl, "domesticus", var gift med Begga,
en dotter till den förste Pippin, senare kallad
P. af Landen, "major domus" (rikshofmästare)
i Austrasien och d. 639. Ansegisls och Beggas
son var Pippin, senare kallad P. af Héristal
(d. 714), som genom sin oäkta son Karl Martel (d. 741)
var farfar till Karlman (d. 754)
och Pippin den lille. Vid sin död, 768,
efterträddes den sistnämnde i konungadömet
af sina båda söner Karl den store och
Karlman. Karlman dog redan 771, hvarefter hela
riket förenades under Karl den store, och efter
denne väldige härskares latinska namn, Carolus,
fick hela ätten sitt namn. Karl efterträddes
814 af sin son Ludvig den fromme (d. 840), som
efterlämnade tre söner, Lothar, Ludvig den tyske
och Karl den skallige, hvilka genom fördraget i
Verdun 843 delade riket sinsemellan och blefvo
stamfäder för tre särskilda grenar af ätten,
nämligen:

1. Italienska karolinger, härstammande från
den ofvannämnde Lothar I (d. 855), hvilken
vid delningen i Verdun erhöll Italien,
hvarmed kejsarkronan förenades, och det s. k.
"Mellanfranken", d. v. s. en landsträcka
längs Rhône, Saône och Rhen från Medelhafvet
till Nordsjön. Lothar delade sitt rike mellan
sina tre söner på sådant sätt, att den äldste,
Ludvig (II), fick Italien och kejsarvärdigheten;
den andre, Lothar II, erhöll det efter
honom uppkallade Lotharingien (Lothringen),
innefattande landet mellan Rhen, Maas och
Schelde, jämte Friesland och det sedermera
s. k. Öfre Burgund; den tredje sonen, Karl,
fick Provence och Dauphiné. Karl dog redan
863, och hans rike delades då mellan de
båda äldre bröderna. Lothar II dog 869, och
hans rike delades året därefter genom fördraget
i Marsna (Meerssen) mellan hans farbröder,
Ludvig den tyske och Karl den skallige. Med
Ludvig II, som dog 875, utgick Lothar I:s ätt
på svärdssidan.

2. Tyska karolinger. Dessa härstammade
från Ludvig den tyske, vid hvars död, 876, hans
rike (Tyskland) delades mellan hans tre
söner Karlman (d. 880), Ludvig (d. 882) och
Karl (den tjocke), af hvilka den sistnämnde
öfverlefde de båda äldre bröderna och ärfde
deras riksdelar, ja för kort tid förenade
nästan hela Karl den stores monarki under sin
spira (se Karl, romerska kejsare 3). Men i
Tyskland störtades Karl från tronen af sin
äldste broder Karlmans oäkta son Arnulf, 887.
Denne dog 899 och efterträddes af sin son Ludvig barnet,
med hvilken äfven denna oäkta
gren af de tyske karolingernas ätt utgick 911.

3. Franska karolinger härstammade från Karl
den skallige. Denne efterträddes 877 af sin
ende öfverlefvande son, Ludvig II den stammande
(d. 879), vid hvars död hans rike delades mellan
hans båda äldsta söner, Ludvig III (d. 882) och
Karlman (d. 884), som dock båda dogo i unga år,
utan att efterlämna söner. Med förbigående af den
tredje sonen, Karl den enfaldige (d. 929), valde
fransmännen till sin konung först Karl den tjocke
(885–888), sedan Eudo, grefve af Paris och hertig
af Francien (888–898). Men mot den sistnämnde
upphöjdes omsider (892) Karl den enfaldige till
motkonung och bibehöll sig efter hans död (898)
en längre tid (till 922) som ensam konung. Då
den mot honom uppställde motkonungen Rudolf af
Burgund dog utan manliga afkomlingar (936),
hämtade man Karl den enfaldiges son, Ludvig, från
England, dit han vid faderns fall blifvit räddad

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>