Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare / 1123-1124 (1910) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Karolina (eng. Caroline), engelska drottningar - Karolina 1. Vilhelmina K. - Karolina 2. K. Amalia Elisabet - Karolina (ty. Karoline) Henrietta Kristina Lovisa - Karolina (it. Carolina), drottningar af Neapel - Karolina 1. Maria K.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ledande ministern Walpole. Under konungens resor
till Hannover var hon flera gånger regentinna;
hon beskrifves såsom praktiskt klok och var i
England, ehuru tysksinnad, ganska afhållen.

2. K. Amalia Elisabet, Georg IV:s gemål,
f. 18 maj 1768, d. 7 aug. 1821, var dotter
till hertig Karl Vilhelm Ferdinand af
Braunschweig-Wolfenbüttel och Georg III:s

syster Augusta af England. Hon sammanvigdes
8 april 1795 med sin kusin prins Georg af
Wales (sedermera Georg IV), hvilken sedan
1785 var i ett hemligt, enligt katolsk
kyrklig uppfattning fullt giltigt äktenskap
förenad med mrs M. Fitzherbert (se d. o.) och
endast af penningebekymmer motvilligt ingått
på konungaparets önskan om hans giftermål med
K. Georg bemötte henne från början med stötande
köld och öfvergaf henne alldeles efter födelsen
af deras enda barn, prinsessan Charlotta
(f. 7 jan. 1796, förmäld 1816 med Leopold af
Sachsen-Koburg, sedermera konung Leopold I af
Belgien, d. 6 nov. 1817). K. vistades sedan
på olika kungliga landtgods, och ofördelaktiga
rykten om hennes enskilda lif föranledde 1806
tillsättandet af en undersökningskommission,
hvilken fann dessa anklagelser i allt väsentligt
ogrundade. Då man höll henne aflägsnad äfven
från dottern, lämnade K. i aug. 1813 med
prinsen-regentens samtycke England och vistades
de följande åren dels i Italien, dels på resor i
Grekland, Turkiet och Palestina. Hennes engelska
uppvaktning lämnade henne småningom, och hon
omgaf sig mest med italienare af lågt stånd,
framför allt släktingar till en viss f. d. kurir
Bartolomeo Bergami, hvilken hon upphöjt till
sin kammarherre och förskaffat en siciliansk
barontitel. Af engelska regeringen anlitade
spioner i hennes följe hemsände färglagda
skildringar af det otvifvelaktigt sorglöst
lättsinniga lefnadssätt K. förde, och då hon
efter Georg III:s död anträdde sin återfärd
till England, möttes hon i Normandie af Georg
IV:s anbud om ett årsunderhåll på 50,000 pd
st., om hon ville afstå från drottningtiteln
och stanna i utlandet. K. påskyndade då resan,
anlände 5 juni 1820 till Dover och mottogs i
London med jubel af befolkningen och särskildt
af whigoppositionen. Georg IV vidtog då den
hänsynslösa åtgärden att offentligen anklaga
K. för att ha stått i brottslig förbindelse med
Bergami; i öfverhuset lät han premiärministern
lord Liverpool (5 juli) väcka formliga förslag
om, att K. skulle beröfvas drottningtitel och
öfriga privilegier, hvarjämte hennes äktenskap
med Georg skulle förklaras upplöst. Detta steg af
den för sitt eget liderliga lefnadssätt allmänt
föraktade konungen väckte stark förbittring i de
breda folklagren, drottningen hyllades som en
martyr, och två framstående whigjurister, Brougham
och Denman, åtogo sig hennes försvar samt påvisade,
att de från kontinenten mot drottningen
införskrifna vittnenas för henne ytterst

komprometterande uppgifter i viktiga delar voro
falska eller öfverdrifna. Billens andra läsning
beslöts med 28 rösters majoritet (6 nov.), men
då majoriteten vid tredje läsningen sjönk till 9
röster, fann Liverpool rådligast att återtaga hela
lagförslaget under folkmeningens tryck. I kyrkobönerna
intogs emellertid ej drottningens namn, och då hon
vid konungens kröning i Westminster abbey infann
sig för att som åskådare öfvervara ceremonien
(19 juli 1821), blef hon skymfligt afvisad. Grämelse
häröfver anses ha förorsakat den sjukdom, för hvilken
hon några veckor därefter dukade under. –
Förhandlingarna i hennes sak inför öfverhuset utgåfvos
(3 bd, 1821) af J. Nightingale, som äfven skref
"Memoirs of the public and private life of queen Caroline" (1820).
En utförlig skildring af hennes äktenskapsdrama finnes i
A. Ahnfelts "Från Europas hof" (bd 3, 1884).

1–2. ^{V. S–g.}

Karolina (ty. Karoline) Henrietta Kristina
Lovisa, landtgrefvinna af Hessen-Darmstadt,
f. 9 mars 1721, d. 30 mars 1774, dotter af
hertig Kristian III af Zweibrücken-Birkenfeld,
förmäldes 1741 med arfprinsen Ludvig af
Hessen-Darmstadt och utöfvade, sedan hennes
gemål 1768 blifvit landtgrefve, ett berömvärdt
inflytande på regeringen. Hon stod i nära
vänskapsförhållande till Fredrik II af Preussen
samt egnade konster och vetenskaper en kraftig
uppmuntran. Goethe, Wieland, Herder m. fl. voro
ofta gäster vid hennes hof. – Biografi af
Walther (1873), som äfven utgifvit K:s
"Briefwechsel" (2 bd, 1877).

Karolina (it. Carolina) drottningar af Neapel:


1. Maria K., dotter till kejsar
Frans I och Maria Teresia, f. 13 aug. 1752,
d. 8 sept. 1814 i Hetzendorf (vid Wien),
förmäldes 1768 med konung Ferdinand IV
af Neapel (se Ferdinand, sp. 53–54). K.,
hvilken var en lika härsklysten som skön och
begåfvad kvinna, störtade 1777 premiärministern
Tanucci och styrde därefter, sedan 1784 jämte sin
gunstling, engelsmannen Acton (se Acton 1),
själf landet i reaktionär anda. En hätsk fiende
till franska revolutionen, som 1793 bragt
hennes syster Marie Antoinettes hufvud under
bilan, inverkade hon 1798 i väsentlig mån på
sin svage gemåls beslut att förklara Frankrike
krig. Vid franska truppernas inryckande i Neapel
s. å. nödgades hon i dec. fly med sin familj
till Sicilien, men sattes genom rojalisternas
seger under kardinal Ruffo i stånd att återvända
(jan. 1800), hvarefter hon med den beryktade lady
Hamilton (se Hamilton, sp. 1225–26) till
sin förtrogna skoningslöst hämnades på dem, som
slutit sig till fransmännen. Om hennes politiska
förbindelser med den engelske sjöhjälten Nelson
under dessa år jfr Nelson. Vid den andra
franska invasionen i Neapel (jan. 1806) tog hon
jämte den öfriga kungliga familjen och Acton ånyo
sin tillflykt till Sicilien. Men då de engelska
hjälptruppernas biträde till Neapels

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>