Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Karl Johans stil. Se Empire-stil - Karl Johans svamp. Se Boletus - Karl Johans værn. Se Horten - Karl Jonsson - Karl Kristiernsson. Se Vasa-ätten - Karl Ludvig Eugens kyrka - Karl Magnusson - Karlman, konungar af karolingernas ätt - Karlman 1. Son till Karl Martell och äldre broder till konung Pippin den lille - Karlman 2. Son till Pippin den lille och yngre broder till kejsar Karl den store - Karlman 3. Den äldste av Ludvig den tyskes tre söner - Karlman 4. Son till Frankrikes konung Ludvig (II) den stammande - Karl Martell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Karl Johans stil, konsth. Se Empire-stil.
Karl Johans svamp, bot. Se Boletus.
Karl Johans værn. Se Horten.
Karl Jónsson, fornisländsk historieskrivare
(födelseår okändt), d. 1213, var abbot i
Thingeyri kloster 1169—81 och 1188(?)—1207 samt
vistades 1185—88(?) i Norge, där han stod högt
i konung Sverres gunst. Stödd på dennes muntliga
uppgifter och delvis efter hans diktamen nedskref
K. första delen af hans saga (se Sverrissaga),
d. v. s. om tilldragelserna till 1184;
senare delen af sagan är troligen likaledes
K:s verk, ehuru skrifven hemma på Island utan
Sverres medverkan.
R. N—g.
Karl Kristiernsson, riksråd. Se Vasa-ätten.
Karl Ludvig Eugens kyrka [euʃēns], namn,
som stundom användts på Lycke kyrka i Göteborgs
stift och på Västra Karleby kyrka i Lunds stift.
Karl Magnusson, en af Birger jarls bröder,
var konung Johan Sverkerssons kansler
och biskop i Linköping. I korståget
emot esterna 1220 led han martyrdöden.
K. H. K.*
Karlman, konungar af karolingernas ätt. 1. En
son till Karl Martell och äldre broder till
konung Pippin den lille, som vid faderns död
(741) som rikshofmästare delade riket med
Pippin och själf fick Austrasien, hvarpå båda
i förening kufvade uppror och ordnade frankiska
kyrkan. K. nedlade sin makt 747, blef munk och
dog 754. — 2. En son till Pippin den lille och
yngre broder till kejsar Karl den store. Vid
faderns död (768) erhöll han Alemannien,
Elsass, Burgund, Provence, Septimanien och östra
Akvitanien. Mellan bröderna rådde stor oenighet,
men redan 771 dog K.; hans änka Gerberga och barn
flydde till langobardernas konung Desiderius.
— 3. Den äldste af Ludvig den tyskes tre söner,
som under faderns lifstid förvaltade de östra
gränsländerna, hvarifrån han bekrigade märerna
(868—874), vid hans död (876) erhöll Bajern och
877 vann Italiens konungakrona. Han dog redan
880, och hans besittningar delades mellan hans
bröder, Ludvig den unge och Karl den tjocke, dock
så, att hans oäkta son Arnulf erhöll Kärnten.
— 4. En son till Frankrikes konung Ludvig (II)
den stammande. Vid dennes död (879) delades
Frankrike mellan hans båda äldre söner, Ludvig
III och Karlman, hvarvid den senares lott blef
Burgund, Akvitanien och Septimanien. De förlorade
västra hälften af Lothringen till tyske konungen
Ludvig den unge (880) och kämpade med nordmännen,
som plundrade västerlandet och i synnerhet
Frankrike. Vid Ludvig III:s död (882) tillföll
hans riksdel K., som själf afled 884.
G. W—k.
Karl Martell, frankisk härskare, f. omkr. 688,
d. 22 okt. 741, Karl den stores farfader,
var den, som först höjde karolingernas (se
d. o.) familjemakt i frankiska riket till
världshistorisk betydelse. Hans binamn Martell
(fr. martel, hammare) förekommer först i urkunder
från 800-talet och betecknade hans krigiska
kraft. Under de senare svage merovingerna
hade frankiska riket råkat i upplösning,
och den enda regeringsmakt, som fanns, hade
öfvergått till rikshofmästaren (major domus),
hvars ställning motsvarade den svenska jarlens
på 1100—1200-talen. K:s fader Pippin (se denne)
hade lyckats förvärfva rikshofmästarskapet i det
frankiska rikets båda hufvuddelar: Austrasien
och Neustrien. Kort före sin död i dec. 714 hade
han låtit utnämna en minderårig sonson Teodoald
till rikshofmästare i Neustrien, och
i dennes namn sökte hans änka Plektrud regera
hela riket med uteslutande och fängslande af den
26-årige K., som var Pippins son med en bihustru
Alpaida. Men då reste sig (715) stormännen i
Neustrien och tillsatte en egen rikshofmästare,
Raginfrid. Denne förband sig med friserna, som
delvis kufvats af Pippin och nu sökte återvinna
oberoende. De förbundne inträngde i Austrasien
och tvungo Plektrud till underkastelse;
samtidigt angreps riket af sachsarna, och
bland de tyska stammar, som för länge sedan
bragts under frankisk öfverhöghet, yppade
sig själfständighetssträfvanden. Ej blott den
karolingiska familjemakten, utan hela frankiska
riket hotades sålunda med upplösning. Då blef
K. räddaren. Han lyckades fly ur fängelset,
samlade sin ätts anhängare i Austrasien och
blef där efter att ha utdrifvit neustrierna
och friserna 717 erkänd som rikshofmästare. 719
besegrade han Raginfrid och regerade sedan som
hela det frankiska rikets major domus. Sachsarna
tvungos att afstå från sina härjningar, friserna
bragtes åter till underdånighet (fullständigt
734), och själfständighetssträfvandena bland de
öfriga tyska stammarna undertrycktes. Den
frankiska riksenhetens återställande
genom K. blef epokgörande för den kristna
civilisationen. Därigenom främjades kraftigt
bland de tyska stammarna missionen, i hvars
tjänst den store Bonifatius (se d. o.) denna
tid verkade, och under K:s ledning blef det
frankiska riket den europeiska kristenhetens
bålverk mot islam. Sedan araberna 711 störtat
det västgotiska riket i Spanien, hade de (720)
öfvergått Pyrenéerna och företagit härjningståg
i Akvitanien. 732 ryckte en ofantlig arabisk här
genom detta land mot norr. Hade det frankiska
riket, det kristna Västerlandets enda dåvarande
stormakt, saknat en stark regeringsmakt,
skulle sannolikt hela Europa nu delat de af
araberna eröfrade asiatiska, afrikanska och
spanska ländernas öde. K. insåg farans vidd. Han
uppbådade hela det frankiska rikets krigsmakt
och kunde så vid Moussais-la-Bataille, nära
Poitiers (okt. 732), tillfoga araberna under
Abd-ar-rahman (se d. o.) ett förkrossande
nederlag. Den kristligt-germanska kulturen
var räddad. Efter någon tid (737, 739)
lyckades K. utdrifva araberna från Provence,
återstoden af deras eröfringar i Syd-Frankrike.
— Äfven på den europeiska samhällsutvecklingen
utöfvade K. ett epokgörande inflytande. Vid
denna tid hade stormän i frankiska riket börjat
underhålla krigiska vasaller genom förläningar
af gods. K. gaf sådana stormän förläningar af
kronogods och kyrkogods, öfver hvilka han skaffat
sig dispositionsrätt, och satte dem så i stånd
att ytterligare öka sina vasallföljen. Då de nu
själfva genom förläningarna blifvit hans vasaller
och som sådana voro skyldiga honom krigstjänst,
stärktes härigenom rikets försvar, men på detta
sätt blef länsväsendet, som dittills varit en
privat institution, äfven en statsinstitution,
och därför kan K. sägas ha gifvit upphof till
länsstaten (se Länsväsen). Då den merovingiske
konung, såsom hvars tjänsteman K. ansågs härska,
dog 737, brydde sig K. ej om att låta gifva
honom en efterträdare, utan regerade sedan
som rikshofmästare utan konung. Liksom de
merovingiske konungarna plägat dela riket
mellan sina söner såsom konungar, så delade
K. omedelbart före sin död riket mellan sina
söner Karlman och Pippin (se Pippin den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
