Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Karl XIV Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
militära och administrativa talanger blefvo
sålunda hvarken under konsulatet eller
kejsardömet oanvända. Han blef alltså i
jan. 1800 medlem af det nyskapade statsrådet
(Conseil d’état) och vid Bonapartes afresa
till det italienska fälttåget chef för den
s. k. västarmén, som hade att återbringa till
slutligt lugn de af Vendée-kriget upprörda
kustlandskapen — ett uppdrag, som med vanlig
skicklighet utfördes — och att där möta
eventuella engelska landstigningar. Andra
värf, t. ex. i Portugal, Irland, Louisiana och
Förenta staterna, tillärnades honom därefter,
men blefvo af olika skäl ej satta i verket. Vid
kejsardömets upprättande (1804) utnämndes han,
en bland de förste, till marskalk af Frankrike
och erhöll s. å. guvernörskapet öfver det från
Englands konung eröfrade Hannover. Han visade
sig där (juni 1804—sept. 1805) som en synnerligen
framstående administrativ förmåga, hvilken genom
ett verksamt intresse för fredens värf, kloka
och sakkunniga anordningar på olika områden och
välvillig hänsynsfullhet mot de styrde tillvann
sig deras hjärtan och förvärfvade stort rykte
för humanitet, som spred sig äfven utanför
områdets gränser. Under tredje koalitionskriget
fick han dock åter draga i fält och, särskildt
i det berömda trekejsarslaget vid Austerlitz
(dec. 1805), där han kraftigt medverkade till
segern, förvärfva nya lagrar. 5 juni 1806 följde
hans utnämning till furste af Pontecorvo (se
d. o.). Mindre lyckligt var däremot till en
början hans deltagande i 1806 års fälttåg mot
Preussen, ty i dubbelslaget Jena—Auerstädt kom
han på grund af långsamhet i framryckandet ej
att deltaga på någondera valplatsen och blef
därför starkt klandrad af högkvarteret. Med
synnerlig raskhet och djärfhet öfverrumplade
han emellertid tre dagar därefter Halle (17
okt. 1806), förföljde därpå preussarna norrut
och stormade Lybeck (6 nov.) samt tvang Blücher
att kapitulera. (Samma dag kom han för första
gången i närmare beröring med svenskarna, i
det han på Trave öfverraskade och tillfångatog
en liten svensk kår på något öfver 1,000 man,
som efter reträtt från Lauenburg befann sig på
väg hem. Fångarna, som behandlades med utsökt
välvilja, förde sedan vidare till hemlandet
den franske marskalkens lof.) Från det följande
fälttåget mot Ryssland märkes Bernadottes seger
vid Mohrungen (jan. 1807); sårad vid Spandau
(juni), blef han emellertid urståndsatt
att deltaga i de sista krigsoperationerna
(t. ex. slaget vid Friedland). Efter freden
i Tilsit (1807) utnämndes han (juli) till
guvernör öfver hansestäderna, där han åter
gjorde sig omtyckt genom duglig förvaltning,
och ställdes kort därpå i spetsen för den
här, som öfver de danska öarna skulle angripa
Sverige för att framtvinga dess anslutning till
Napoleon. Skilda omständigheter, bl. a. franska
härens plötsliga minskning genom dess spanska
regementens desertering vid underrättelsen om
tronhvälfningen i Spanien, vållade emellertid,
att landstigningsplanen gick om intet. Österrikes
krigsförklaring 1809 förde fursten af Pontecorvo
åter söderut. Såsom befälhafvare öfver en
sachsisk truppkontingent deltog han med stor
tapperhet i det blodiga slaget vid Wagram (5—6
juli 1809); en oförsiktig dagorder, i hvilken
han tillskref sina trupper en enligt kejsarens
uppfattning alltför stor andel i segern,
framkallade emellertid en brytning mellan honom
och denne, så att han begärde och fick afsked samt begaf sig till
Paris. Engelsmännens expedition till Walcheren
föranledde dock kort därpå hans återkallande
i tjänst för att leda det mot dem uppbådade
försvaret, hvars organiserande han ock skötte med
outtröttligt nit; men sedan faran gått öfver,
lämnades befälet af den misstrogne kejsaren
åt en annan. Ett slags försoning kom dock till
stånd, men Napoleon ville helst ha Bernadotte
på afstånd, och denne skulle just afgå till
Rom som generalguvernör öfver Kyrkostaten,
då förslaget om tronföljarskap i Sverige kom
i stället. Marskalk Bernadottes utväljande
till Sveriges kronprins hör till den nyare
tidens mest underbara tilldragelser och liknar
mer ett sagoäfventyr än ett stycke verklig
historia. Då underrättelsen om kronprins
Karl Augusts (se Karl, svenska prinsar 2)
plötsliga frånfälle anlände till Stockholm
(31 maj 1810), förmådde G. Adlersparre, som
fruktade en gustaviansk restauration genom ett
tronföljarval af prins Gustaf, Karl XIII och
statsrådet att genast erbjuda tronföljden åt den
aflidnes äldre broder, hertig Fredrik Kristian
af Augustenborg, och att hos Napoleon begära
godkännande af denna kandidatur. För säkerhets
skull beslöt man sända sistnämnda förfrågan med
dubbla kurirer, och till det ena af dessa uppdrag
erbjöd sig då löjtnanten vid Upplands regemente,
frih. Karl Otto Mörner. Denne, som redan 1808
under förtroligt samtal drifvit den satsen, att
endast en fransk marskalk kunde lyfta Sverige
ur dess förfall och leda en revansch österut,
hade vid underrättelsen om Karl Augusts död
ögonblickligen beslutit att söka förverkliga
denna tanke och från regementets mötesplats vid
Uppsala begifvit sig till Stockholm, där han som
hofkansleren af Wetterstedts blifvande svåger
också lyckades förskaffa sig kurirbrickan. Så
snart han anländt till Paris (20 juni) och
aflämnat sina depescher — regeringsförslaget om
augustenborgaren —, började han ifrigt arbeta
för sitt eget motsatta mål. En fransk vän från en
tidigare vistelse i Paris förordade bland olika
franska marskalkar särskildt Bernadotte, och
Mörner förstod då att genom bemedling af svenske
generalkonsuln i Paris, Signeul, m. fl. förskaffa
sig tillträde till denne, hos hvilken han djärft
förklarade sig tala i ett talrikt partis namn,
då han tillsporde honom, om han vore hågad att
bestiga tronen i Sverige. Då Bernadotte, ehuru
reserverad, dock efter hand röjde en viss böjelse
att ej afvisa tanken, kände sig Mörner uppmuntrad
till fortsatt verksamhet och uppsökte då general
F. Wrede, som för tillfället befann sig i
Paris på en tillfällig ambassad, samt lyckades
vinna honom för sin plan under föregifvande,
att den ”allmänna rösten” i Sverige önskade en
fransmans val. Wrede besökte alltså fursten af
Pontecorvo, som då för honom tydligt tillkännagaf
sin benägenhet att mottaga ett anbud samt lät
förstå, att Napoleon ej skulle ha något emot
hans val. Med denna furstens uppgift och ett
bref, hvari Wrede synnerligen lofordade dennes
person, återvände Mörner (29 juni) hem. Sveriges
verklige minister i Paris, frih. G. Lagerbielke,
fick däremot först efter hans hemresa kunskap
om hans — regeringskurirens — själftagna
värf. Både hos honom och hos regeringen därhemma
väckte det harm och bestörtning. Man sökte med
hot och varningar hejda hans vidare åtgärder;
han vann emellertid anhängare i hufvudstaden,
men ålades då att vistas i Uppsala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
