Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Karl XIV Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Corsica. Där tillbragte han tre år. Efter ett
besök i hemmet några månader i slutet af 1783 och
början af 1784 för att vårda sin hälsa följde
han sitt regemente till nya garnisonsorter,
Grenoble, Vienne, Marseille, S:t Martin på
ön Ré m. fl. och avancerade
under tiden till korpral och sergeant 1785,
furir 1786, fältväbel (sergeant-major) 1788
och fanjunkare (adjudant sous-officier)
1790. Därmed hade måhända hans befordringar
stannat, om ej den stora revolutionen nedbrutit
den skranka, som 1781 rests mellan underofficers-
och officersgraderna. Under sin underofficerstid
hade Bernadotte vid åtskilliga tillfällen aflagt
bemärkta prof på rådighet, mod och förmåga
att behärska sitt folk — så t. ex. då han i
Marseille 1790 lyckades rädda sin chef, markis
d’Ambert, undan ett folkupplopp — och blef i
mars 1792 utnämnd till löjtnant vid det i S:t
Servant (Bretagne) stationerade 36:e regementet
(f. d. Anjou). Under de kort därpå utbrytande
revolutionskrigen fick han draga i fält med
Rhenarmén och utmärkte sig så på valplatserna,
att befordringarna gingo med stormsteg. Efter
striderna vid Speier och Mainz 1793 blef han
sålunda öfverste, och redan året därpå, efter att
ha förflyttats till Sambre- och Meusearmén och
med synnerlig utmärkelse deltagit i striderna
vid Prémont och Landrecies samt i slaget vid
Fleurus (juni 1794), ”för tapperhet och lysande
bragder” på Klébers begäran befordrad till
brigadgeneral samt efter Maastrichts eröfring
(okt. s. å.), hvartill han väsentligen bidrog,
till divisionsgeneral. Att klokt förbereda
anfallet, snabbt slå till, vid minsta skymt till
oro gripa in och med eldiga ord och åthäfvor
lugna de vacklande eller hejda de
flyende utmärkte hans krigskonst, och hans
impulsiva vältalighet kom honom därvid ofta
väl till pass. Såväl därigenom som genom den
omtänksamma omvårdnad, som han egnade sina
soldater, vann han hos dem stor popularitet,
och äfven fiender skattade honom för hans
högsinthet. Åren 1795 och 1796 gingo under
fortsatta bragder vid Rhenarmén — vunna
framgångar eller mästerliga återtåg —, och
hans härförarrykte var sålunda stadgadt,
då han i början af 1797 beordrades att
med en armékår afgå till Lombardiet för att
understödja Napoleon Bonaparte i fälttåget mot
österrikarna. Ett vintertåg öfver Alperna,
öfvergången af Tagliamento och eröfringen
af Gradisca gåfvo nya prof på hans duglighet;
hans rhentrupper täflade med sina italienska
kamrater i tapperhet; truppernas täflan blef
emellertid hos befälhafvarna rivalitet, och ett
visst misstroende kom redan nu att känneteckna
förhållandet mellan Bernadotte och Bonaparte,
för hvars ärelystna planer han tidigt uttalade
sina farhågor. Efter att mot fälttågets slut
ha till Paris öfverfört några troféer fick
han där öfvervara statskuppen af 18 fructidor
år V (4 sept. 1797), utan att dock låta sig
lockas att föra värjan åt dess upphofsmän;
han återvände därpå till Italien och var en
tid guvernör öfver Friuli och de delar af
venezianska området, som genom freden i Campo
Formio (okt. 1797) tillfallit Frankrike. 1798
utnämndes han till ambassadör i Wien; man ville
förödmjuka det stolta hofvet vid Donau genom
att ditsända en son af republikens hvälfningar,
och han fick med sig utmanande instruktioner. Han
lyckades emellertid göra sig gällande genom sitt
imponerande och vinnande väsen, men fann sig
efter ett par månader (april 1798) i följd af
ett upplopp, hvarunder folket skymfat trikoloren
och ambassadhotellet, föranledd att begära
sitt pass. Efter återkomsten till Frankrike
tillbragte han någon tid i ett dittills föga
njutet lugn. 16 aug. 1798 gifte han sig med
Desirée Clary (se Desideria), köpmansdotter
från Marseille, svägerska till Bonapartes
äldste broder Joseph. Hon hade tidigare varit
förlofvad med Napoleon Bonaparte själf, och
äfven därigenom blef giftermålet i viss mån ett
band mellan Bonapartarna och Bernadotte. Efter
vänstervalen 1799 följde en närmare anknytning
till hemlandets politik, i det att direktoriet
2 juli kallade honom till krigsminister. Han
utöfvade på denna post ett outtröttligt nit
att reorganisera armén, som då lidit flera
nederlag, och beredde den därigenom till nya
segrar, men blef under det pågående politiska
intrigspelet snart åter aflägsnad från ämbetet
(14 sept. s. å.) genom en list af Sieyès, som
planerade en ny statskupp. Kort därpå återkom
Bonaparte från Egypten och verkställde denna kupp
af ”18 och 19 brumaire” (9 och 10 nov. 1799);
hans motparti hade sökt egga Bernadotte att själf
göra statskuppen, men denne höll sig afvaktande
på sidan och fick hvarken från direktoriet eller
kamrarna den maning att ingripa, som han synes
ha bidat. För honom som för många andra återstod
då ej annat än att acceptera Bonapartes diktatur
som ett fullbordadt faktum, om än de i själ och
hjärta aldrig kunde fullt förlika sig därmed;
vid mer än en af de planer, som spunnos för
att hejda och störta den, funnos ock spår, som
ledde hän äfven till Bernadotte. I Bonapartes
intresse låg emellertid att stå på god fot
med ledande män ur olika läger, och Bernadottes
 |
| Fig. 1. Karl XIV Johan (i fältmarskalksuniform). Efter målning af Westin. (Gripsholms slott.) |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
