Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kameldjuren ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
griporganet är i sin främre del urholkadt,
öfverdraget med en veckig slemhud och betäckt
med ett klibbigt ämne, som afsöndras ur flera
körtlar.
Kameleonterna, som sedan gamla tider varit
beryktade för sina egendomliga färgförändringar,
tillhöra alla Gamla världen, förnämligast
Afrika. 50—60 arter, flertalet tillhörande
släktet Chamæleo, kameleontsläktet, äro
kända; omkring halfva artantalet lefver på
Madagaskar. Vanliga kameleonten, Ch. vulgaris,
är utbredd fr. o. m. södra Spanien öfver norra
Afrika och i Asien ända bort på Ceylon. Den
igenkännes på sin blott till hälften tandade
ryggkam, en dylik kam på kroppens undre sida
från hakan till analöppningen, en trekantig,
pyramidformig hjälm på bakhufvudet och kroppens
likartade betäckning. Längden stiger till
25—30 cm., hvaraf mer än hälften kommer på
svansen. Liksom sina samsläktingar förekommer
den blott på sådana ställen, där det regnar
tidtals eller hvarje natt så stark dagg
faller, att djuret ständigt har vatten att
dricka. Kameleonterna äro byggda för att lefva
i träden, hvarför de också sällan komma ned på
marken. De uppträda vanligen i små sällskap af
tre till sex stycken i en buske eller trädkrona,
där de sitta orörliga, hållande sig fast med
fötterna och stjärten, samt blott då och då höja
sig upp och åter sänka sig ned mot den gren,
hvarpå de hvila. Slår en insekt ned i närheten,
så vänder kameleonten båda ögonen mot den,
öppnar långsamt sin mun, slungar fram tungan,
vid hvilken bytet fastklibbas, hvarefter det
indrages i munnen och förtäres. Därefter är
kameleonten lika orörlig som förut. Endast
om hungern drifver den, kan den förmå sig att
förfölja rofvet ett litet stycke. Kameleonternas
förmåga att växla färg beror på förekomsten
af två lager olika färgämnen, af hvilka det
ena finnes i bindväfvens djupaste lager,
det andra däremot i förgrenade celler, som
ligga i hela läderhuden under eller i samma
lager som det föregående. Det förra färgämnet
är hufvudsakligen hvitt, utåt dock mer eller
mindre klart gult, det senare brunsvart. Båda
lagren frambringa färgväxlingen, allteftersom
de uppträda jämte eller bakom hvarandra eller
det ena genomtränger det andra. Är endast det
ljusa färgämnet verksamt, blir djurets hud hvit
eller gul; skimrar blott det svarta igenom,
blir den brun eller svart. De mellanliggande
färgskiftningarna uppstå, allteftersom det
ena lagret mer eller mindre fullständigt
genomtränger det andra. På kroppens sidor
synas två breda, ljusa, längsgående band och
mellan dem från hufvudet till stjärten mörka,
runda punkter, som mera än andra ställen växla
färg. Är djuret retadt, blir huden grönaktig,
på buken blåaktig, banden hvita och punkterna
svarta. Mången gång är kameleonten rödbrunaktig,
banden ljusare och skuggningarna nästan helt och
hållet försvunna. I allmänhet äro både färgen och
teckningarna klarare, ju lifligare, friskare och
mera irriteradt djuret är. Att ljus och värme
inverka i väsentlig grad på färgförändringen,
är ädagalagdt. Lungan är försedd med ett
stort antal från dess yta utgående fingerlika
utskott; sannolikt spelar äfven denna lungans
egendomlighet en roll vid färgväxlingen, hvilken
för resten förekommer äfven hos en del andra
ödlor. — Om kameleonten hotas af någon fiende,
plägar den blåsa upp sig betydligt samt
utstöta pustande och hväsande ljud. Griper
man den, försöker den bitas, men kan icke
förorsaka några sår. Därvid skiftar kroppen
färg, refbenen synas, och djuret blir i viss
mån genomskinligt. Såsom förut nämnts, utgöres
kameleontens föda af insekter, men äfven af
larver och andra smådjur. Honan lägger ägg,
omgifna af ett poröst kalkskal, i en grop,
som hon uppkrafsar i marken; äggen betäckas med
sand, jord, blad, grässtrån o. d. Kameleonterna
falla själfva byte för små rofdjur, roffåglar,
ormar och ödlor; äfven människan ofredar dem
helt oförtjänt. De simma synnerligen väl. I
södra Spanien håller man dem inne i husen för
att fånga flugor; man inrättar en sittplats
åt dem och ställer där bredvid ett kärl med
honung, hvilken lockar flugorna i närheten af
den skicklige och oförtrutne kammarjägaren.
C. R. S. (L—e.)
Kamelgarn, garn af kamelhår, den till
industriella ändamål nyttjade ull, som vårtiden
fälles af kamelen. Bäst är rygghåret. Af de
olika färgerna (grå, svart, röd) föredrages
svart. Håret förarbetas mest till grofva tyger
och filtar. Persien lämnar den bästa varan. Af
kamelens längre, raggartade hår tillverkas
dragremmar. Ordet kamelgarn förväxlas ofta med
tyska kämelgarn (se d. o.).
(G. A. W.)
Kamelgräs l. Kamelhö, bot., namn
på gräsen Andropogon laniger och
A. Schoenanthus (se Andropogon), som
utgöra kamelernas hufvudnäring i öknarna.
G. L—m.
Kamelhö. Se Kamelgräs.
Kamelia, bot. Se Thea.
Kameliadamen, La dame aux camélias, roman och
skådespel af Alexandre Dumas d. y. (se d. o.
sp. 1050). — Med hänsyftning på hufvudpersonen
däri plägar ordet kameliadam beteckna en kurtisan
l. demimondedam.
Kameloparden, astron., detsamma som giraffen
(se d. o.).
Kamelott. Se Kamlott.
Kamelsadel, text. Se Kamelsäck.
Kamelsläktet. Se Kameldjuren, sp. 710.
Kamelstriden. Se Kalifat, sp. 616.
 |
| Dromedar med kamelsäck. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
