Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kaklack ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
användes mest till indrypning i ögat vid
ögonsjukdomar, men har äfven fått användning
vid tarmförlamning m. m., ibland i form af
insprutning under huden. Dosen är 1/2 till högst 1
mg. — I kalabarbönans hemland användes densamma
till s. k. ordalie, i det att bönan ges åt
personer, anklagade för trolldom; om förgiftning
inträder, är den anklagade skyldig, om ej, är
han oskyldig. Endast höfdingar och präster få
odla och handha bönan; kan den anklagade ställa
sig väl med dem, så kunna de använda en overksam
böna. Detta bruk har gifvit anledning till namnet
ordalie-bönor. Af sådana beredas äfven pilgifter,
bland hvilka ett af infödingarna kallas esere,
hvaraf namnet eserin (se ofvan) bildats.
O. T. S. C. G. S. (G. L—m.)
Kalabarin. Se Kalabarbönor.
Kalabarkusten. Se Kalabar.
Kalabass, detsamma som kalebass. Se Curare.
Kalabasspumpan, bot. Se Lagenaria.
Kalabassträdet, bot. Se Crescentia.
Kalabreserhatt, mycket bredskyggig, toppig
filthatt af samma modell som den herdarna (och
banditerna) i Kalabrien nyttja, kom under
den tid man svärmade för röfvarromantiken (på
1820—1830-talet) i svang bland de i Italien
studerande konstnärerna och var sedermera länge
ett yrkesmärke för artister.
Kalabrien (lat. och it. Calabria) var i forntiden
namnet på den sydöstra halfön i södra Italien,
hvilken äfven kallades Japygia och Messapia,
nu södra delen af Apulien (prov. Lecce). Under
medeltiden öfverflyttades genom bysantinerna
namnet K. på det forna Bruttium och betecknar
sedan dess den sydvästliga halfön i nedre
Italien mellan Tyrrhenska hafvet, Messinasundet
och Joniska hafvet. K., som utgör ett af de
16 italienska landskapen (compartimenti),
har en areal af 15,075 kvkm. med 1,370,208
inv. (1901). Landet, hvars norra gräns är
Cratidalen, fylles af två till Apenninerna
räknade kristalliniska massiv. Det norra är det
delvis ännu med tät skog täckta Sila, en bred,
vågig högslätt af 1,200—1,300 m., som kulminerar
i Botte Donato (1,930 m.). Det sydligare slutar
med den runda gnejsstocken Aspromonte (1,958
m.) vid Messinasundet. Mellan dem båda ligger
bäckenet vid Catanzaro. K. har ofta härjats
af förödande jordbäfningar (se Italien,
sp. 1026). Riklig bevattning, bördig jordmån och
mildt klimat i förening framkalla rik växtlighet,
oaktadt jordbruket står mycket lågt. Jorden
tillhör förmögna adliga godsegare, som lefva
på sina egendomar i skarp afsöndring från det
egentliga folket, som är försänkt i fattigdom
och grof okunnighet. Någon medelklass finnes ej,
endast rika eller fattiga. Kalabreserna äro af
medelstor, men välväxt kroppsbyggnad, ha mörk
hy, skarpt markerade drag och uttrycksfulla
ögon. Liksom spanjorerna, hvilka de i flera
afseenden likna, äro de vidskepliga, råa,
hatfulla och hämndgiriga, om de förolämpas,
samt gå alltid beväpnade. — K., såsom redan
nämndt forntidens Bruttium (se Bruttius
ager), tillföll vid romerska rikets delning
Östromerska riket. Jordbäfningar, farsoter,
härjningar af olika folk (goter, langobarder
och greker) samt inhemska strider täflade om att
ödelägga det sköna landet. Från 6:e till 11:e
årh. voro araberna herrar öfver landet, sedan
normanderna. Från slutet af 12:e årh. delade
det konungariket Neapels öden.
I administrativt hänseende indelas
K. nu i provinserna Cosenza,
Catanzaro och Reggio di Calabria.
(J. F. N.)
Kalabriska Apenninerna. Se Apenninerna.
Kalad (fr. calade), sluttning å en ridbana; förr
äfven (t. ex. hos Bellman, Fredmans epistlar, n:r
42) spelterm i bet. af en vinst i kortspelet trisett.
Kalafat, rumänsk stad i länet (județ) Doljiu på
vänstra Donaustranden midt emot Vidin. 7,113 inv.
(1899). Spannmålshandel. Vid K. egde 6—10 jan.
1854 en träffning rum mellan ryssar och turkar, som
slutade med de förstnämndes återtåg. Icke bättre
utgång hade ett nytt anfall 19 april s. å. under
ryske generalen Schildner.
(J. F. N.)
Kalah, det nuv. Nimrud, vid Tigris, var en af
det forna Assyriens (se d. o.) hufvudstäder.
Kalahari, stäpp och ökenområde på det
sydafrikanska taffellandet mellan 20° och 28° s. br., enligt
olika beräkningar omkr. 700,000 till 1,300,000
kvkm. i omfattning. Det omgifves på alla håll af
högre liggande områden, så att floderna flyta ned i
detsamma; endast Sambesi i n. ö., Limpopo i s. ö.
och Molopo (biflod till Oranje) i s. v. ha utlopp till
hafvet. Af de floder, som utsina inom bäckenet, är
Kubango l. Okavango med aflopp till Ngamisjön i
nordvästra delen störst. Den djupaste punkten i hela
området ligger i dess östra hälft och är Makarikaribäckenet
med Soasjön, till hvilken Ngami afflyter
genom Botletle. Ngami, som är stadd i förminskning,
ligger 890 m. ö. h., Soa 740 m. Båda omgifvas
af 1,000—1,200 m. höga, vattenrika och
beboeliga platåer och af 950—1,100 m. ö. h.
liggande ödsliga sandfält. — K. är mycket rikt på
saltsjöar och saltträsk. Förr ansågs hela K. vara en
öken; senare undersökningar ha visat, att verkliga
ökenområden visserligen förekomma i olika delar,
men att största delen har stäppnatur och att andra
mest likna en gles park, visserligen med torr mark.
Regn faller rikligt i aug. och sept., ehuru vattnet
hastigt uppsuges af den sand- och kalksten, som
bildar berggrunden. De flesta floderna äro därför
periodiska (vleys). Årsmedeltemperaturen är omkr.
26°, växlande mellan en sommartemperatur af 30°
och en vintertemperatur af 15°; nattfroster
förekomma stundom vintertiden. Vegetationen består
mestadels blott af gräs och taggiga buskar. Bland
dess egendomliga former märkas Tumboa Bainesii (se
Tumboa) samt kandelaberaloen. En för infödingarna
viktig växt är naras (Acanthosicyos horrida,
se d. o.), hvars melonartade frukt är ett omtyckt
födoämne. — Förr var området rikt på vildt; numera
ha flera djurarter blifvit sällsynta, såsom giraffer,
älgantiloper och kvaggor; talrikare äro gnu-, oryx- och
hartebeest-antiloper; enstaka lejon, leoparder
och vildkattor träffas likaledes. Invånarna äro till
största delen bakalahari och andra betsjuaner (se
d. o.), hottentotter och buschmän, till hvilka i nyare
tider kommit boer. Föremål för odling äro bönor,
hirs, majs, tobak och framför allt kaffermelonen
(Cucumis caffer). Bakalahari drifva äfven något
boskapsskötsel. — Först på 1840-talet började K.
blifva närmare kändt; Ngami upptäcktes 1849. En
af de förste, som undersökte västra K., var svensken
K. J. Andersson (se denne).
J. F. N.
Kalais, grek. myt. Se Boreader.
Kalajoki. 1. Älf i Österbotten, Uleåborgs län,
Finland, upprinner med två hufvudarmar, Isojoki och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
