Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Juvelsaken ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
äro hans dikter, som framsprungit ur djupet af
ett känslofullt hjärta, egnade att tillvinna sig
förtroende och deltagande. Som tidsbilder ega de,
hvad särskildt lifvet i Rom angår, stort värde,
emedan de ge en klar inblick i förhållandena,
åtminstone inom de kretsar, som mest gjorde sig
kända. Hans skildringar utmärkas genom kraft,
åskådlighet och lif; och om de personligheter,
som hos honom framträda, icke egentligen tagits
ur fullt samtida kretsar, äro de dock ingalunda
abstraktioner eller stela typer, utan verkligen
lifsfulla gestalter, hvilka dåtiden utan tvifvel
hade lätt att sammanställa med hvad den sett
eller såg rundt omkring sig. Åt formen egnade
J. mycken omsorg. Planläggning och komposition
äro öfver hufvd taget goda, stilen korrekt och
prydlig samt versbyggnaden förträfflig. Man
har tvistat om äktheten af vissa bland J:s
satirer. Dessa skulle enligt den af ålder
gängse uppfattningen vara till antalet 16,
senare fördelade i 5 böcker. Äktheten af den
16:e var redan tidigt bestridd. I nyare tider
har särskildt tysken Ribbeck velat utdöma
flera andra (10, 12—15); men de grunder,
som af honom anförts, kunna icke anses i allo
öfvertygande. Att J. varit mycket läst och tolkad
samt i synnerhet i medeltiden högt skattad,
är kändt. Till hans arbeten finnas också äldre
och yngre scholier (kommentarer). Till svenskan
äro enstaka sånger öfverflyttade (i akademiska
afh.), och en fullständig svensk öfv. af J:s
satirer är utgifven (1896) af Erland Lagerlöf.
R. Tdh.
Juvencus, Cajus Vettius Aquilinus, diktare
på latin, författare till det första kristliga
epos, skall ha varit spanjor, af förnäm släkt,
och anställd som presbyter i Spanien under kejsar
Konstantin den stores tid. Omkr. 330 författade
han sitt epos Historiæ evangelicæ libri IV
l. Versus de quatuor evangeliis (tr. senast i
19:e delen af Mignes ”Patrologiæ cursus”),
en poetisk bearbetning af den evangeliska
historien, hufvudsakligen enl. Matteus, i 3,233
latinska hexametrar, troget följande texten,
antagligen Itala-öfversättningen. Hans språk är
klassiskt och versbyggnaden flytande, hvarför
man för denna hans ”Messiad i Æneidens dräkt”
kallat honom ”Vergilius christianus”. Ovisst
är, om en poetisk bearbetning af 1 Mos.,
Liber in Genesin, som förut tillskrifvits
bl. a. Tertullianus, härleder sig från J.
J. P.
Juventas, lat., ungdom. Romarna dyrkade under
detta namn en gudinna, hvilken dock egentligen
synes ha varit en personifikation af en egenskap
hos Juppiter, den eviga ungdomen. Hon tänktes
som gudinna för den manliga ungdomen, och
offer hemburos henne, särskildt när den unge
gossen aflade sin gossdräkt och förklarades
för ung man. Småningom sammansmälte J. i
föreställningen med den grekiska
ungdoms- och skönhetsgudinnan Hebe (se d. o.).
R. Tdh.
Juverna. Se Hibernia.
Juxon [dʃa’ksən], William, engelsk prelat,
f. 1582, d. 1663, prästvigdes 1609,
blef 1621 föreståndare för S:t John’s
college i Oxford, 1632 biskop af Hereford
och 1633 Lauds efterträdare som biskop af
London. J. tillämpade i sitt stift, fastän
med takt och moderation, Lauds högkyrkliga
stadgar. På dennes rekommendation gjorde Karl I
honom 1636 därjämte till riksskattmästare (lord
high treasurer), hvilket ämbete han nitiskt och
arbetsamt skötte till
maj 1641. Det öfver kungamakten segrande
s. k. långa parlamentet lät den för sin ärlighet
och fromhet allmänt aktade mannen länge ostörd
residera i biskopspalatset i Fulham, och 1649
beredde han Karl I till döden och stod vid hans
sida på schavotten. S. å. förklarades J. afsatt;
han tillbragte de 11 följande åren i landtlig
tillbakadragenhet, valdes efter restaurationen
till ärkebiskop af Canterbury (sept. 1660)
och förrättade Karl II:s kröning. Jfr
W. H. Marah, ”Memoirs of archbishop J.” (1869).
V. S—e.
Juxtaposition (af lat. juxta, bredvid),
språkv., en term, som tagits i mycket skilda
betydelser, betecknande dels samordning
(i motsats mot underordning) af satser, dels
sammanställning af ord, närmande sig ett slags
lös sammansättning.
R—n B.
Juxtapositionstvillingar, miner.,
kristalltvillingar, som ej genomtränga
hvarandra, utan hvilkas tvillingsytor endast
beröra hvarandra.
A. Hng.
Juynboll [jöjn-], Theodor Willem Jan,
holländsk orientalist, f. 1802, d. 1861, blef
1831 professor i orientaliska språk vid ateneum i
Franeker, 1841 vid universitetet i Groningen och
1845 i Leiden. Han inlade stora förtjänster om
den arabiska historieforskningen och geografien
äfvensom om bekantgörandet af den samaritanska
historien och litteraturen. De märkligaste af
hans skrifter äro Commentarii in historiam gentis
samaritanæ (1846), Liber Josuæ, chronicon
samaritanum, arabice conscriptum (jämte
latinsk öfv., 1848) och Lexicon geographicum,
cui titulus est Merāsid el-ittilā‘ (3 bd arabisk
text, 1852—54, och 3 bd innehållande inledning
och kommentar, 1859—64).
(K. V. Z.)
Jück. Se Joch.
Jydepotter (”Jyllandskärl”), ett slags för
Danmark egendomliga svarta lerkärl (grytor och
pannor), som förr mycket allmänt begagnades
därstädes och äfven vunno insteg i andra länder,
i synnerhet Tyskland. De tillverkas uteslutande
af kvinnor i några jylländska hedsocknar (i
synnerhet i trakten omkring Varde) och ha en
viss likhet med de lerkärl, som påträffas
i forntidens grafvar. Tillverkningen
har på senare tiden nästan upphört. Se
F. Sehested, ”Jydepotteindustrien” (1882).
E. Ebg.
Jydske lov (”Jyllandslagen”), den yngsta
af de danska landskapslagarna, en samling
rättssedvänjor, hvilken, troligen på konung
Valdemar Sejrs befallning, utarbetades af biskop
Gunner i Viborg och stadfästes af konungen i mars
1241, få dagar före hans död. Det prästerliga
inflytandet spåras i företalet, som är ett utdrag
af ”Decretum Gratiani” (se Gratianus), och i
en stark benägenhet att förtydliga grunderna
till lagbestämmelserna med allmänna satser
och reflexioner samt under någon påverkan af
kanonisk rätt. Jydske lov gällde för hela Jylland
och Fyn, tills den, liksom Danmarks öfriga
landskapslagar, ersattes med Kristian V:s ”Danske
lov” (1683). I Schleswig fortfor den emellertid
att gälla som rättsgrundval till 1864. Jydske lov
är många gånger tryckt, bl. a. 1590 med ändrad
språkform, och öfversattes 1592 till plattyska
af Blasius Ekenberger. Senast har den, efter den
äldsta bevarade handskriften (den flensborgska,
från omkr. 1290), utgifvits af P. G. Thorsen
(1853). Jydske lov är ett af Danmarks
viktigaste språkminnesmärken från medeltiden.
C. R.*
Jühlke, Johann Bernhard Ferdinand,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
