Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Juris studiosus ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sammanträder periodvis; för hvarje gång inkallas
nya jurymän. Reglerna för valet af jurymän
äro högst växlande. Allmänt gäller, att endast
män af en viss ålder, bildning, medborgerlig
ställning och god frejd kunna användas till
jurymän, likasom att personer, som bekläda vissa
offentliga befattningar, äro från jury uteslutna.
Öfver alla de personer inom ett större distrikt,
hvilka kunna till jurymän användas, uppgöres en
”grundlista”; från denna öfverflyttas för hvart
år ett visst antal till en ”årslista”, och
bland de på denna upptagna inkallas slutligen
erforderligt antal till tjänstgöring vid hvarje
session (”tingslistan”). För hvarje särskild
sak utses därefter jurymän på det sätt, att,
sedan personer, hvilka kunna vara jäfviga att
döma i saken, uteslutits, ett större antal
namn (vanligen dubbelt så många, som erfordras)
uttages; därefter uppropas dessa efter lottning,
då åklagaren och den tilltalade ega att, utan
uppgifvet skäl, utesluta lika många, hvarmed
fortfares, till dess att antingen det nödiga
antalet namn lämnats utan anmärkning eller ock
blott så många namn återstå, som till fulltalig
jury erfordras. De valde aflägga ed, hvarefter
förhandlingen af saken eger rum. Efter dennas
slut skall juryn som sådan afgifva svar å de
frågor, som föreläggas densamma. Enligt engelsk
rätt erfordras för ett ”verdikt” enhällighet;
kan icke sådan vinnas, vare sig för eller
mot den tilltalade, åtskiljes juryn, och målet
hänskjutes till en ny jury. På kontinenten gäller
icke fordran på enhällighet, utan den tilltalade
frias, såvida icke två tredjedelar af juryn rösta
emot honom. Icke alla brottmål framläggas för
jury; den omgång och uppoffring å de enskildes
sida för det allmänna, som äro förenade med
juryns användande, kräfva en inskränkning. Endast
i gröfre brottmål anses juryförhandling i
allmänhet nödvändig, och äfven i dessa användes
den vanligen icke, när den tilltalade aflagt en
trovärdig bekännelse. Särskildt vid politiska och
pressförbrytelser anses den dock alltid vara
behöflig, emedan i sådana fall den offentliga
maktens organ kunna misstänkas för bristande
frihet i omdöme.
Att inom jurydomstolen rätt fördela
kompetensen mellan juryn och domarna är en
af juryinrättningens svåraste uppgifter. Den
slutliga domen skall utgöra ett resultat af
bådas samarbete; detta arbete tillgår dock icke
så, att de gemensamt rådpläga och besluta,
utan så, att hvardera afdelningen bestämmer
sin särskilda del af domen. Till det yttre
framträder förhållandet mellan juryn och
domaren så, att juryn besvarar en eller flera
af domaren framställda frågor och att domaren i
enlighet med svaren måste afgifva sitt yttrande i
saken. Bestämmandet af straffet, själfva
straffmätningen, tillhör domaren ensam; juryn skall
endast gifva ett underlag för domen. Men hvad
skall detta yttrande innehålla? På grund af
juryns historiska utveckling har i den engelska
rätten förhållandet mellan juryn och domaren
kommit att uttryckas så, att den förra besvarar
den faktiska delen af frågan, den senare själfva
rättsfrågan; och man har på grund däraf antagit,
att det tillkommer juryn endast att afgöra om
vissa fakta få anses vara bevisade eller icke,
men att allt, som är af rent juridisk natur,
faller utom dess kompetens. Denna uppfattning
var den förhärskande vid juryns införande i
Frankrike och blef i viss mån bestämmande för
juryns utveckling på kontinenten. Man antog, att
afgörandet, huruvida vissa uppgifna handlingar
äro bevisade eller ej, kräfver ”endast förstånd
och samvete” och därför med skäl tillhör
juryn, men att bestämmandet af det straff,
som bör följa, är den enda rättstillämpningen
och därför bör hänskjutas till domaren. I
själfva verket är denna uppfattning hvarken den
engelska rättens eller i sig själf riktig. Den
engelska juryn besvarar frågan, huruvida den
tilltalade är skyldig eller icke till det brott
anklagelseakten närmare angifver. Detta svar
innefattar otvifvelaktigt äfven ett besvarande
af rättsfrågor; ty ingen kan säga, huruvida
vissa fakta lagligen böra anses för t. ex. mord,
dråp, vållande till annans död, huruvida skulden
upphäfves genom bristande tillräknelighet m. m.,
utan att han förstår, hvad lagen menar med dessa
begrepp. Skulle därför juryn på egen hand afgöra
frågan om skuld och oskuld, kunde för visso dess
”verdikt” blifva ett rent hugskott. I England
ger emellertid domaren juryn en framställning
af hela den rättsliga sidan af saken (charge),
genomgår de olika möjligheterna från juridisk
synpunkt och anvisar juryn att yttra sig jakande
eller nekande om skuldfrågan, allteftersom
den finner ett eller annat särskildt angifvet
faktum lagligen styrkt eller icke, hvarvid han
tillika ”resumerar” den förebragta bevisningen
och uttalar sin åsikt om dess resultat. Juryn är
väl icke uttryckligen förpliktad att följa denna
anvisning, men ett afvikande därifrån betraktas
som brott mot jurymanseden. Den engelska juryn
pröfvar således formellt hela rättsfrågan,
med undantag af frågan om straffmätningen, men
gör det under omedelbar ledning af domaren. I
Frankrike sökte man gifva juryn dess förment
rätta ställning genom att icke affatta frågan så
som i England, utan i frågan upptaga brottets
i lagen gifna kännemärken, helst med lagens egna
ord — sålunda, för att taga ett exempel ur svensk
rätt, skulle frågas icke, om den tilltalade är
skyldig till mord, utan om han i afsikt att döda
med berådt mod beröfvat någon lifvet —, och denna
form för frågan har där bibehållit sig. Denna
upplösning af frågan ger densamma emellertid
endast skenbart karaktären af ett rent faktiskt
spörsmål; uttrycken ”berådt mod” och ”uppsåt
att döda” ha en bestämd juridisk betydelse,
och äfven om, såsom i Frankrike i vissa fall
skall ske, lagens uttryck utbytas mot andra,
måste de alltid förstås efter lagens mening, om
frågan skall rätt besvaras. Juryn verkställer
sålunda alltid en rättstillämpning. Såväl i
Frankrike som i öfriga länder med jurydomstol
skall juryn erhålla ledning för sitt omdöme
genom en framställning af sakens rättsliga
sida (och i allmänhet också en sammanfattning af
bevisningen) af domstolens president. Någon full
trygghet för, att denna framställning följes,
ges icke. Om likväl domstolens ledamöter anse
juryn utan skäl ha fällt den tilltalade, kunna
de upphäfva beslutet och underställa målet
en ny jury: ett obehörigt friande kan däremot
icke af domstolen häfvas. Därigenom att det är
domstolen, som bestämmer, hvilka frågor skola
föreläggas juryn, inskränkes juryns frihet;
denna är hänvisad till de brott, som domstolen
anser kunna föreligga, och får endast jakande
eller nekande besvara frågorna (i deras helhet
eller delvis), men icke sätta något annat i
stället. Det är därför af vikt, att frågorna
framställas så, att icke juryn, om den icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
