Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Juris studiosus ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
personer. — 1. Jur., den folkvalda, edsvurna
delen af en jurydomstol (se d. o.). — 2. En
samling sakkunniga personer (”prisdomare”),
utsedda å en myndighets eller korporations vägnar
eller någon gång af enskilda, med uppgift att
(företrädesvis vid industri-, konst- och andra
utställningar) pröfva och afgifva utlåtande öfver
utställda föremål. — Juryman, ledamot af
en jury. — Grand jury. Se Anklagelse-jury.
Jurydomstol (se Jury), den domstolsanordning,
enligt hvilken folkvalda, utan afseende
å lagkunskap utsedda bisittare och af
staten förordnade domare gemensamt utöfva
rättskipningen, utan att dessa båda beståndsdelar
sammansmälta till ett kollegium. Utmärkande för
jurydomstolen är alltså, dels att domstolen
är sammansatt af personer, som ej behöfva
vara juridiskt bildade, och af jurister till
yrket, dels ock att dessa faktorer ha hvar
sin särskilda uppgift att lösa. Den folkvalda
delen af domstolen kallas jury (jfr Meddomsmän,
Nämnd).
Historia. Ang. juryns äldsta ursprung
ha de mest skiftande meningar framställts. Det
torde numera få anses bevisadt, att man har
att söka dess rot i den frankiska rätten, sådan
denna utbildades under den karolingiska tiden
vid början af 9:e årh. Den var från början
ett utomordentligt bevismedel, hvilket, under
det latinska namnet inquisitio, nyttjades i
stället för den äldre germanska rättens vanliga
bevismedel, nämligen tvekamp, ordalier och ed,
och som bestod däri, att ett antal ansedda män
från grannskapet af domaren tillkallades för att
afgöra bevisfrågan med ledning af hvad de visste
om saken. Användningen af detta bevisningssätt
var ursprungligen ett konungens privilegium,
hvilket han dels själf gjorde gällande i tvister
om kronoegendom, dels förlänade åt andra,
synnerligast kyrkor. Denna bevisningsmetod, som
brukades endast i tvistemål, icke i brottmål,
öfverflyttades vid den normandiska eröfringen
(1066) till England, där den väsentligt
utvecklades och ombildades. Henrik II (1154—89)
gaf part utan särskildt privilegium rätt att
i vissa tvistemål i stället för det vanliga
formella bevisförfarandet begära ett
”inkvisitionsbevis” genom tillkallande af
edsvurna män (lat. jurata). Småningom erhöll
denna nämnd, hvars utsago (lat. verdictum)
ursprungligen endast var ett — visserligen
afgörande — vittnesbörd på grund af egen
kännedom, ställningen af en dömande myndighet,
inför hvilken bevisningen framlades. Nämndens
medlemmar, jurymännen, förpliktades väl såsom
förut att säga sanningen, men icke mer på grund
af egen iakttagelse, utan ”enligt den inför rätta
förebragta bevisningen”. Därmed var den dömande
civiljuryn färdig. Denna utveckling afslutas
först under 17 :e årh. — I denna form infördes
juryn icke genast i brottmålsförfarandet;
där vann den likväl vid samma tid inträde
under en annan. Ursprungligen var det den
genom brott förorättades ensak, huruvida han
ville söka upprättelse af förbrytaren eller
icke. Men när under det frankiska konungadömet
statsbegreppet började göra sig gällande, fann
man nödigt att straffa, äfven när ingen åklagare
framträdde. Konungens domare sammankallade då
domkretsens förnämsta män och frågade dem på
ed, om de ansåge en viss person skyldig till
ett visst brott. Blef svaret jakande, ersatte
detta anklagelsen, och den angifne måste i vanlig
ordning, d. v. s. genom
ordalier eller ed, visa sin oskuld. Detta
var anklagelsejuryn (se d. o.). Äfven en mot
civiljuryn svarande form upptogs i det engelska
straff-förfarandet under 12:e årh. Från början
var användandet af ett sådant bevis beroende
af en särskild kunglig tillåtelse (breve),
men småningom bortföll denna fordran. Sedan
ordalierna 1219 afskaffats, blef vädjande till
en ”jurata” den tilltalades enda utväg, såvida
saken ej kunde afgöras genom duell, hvilken
ända till 1819 formellt kvarstod som lagligt
bevismedel. Till formen var det nödvändigt, att
den anklagade själf begärde få saken underkastad
jury; men vägrade han, tvangs han därtill genom
tortyr. Äfven brottmålsjuryn bestod ursprungligen
af ett antal grannar, hvilka yttrade sig på
grund af egen kännedom; men småningom fick
denna, likasom civiljuryn, dömande myndighet
och upptog själf bevisning ang. den tilltalades
skuld eller oskuld. — England är sålunda juryns
rätta hemland, och juryn är sammanvuxen med
detta lands samfundsförhållanden. Där har den
ock bibehållit sig under alla de tre former, som
här ofvan angifvits. För pröfning af viktigare
tvistemål och brottmål är medverkan af jury
fortfarande nödvändig, och äfven frågan, om en
person skall sättas under tilltal för gröfre
brott, afgöres i England (ej i Skottland) af
jury (den s. k. grand jury l. anklagelsejuryn,
se d. o.). Det är emellertid endast den dömande
juryn i brottmål, som vunnit insteg äfven
på kontinenten. I Frankrike infördes juryn
1791 i sammanhang med revolutionen och har
alltsedan bibehållits där. Från Frankrike har
den öfvergått till de länder (Belgien, Italien
m. fl.), hvilka frivilligt eller tvunget grundat
sin lagstiftning på fransk rätt. Den franska
juryns form, hvilken väsentligt afviker från den
engelska förebilden, har jämväl öfvergått till
Tyskland. Där länge förordad som enda räddningen
från den gamla inkvisitionsprocessens elände och
den offentliga maktens öfvergrepp, antogs den med
ens under 1848 års revolutionära rörelser. Vid
den därefter inträffade reaktionen afskaffades
den väl åter i flera tyska stater, men efter
långvariga och heta strider infördes den ånyo
genom den för hela riket gemensamma
straffprocessordningen 1877. I Österrike antogs den
1850, afskaffades åter 1852, men upptogs ånyo
1873. Till Nord-Amerika kom den med engelsmännens
bosättning därstädes (1600-talet), och i
Ryssland infördes den 1866. I Norge infördes
juryn (nævninger) genom lag 1 juli 1887 och i
Danmark — där redan 1849 års grundlag påbjudit
dess införande — genom lag 16 juni 1908. Juryn
har sålunda vunnit inträde i nästan hela den
civiliserade världen; i Europa öfverallt, utom
i Nederländerna (där den dock varit införd)
och några schweiziska kantoner samt i Sverige. I
vårt land användes dock jury i tryckfrihetsmål
(se nedan); och lagkommittén utarbetade (1832)
ett förslag till jurys införande i den allmänna
straffprocessen. Däremot ha senare reformförslag
icke upptagit juryinrättningen.
Jurydomstolens organisation och
kompetens. Domstolen är, såsom nämndt,
sammansatt af två skilda afdelningar
(”bänkar”): juryn och de af staten tillsatte
domarna. Domarnas antal växlar mellan 1,
såsom i England, och 3 eller 5, såsom på
kontinenten; bland dem är en president och leder
förhandlingarna. Jurymännens antal är i allmänhet
12. Jurydomstolen är icke permanent, utan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
