Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Judar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
t. o. m. en särskild dräkt påbjöds för judarna. I
Rom öppnades Ghetto först 1847, och full
likställighet erhölls först 1848 i Sardinien samt
i det öfriga Italien 1859–70. – Äfven i Tyskland
inträdde en reaktion efter 1814, och judarnas
frihet inskränktes i synnerhet i Preussen och
Hannover, hvarjämte pöbelns ovilja 1819 i flera
större städer gaf sig luft i upplopp och smärre
våldsamheter. 1828 skedde ett omslag, först i
Württemberg; 1833 fingo judarna medborgarrätt
i Kurhessen, och från 1830 fördes vid flera
landtdagar en strid för judarna mot regeringarna
och adelns representanter, tills (1848)
fullständig likställighet genomfördes. Endast
Mecklenburg behöll de gamla skrankorna,
men tvangs 1867, efter Nordtyska förbundets
upprättande, att uppgifva dessa. På senare tiden
öfvas i flera tyska länder, men i synnerhet
i Preussen, som en följd af antisemiternas
agitation, ett nästan planmässigt åsidosättande
af judarna i fråga om ämbeten (fullständigt
utestängda äro judarna från officerskåren), så
att hvarje jude, som önskar hastig befordran,
nästan nödgas låta döpa sig. I de högre
samhällsklasserna gör sig också en sträfvan
gällande att utesluta judarna från sällskaps-,
klubb-, förenings- (t. o. m. studentförenings-)
och badortslifvet. – England gaf redan 1723
judarna rätt att besitta fast egendom, och
1753 ville regeringen och parlamentet gifva
dem medborgarrätt, men måste till följd af
folkopinionen afstå därifrån. Genom valreformen
1832 fingo judarna politisk rösträtt. 1835–45
erhöllo de efter hand tillträde till offentliga
ämbeten och slutligen 1858, efter tio års strid,
till underhuset. Många judar ha haft säte där
och icke få ha blifvit adlade: sedan 1885 ha
judar också blifvit ärftliga peerer (f. n. äro
de 4). – I Österrike-Ungern bibehöll man
väsentligen ordningen af 1782. Man ansåg judarna
som blott "tolererade" och sökte om möjligt
hindra deras förökning (försvårade stiftandet
af nya äktenskap och framkallade därigenom
många fria, men i själfva verket oupplösliga
förbindelser), ja, t. o. m. inskränka de redan
vunna rättigheterna. Enskilda judar kunde dock
mycket väl förvärfva adelskap och ämbeten. 1846
upphäfdes de hårdaste inskränkningarna i Böhmen
och Ungern (men ej i Galizien, där judarna voro
talrikast), och 1848 kungjordes full jämlikhet i
hela Österrike. Efter reaktionens seger togs väl
1853 ett steg tillbaka, men 1859 återupprättades
den ordning, som frihetsåret bebådat. Vidare
fingo judarna i Ungern, så snart dess grundlag
1867 ånyo trädt i kraft, den likställighet,
som ungerska riksdagen sommaren 1849 hade
tillförsäkrat dem. Dessa förhållanden
ha sedermera ej rubbats trots antisemiternas
häftiga agitation och trots upprepade försök
att hetsa folkfördomarna mot judarna genom
lögnaktiga beskyllningar för ritualmord. I
åratal ha antisemiterna under borgmästar Luegers
(d. 1910) ledning varit rådande i Wien och efter
förmåga hämmat judarna, men samtidigt ha flera
judar fått säte och stämma i herrehuset, och
1907 invaldes 14 i representanternas hus. I
Ungern slutade likställighetssträfvandena
därmed, att judarna 1895 formellt erkändes som
själfständigt trossamfund, hvarför öfvergång till
judendomen är laglig och ej alldeles sällsynt,
fastän naturligtvis ej på långt när så vanlig
som judarnas kristnande. Judarna, som redan 1849
ifrigt skänkt sitt understöd åt Ungerns
frihetskamp, ha senare uppriktigt
slutit sig till magyarerna samt många gånger
under nyaste tiden antagit magyariska namn,
och 2/3 af dem anses ha ungerska som modersmål,
alltså det, hvarpå barnen erhålla sin uppfostran
i hemmet. Något liknande gäller om Böhmen och
Galizien, där många judar föredraga tjechiska och
polska i st. f. det förut allmänt använda tyska
språket. – Polens författning 1791 innehöll en
bestämmelse om judarnas likställighet, och den
förnyades 1807, men upphäfdes ånyo, då Polen
1815 kom under Ryssland. Först 1862 fingo de
nästan fullständigt medborgerliga rättigheter,
men ledo liksom sina kristna landsmän väsentligt
af ämbetsmännens godtycklighet. – Till Ryssland
kom en del judar under Peter I, men ett tidigare
invandringsförbud mot judarna förnyades 1743,
hvarefter 35,000 utvisades. Under Katarina
II erhöllo de på grund af de urspr. polska
landskapens införlifvande med Ryssland ånyo
tillträde till riket. Ännu bor flertalet
i 15 guvernement af Litauen och Ukraina,
det s. k. "judeterritoriet", dock med många
inskränkningar, men i det öfriga riket blott
tack vare särskilda privilegier. Flera gånger,
t. ex. 1835, ha judar i tusental med våld
återförts till territoriets usla förhållanden,
då de vågat bosätta sig utanför detta, äfven om
deras vistelse där tolererats många år. Också
stadgades 1843, att de skulle bo minst 50
km. från riksgränsen, under förevändning,
att man ville hindra dem från smuggleri; och
fastän de sedan 1827 måst fullgöra värnplikt
(faktiskt t. o. m. i större utsträckning än deras
kristna landsmän) och erlägga många särskilda
afgifter, ha de blott i ringa grad fått motsvarande
rättigheter. 1847 ålades dem att lägga bort sin
gammaldags dräkt och hårklädsel samt använda
ryska som affärsspråk, och man sökte på allt vis
draga dem bort från deras lära och sedvänjor (tog
t. o. m. söner från föräldrarna för att utbilda
dem till soldater). Under Alexander II blefvo
deras villkor mildare och flera förbättringar
infördes i deras rättsliga ställning;
bl. a. fingo vissa klasser af judarna (burgna
köpmän, vetenskapsmän, skickliga handtverkare och
uttjänta soldater) frihet att bo hvar som helst
i riket. Flera af dessa förmåner blefvo senare
annullerade eller inskränkta, och andra blefvo
i själfva verket blott tomma löften på grund af
ämbetsmännens orättrådighet. Dessutom anställdes
kort efter Alexander II:s död flerstädes i
Syd-Ryssland planlagda judeförföljelser med
mord och plundring, och snart därefter anlades
mordbrand i många af Litauens judekvarter. Därvid
omkommo tusentals judar och vållades stora
penningförluster. Att dessa förföljelser berodde
fullt ut lika mycket på de kristne köpmännens
yrkesafund (judarna sålde sina varor till
billigare pris) som på allmogens fördomar och
råhet, är säkert, likaledes att beskyllningarna
mot judarna voro falska eller öfverdrifna
(de kristne ockrarna togo högre räntor än de
judiske, och dryckenskapen var större i de
trakter, där ej judar höllo krogar). Men mest
förargelseväckande var, att polis och militär
långt ifrån att inskrida mot våldsverkarna
snarare gjorde gemensam sak med dem och att det
sedermera var ytterst svårt att få ogärningarna
straffade eller vederlag för förlusterna, då
de öfverordnade myndigheterna höllo sin hand
skyddande öfver ämbetsmännen. Illdådens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
