Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Judar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Fig. 3. Ingång till ghetton i Rom (omkr. 1850).
utvandringsdagen var 2 aug. 1492, dagen före den, då
Columbus drog ut på sin första upptäcktsfärd,
samt efter den judiska tidräkningen årsdagen
för templets förstöring (år 70) och för Bar
Kochbas nederlag (år 135). 1498 utvisades
judarna äfven från Navarra, och ehuru
konungen af Portugal 1492 till 80,000
judar sålt rättigheten att vistas åtta månader
i landet, tvang han dem att draga vidare
eller låta döpa sig. Detta påbud utsträcktes
1497 till de förut bosatte judarna, hvarjämte
barnen fråntogos dem för att döpas och sedermera
upptagas i landets förnämsta familjer. Men ehuru
inkvisitionen både i Portugal och i Spanien
med grymhet vakade öfver dessa "nykristnas"
rättrogenhet, hycklade många i flera släktled en
kristendom, på hvilken de aldrig hade trott, till
dess de kunde finna ett tillfälle att fly till en
annan plats och återvända till sina fäders tro;
t. o. m. präster och munkar brändes som hemliga
judar. Först 1768 i Portugal och 1773 i Spanien
upphäfdes de nykristnes särställning, och med
tiden gingo de h. o. h. upp i de kringboende
folken, hvilkas högre samhällsklasser upptagit
mycket ursprungligen judiskt blod. De till
Frankrike flyktade judarna fingo 1550 tillåtelse
att bo i Bordeaux och Bayonne, men erhöllo först
1725 rättighet att erkänna sig som judar. Under
nederländska frihetskriget (1568–1648) flydde
många judar från Spanien och Portugal till
Holland, där de (1603) fingo full trosfrihet
samt hastigt vunno rikedom och inflytande. De
behöllo dock länge sitt forna fäderneslands språk
(liksom de till Turkiet flyktade ännu tala ett
gammalspanskt tungomål) och ha ända till våra
dagar burit namnet "portugisiska" judar i
motsats till de "polske" eller "tyske"
judarna. Från Holland utbredde sig judarna till
England, dit Cromwell lämnade dem tillträde 1655,
Hamburg och Danmark; andra drogo till New York,
Västindien och Brasilien. I Tyskland fortforo
judarna att lefva under tryckta förhållanden,
uteslutna icke endast från alla ämbeten, utan
äfven från rättigheten att besitta fast egendom
och att drifva landtbruk eller handtverk samt
hänvisade till ocker och schackrande. De stränga
lagarna mot judarna skärptes godtyckligt; hårda
och skymfliga afgifter pålades dem, hvaribland
den s. k. leibzoll (kroppstull) på resor från
ett ställe till ett annat. Från Tyskland utbredde
sig judeförföljelsen på 1300-talet till Ungern,
där de förut haft det bra, och något senare äfven
till Polen, där man införde såväl personlig
skatt för judarna som judemärket på dräkten
och upprättade särskilda judekvarter. En ny
invandring västerifrån på 1500-talet medförde
det s. k. judetyska blandspråket, som senare
blef allmänt bland de polske judarna.
Judarnas emancipation (från senare hälften af
1700-talet). Först 1750 utgaf konung Fredrik II i
Preussen ett toleransedikt till judarnas förmån;
men många inskränkningar i deras rättigheter
kvarstodo. 1755 utfärdades ett dylikt edikt
i Österrike, och 1781 tog kejsar Josef II
det första steget till att förbättra judarnas
ställning genom att gifva dem fri religionsöfning
och flera rättigheter. Samtidigt utsträckte
han värnplikten till judarna. Emellertid hade
ansedda tyska författare (Lessing och Dohm)
tagit till ordet för judarna, och bland judarna
själfva hade Mendelssohn väckt ett nytt lif och
en ifrig sträfvan att afskudda sig det andliga
och materiella förtrycket. 1700-talets frihets-
och jämlikhetsidéer kommo judarna i hög grad till
godo. 1784 afskaffades leibzoll i Lothringen
och Elsass, 1787 i Preussen och 1799–1803 i de
öfriga tyska länderna. 1790–91 fingo judarna
medborgarrätt i Frankrike, 1796 i Holland och
1808–13 i största delen af Tyskland. Samtidigt
öfvergick den andliga rörelsen bland judarna till
en orolig sträfvan efter att vinna betydelse i
det offentliga lifvet, att nedbryta de skrankor,
som skilde dem från de kristne; och under den
allmänna religiösa indifferentismen samt den
starka rationalismen i den kristna kyrkan
öfvergåfvo många judar, i synnerhet de mera
bildade och välmående, sina fäders tro och läto
döpa sig. Hvad de långvariga förföljelserna
icke hade förmått, det uträttade på kort tid
toleransen. Det i Paris 9 febr. 1807 samlade
"sanhedrin", som bestod af representanter för
judarna i Frankrike och dess under franskt
inflytande stående grannländer, förklarade,
att judarna icke gjorde anspråk på någon
särskild ställning i rättsligt hänseende,
utan önskade stå under den allmänna lagen,
och att de ville räkna sig som hörande till
de särskilda folkslag, bland hvilka de bodde,
såvida dessa gåfve dem borgerlig och social
likställighet. Den frihet, som revolutionen
gifvit judarna, blef i Frankrike lagstadgad
genom 1814 års författning, och 1831 erhöllo de,
på samma sätt som de kristna kyrkorna, bidrag
af statskassan till sin gudstjänst. 1870 blefvo
judarna i Algeriet likställda med de franske
judarna. Äfven i Holland blomstrade den nyvunna
friheten, men uti Italien inskränktes den ånyo,
i synnerhet i Modena, där
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 18:50:17 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/nfbm/0128.html
