Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jordan ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
J:s filosoferande, som anslöt sig till
darwinskt naturvetenskapliga åskådningar. Det
patriotiska sinnelaget, som gjorde J. till en
hänförd förkunnare af den germanska moralen och
kraften samt Tysklands kulturella världsuppgift,
kom honom att söka återupplifva den tyska
forndikten. Han omdiktade efter egna teorier för
allitterationen (Der epische vers der germanen,
1868) Nibelungensagan i sitt epos Die Nibelunge
(1867—74), hvilket han själf föredrog som rapsod
i Tyskland och Amerika och som då gjorde stor
lycka och väckte mycken uppmärksamhet, ehuru
det hvarken till form eller innehåll är annat
än en ansträngd konstdiktning med blott enstaka
skönheter. Diktsamlingen Strophen und stäbe
(1871), sorgespelet Die witwe des Agis (1858), de
resonerande samtidsromanerna Die Sebalds (1885)
och Zwei wiegen (1887), lustspelet Durchs ohr
(1870) samt de teoretiska Das kunstgesetz Homers
und die rhapsodik (1869) och Epische briefe
(1876) förtjäna ytterligare att nämnas af J:s
omfattande alstring, som städse vittnar om hans
ideella sträfvanden, men också om att han ofta
förlyft sig på stora ämnen och att bristande
skaparkraft gjort formvirtuositeten tom. J. var
äfven verksam som öfversättare af epos och
dramer (Homeros, Eddan, Sofokles, Shakspere).
R—n B.
Jordan, Max, tysk konsthistoriker och
museiledare, f. 1837 i Dresden, d. 1906 i
Berlin, utgaf 1861 en monografi öfver Georg
Podiebrad, konung af Böhmen, slog sig sedan på
konststudier, blef 1870 direktör för museet i
Leipzig och 1874 direktör för nationalgalleriet
i Berlin, var från 1879 medlem af därvarande
konstakademis senat och från 1880 regeringsråd
i kultusministeriet. 1895 tog han afsked från
dessa befattningar. Bland J:s konstkritiska verk
märkas Untersuchungen über das malerbuch des
Leonardo da Vinci (1872), tyska upplagor af Crowes
och Cavalcaselles verk om italienskt måleri
(1869—74), Das werk A. Menzels (i samarbete med
Dohme 1890), Menzel (festskrift 1895) m. fl.
G—g N.
Jordan [ʃårdã’], Marie Ennemond Camille,
fransk matematiker, f. 1838 i Lyon, sonson af den
kände politikern och skriftställaren Camille J.
(f. 1771, d. 1821, led. af de Femhundrades
råd 1796—97 och af deputeradekammaren 1816—21),
blef 1876 professor vid École polytechnique i
Paris, och 1883 vid Collège de France. Han
har utgifvit många arbeten, som beröra
väsentligen algebran och bland hvilka må
nämnas det monumentala verket Traité des
substitutions el des équations algébriques
(1870; belönt med Poncelet-priset). J. har
f. ö. utgifvit en mycket använd Cours
d’analyse (1882—87; 3:e uppl. 1909).
I. F.
Jordan, Wilhelm, tysk geodet, f. 1842,
d. 1899, blef professor 1868 vid Polyteknikum
i Karlsruhe och 1882 i Hannover; han deltog
1873—74 i den Rohlfsska expeditionen till Libyska
öknen. J, utgaf bl. a. Physische geographie
und meteorologie der libyschen wüste (1876)
och Handbuch der vermessungskunde (3 bd, 1877,
7:e uppl. 1908; utg. äfven på fr., it. och
ry.) samt redigerade sedan 1873 ”Zeitschrift
für vermessungswesen”.
(B—d.)
Jordanalys, landtbr. Se Jordarter.
Jordandar. Se Elementarandar.
Jordanes, oriktigt Jornandes, en af de
få profanförfattarna från öfvergångsskedet mellan
gamla tiden och medeltiden, lefde på 500-talet
(födelse- och dödsår äro icke kända) och var
af gotisk börd, ovisst af hvilken stam. Hans
släkt hade i tre led, J. själf därvid medräknad,
tjänat alanernas furstar. Hans farfader, Paria,
hade varit notarie hos alanfursten Candac,
och J. innehade en tid enahanda befattning hos
dennes systerson Gunthigis. Detta visar, att J:s
familj ingalunda varit bland de ringare, om ock
den vanliga uppgiften, att denna på kvinnosidan
varit befryndad med östgoternas frejdade
konungahus, Amalerna, saknar all grund. Senare
inträdde J. i det andliga ståndet, blef munk och
framlefde som sådan ett obemärkt och anspråkslöst
lif. Uppgiften att han varit biskop i Ravenna
är, ehuru redan under medeltiden allmänt trodd,
ren dikt. Icke heller kan det bevisas, att han
varit densamme som den Jordanes, biskop i Kroton,
om hvilken ett bref från år 551 talar (se Cassel,
”Magyarische alterthümer”, 1848). Det ringa
mått af kunskaper och bildning, som röjer
sig uti J:s skrifter, förbjuder antagandet,
att han innehaft en så framstående ställning i
kyrkan. Hans till oss komna arbeten, hvilka han
helt visst sammanskref på sin ålderdom, datera
sig från året 551. Vid dessas författande
vistades han i Bruttium i södra Italien:
den tidigare delen af sitt lif tillbragte
han i Tracien och Mesien. — J:s skrifter
äro affattade på latin; men hans språk röjer
”barbaren” i en grad, som öfverträffats af ingen
före honom och af endast få efter honom. Han är
i detta hänseende ett märkligt vittnesbörd om,
huru djupt litteratur och bildning sjönko,
i samma stund Rom föll, och när de skulle
omplanteras i barbarisk jordmån. J:s till vår
tid komna skrifter äro en historia om Rom och
en om goterna. Båda äro sammandrag af andra
författares arbeten. Den förra, som bär titeln:
De summa temporum vel origine actibusque gentis
Romanorum, är en krönika af det vid denna tid
vanliga slaget utan något värde. Detsamma kan
ej sägas om hans andra arbete: De origine
actibusque Getarum (fransk öfv. af D. de
Maupertuis, 1703: sv. öfv. af Peringskiöld,
”Jornandes, Fil. Alani Wamuthi, Gothus de Rebus
Geticis eller Doctor Jordans Biskopens i Ravenna
i Italien Beskrifning om Gothernas Ursprung vid
an. Chr. 552 nu för 1166 åhr sedan författad,
af Latinen på svensko öfversatt”, 1719). Tvärt
om, J:s Getica, som den vanligen kallas, är en
för oss ytterst viktig historisk källa. Dock
hämtar den sitt värde som sådan endast af den
omständigheten, att originalet, hvaraf den är ett
sammandrag, nämligen Cassiodorus’ stora arbete
i 12 böcker öfver goternas historia, förkommit,
liksom öfver hufvud däraf, att den är vår enda
källa för kunskapen om detta folk under äldre
tid. Bedömd utan hänsyn härtill och endast i sin
egenskap af historia och af litterär produkt,
måste den däremot hemfalla under en mycket sträng
dom. Medan J. oförändradt återgifver Cassiodorus’
största misstag, sammanblandningen af goter och
geter samt skyter, utelämnar han just de delar
af dennes arbete, som för eftervärlden skulle egt
största intresset. Samtidigt härmed utgifver han,
tydligt emot bättre vetande, hvad han sålunda
utplockat ur Cassiodorus’ bok som detta folks
hela historia, hvilken senare han därigenom
i otrolig grad stympat och förvanskat. (Om
redaktionen af ”Getica” se P. E. Fahlbeck,
”La royauté et le droit royal francs", 1883,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
