Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jonidium ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(1895—98), skogs- (1896—99)
och kommunalskattekommittéerna
(1897—1900). Därjämte tillhörde han flera
år den s. k. riksdagshuskommittén, som hade
att leda uppförandet af de nya riksdags-
och riksbankshusen å Helgeandsholmen. Han
har i många år varit led. af Gäfleborgs
läns landsting samt fungerat som dess
vice ordf. 1905—07 och ordf. från 1908.
T—s.
Jonsson, Johan Vilhelm, skolman, f. 1852
i Ljungby, Kalmar län, blef 1871 student,
1875 filos. kandidat och 1883 filos.
licentiat. 1876—85 var J. andre lärare vid
Önnestads folkhögskola och är sedan 1885
föreståndare för Örebro läns folkhögskola och
landtmannaskola i Käfvesta. Sedan
1904 är han därjämte statens folkskoleinspektör
i Närke. J. är ordf. i Svenska folkhögskolans
lärarförening samt led. af bestyrelsen
för det tionde nordiska skolmötet äfvensom
af åtskilliga vetenskapliga samfund.
A. J.
Jonsson, Alexander, skolman, f. 24 sept. 1856
i Södra Vi församling, Kalmar län, har efter
aflagd folkskollärarexamen i Linköping 1877 haft
anställning vid Katarina och Nikolai folkskolor
i Stockholm samt utnämndes vid den sistnämnda
till öfverlärare 1908. J. var sekreterare i
Pedagogiska sällskapet i Stockholm 1897—99,
ordf. i Sveriges allmänna folkskollärarförening
1906—08 och led. af bestyrelsen för nordiska
skolmötena 1895, 1900 och
1905 samt för svenska folkskollärarmötena
1903 och 1908. Han har utarbetat
märkliga skolstatistiska redogörelser;
särskildt uppmärksammadt var hans
föredrag om halftidsläsningen vid allmänna
folkskollärarmötet i Stockholm 1903.
Jónsson, Karl. Se Karl.
Jónsson, Gísli, isländsk biskop, f. 1513,
d. 1587, en af reformationens första anhängare
på Island, som präst i Selárdalur på västlandet
år 1550 af den katolske Hólarbiskopen Jón
Arason fördrifven ur landet och tvungen att
fly till Danmark, valdes 1556 till Marteinn
Einarssons efterträdare på Skálholts
biskopsstol. J. egnade sig som biskop främst
åt afskaffande af katolska sedvänjor och bruk
hos folket och utbildande af renläriga lutherska
präster. Undfallande mot öfverheten, tillät han
denna att efter behag handskas med biskopssätenas
egendomar. Som karaktär var J. rätt tvetydig.
R. N—g.
Jónsson, Arngrímur. Se Vídalin.
Jónsson, Björn, isländsk historieskrifvare,
f. 1574, d. 1655, bonde på sin fädernegård,
Skardsá, i Skagafjords syssla (Björn á Skarðsá),
fick stort anseende för kunskaper
i fäderneslandets historia och skref Íslands
annálar (från år 1400 till 1645; tr. i 2 bd, med
latinsk öfv., på Hrappsey, 1774), den första på
isländska författade redogörelsen för Islands
historia efter upphörandet af medeltidens
annalskrifning (omkr. 1430). J. efterlämnade
en mängd skrifter, hvilka aldrig blifvit
tryckta, såsom en afhandling om runor,
ett glossarium öfver gamla rättsuttryck
i Jónsbók, kommentarer till ”Vǫluspá”,
Egil Skallagrimssons ”Hǫfuðlausn” m. m. och
juridiska afhandlingar samt Grönlandsannal
(Grænlands annáll), innehållande excerpter
af nu förlorade skrifter. Hans Tyrkjaránsaga
(saga om de algeriske sjöröfvarnas härjning på
Västmannaöarna 1627) trycktes 1866. J. skref
äfven vers, både rimor och andra dikter.
C. R. (R. N—g.)
Jónsson, Runólfur, isländsk
språkforskare, blef 1644 rektor i Hólar, kom 1649 till Danmark
och dog 1654 som rektor vid Kristianstads
skola. Han utgaf De linguæ septentrionalis
elementis (1651> och Grammaticæ islandicæ
rudimenta (s. å.; omtr. af Hickes 1689
i Oxford), värdefullt som det första i
sitt slag och genom sina upplysningar
om det dåtida isländska uttalet. Det
begagnades ända till dess Rask utgifvit
sin ”Veiledning til det islandske” (1811).
C. R. (R. N—g.>
Jónsson, Steinn, isländsk teolog, f. 1660,
d. 1739, blef student i Köpenhamn 1686 och
teol. kandidat 1688 samt var biskop i Hólar från
1711. J. skref många psalmer, hvari han visade
sig vara en epigon till Hallgrímur Pétursson,
om ock ej utan talang, öfversatte J. Lassenius’
och G. H. Masius’ betraktelser öfver Kristi
lidandes historia (1723), författade en rad
uppbyggliga betraktelser öfver tiden, kallade
Dægra-stytting (1727), samt utarbetade
en isländsk bibelöfversättning (1728; i
språkligt afseende svag och uselt tryckt).
C. R. (R. N—g.)
Jónsson, Finnur (lat. Finnus Johannæus),
isländsk kyrkohistoriker, f. 1704, d. 1789,
var son af den lärde prästen Jón Halldórsson,
efter hvilken han ärfde många uppteckningar
ang. abboter och biskopar på Island. 1723 blef
han student i Köpenhamn, där han biträdde Arne
Magnusson och tog teol. kandidatexamen 1728. Till
Island återvände han 1729, blef präst i Reykholt
1732 samt prost i Borgarfjords prosteri
och utnämndes 1754 till biskop i Skálholts
stift. 1774 blef han teol. hedersdoktor. J:s
förnämsta verk, Historia ecclesiastica Islandiæ
(omfattande tiden till 1740; 4 dlr, 1772—78),
var länge det yppersta kyrkohistoriska arbetet
i norden;: det omfattar äfven Islands politiska
och litterära historia ända från landets första
bebyggande. J. var en af Islands mest upplysta
och verksamma biskopar. — Litt.: ”Ættartal og
æfisaga Finns Jónssonar” (1792), P. Pétursson,
”Historia ecclesiastica Islandiæ”, s. 47
ff. (1841).
C. R. (R. N—g.)
Jónsson, Hjálmar (”Bólu-Hjálmar”, efter gården
Bóla), isländsk skald, f. 1796, d. 1875, oäkta
son till en fattig bonddräng och en förfallen
kvinna, framlefde hela sitt lif i armod och
elände, först som dräng och fiskare, sedan som
bonde först i Eyjafjorden, sedan i Skagafjorden
och därpå i Húnavatns syssla, slutligen åter
i Skagafjorden, ständigt kämpande med den
bittraste nöd. Utan att någonsin ha fått någon
ordentlig undervisning hade J. på egen hand
lärt sig åtskilligt och kunde t. o. m. läsa
danska. Han var en utpräglad personlighet
med starka lidelser, skarp intelligens och
rik fantasi, tungsint, afundsam och hatfull,
men känslig för välgärningar och trofast mot
vänner. Trots spår af hans bristande bildning
äro många af hans dikter äkta pärlor, utmärkta
genom känslodjup och djärf hågflykt samt
slående kraft i uttrycket. Innerligast och
varmast klinga hans minnesdikter öfver hans
hustru. Efterklangspoesi i Jón Thorlákssons
stil,, sentimentalt-religiös och klagande, bildar
likväl en icke ringa del af hans alstring. Mest
känd är J. som nidskald. Hans kvickhet var aldrig
godmodig, utan mestadels blodigt elak. Dels
var det hans personliga ovänner, dels de rike
och snåle i allmänhet, dels prästerna, som
råkade ut för hans bitande satir. J. skref äfven
fosterländska dikter, dock aldrig skönmålningar
af land och folk, hvilkas brister och fattigdom
han öppet påvisade, på samma gång han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
