Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jonidium ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(1614), där folklifvet i London skildras,
och The devil is an ass (1616), där den
tidens projektmakeri och spekulationslusta
förhånas. Först efter en nästan 10-årig paus,
under hvilken han sysselsatte sig med ifriga
studier, gick 1625 en ny komedi af J. öfver
tiljan; den var, liksom hans följande lustspel,
skäligen svag. J:s kraft var nu bruten, alltsedan
han 1625 träffats af ett slaganfall. J. skref
jämväl ett par tragedier, Sejanus, his fall
(1603) och Catiline his conspiracy (1611), bägge
mest innehållande dramatiserad historia, drag
för drag tagna från de gamle författarna, men
utan sammansmältning och så starkt späckade med
lärdom, att de aldrig kunnat blifva populära. De
mottogos också kyligt af samtiden, så mycket
naturligare som de måste ställas i skuggan
af Shaksperes romandramer. Ehuru J. var en
mycket snillrik dramatisk författare, hvars
arbeten erbjuda så många mästerliga drag,
måste dock hans författarskap, trots all sin
glans, betraktas som en början till dramats
förfall. Shakspere skildrade människonaturen i
dess helhet, förutsättningarna för karaktärernas
och handlingens utveckling; hans dramer ha just
genom sin sanna, allmänt mänskliga läggning
vunnit odödligheten. J. målade de särskilda
drag hos människorna, som voro karakteristiska
för hans egen tidsålder; hans karaktärer äro
ej människor, sådana som människonaturen gör
dem till, utan sådana, som de skulle blifva,
om de behärskades af en enda passion, en
enda fördom eller svaghet — en ”humour”, som
J. kallade det. Häri låg också kärnpunkten i de
stridsämnen, som gåfvo anledning till fejden
med Marston och Dekker och till J:s kritik af
Shakspere. J. efterlämnade tillsammans 18 dramer,
därjämte flera court-entertainments, allegorier
med monolog eller dialog, och en mängd masques
(se Maskspel), små sångspel med allegoriskt
innehåll, hvilkas uppfinnare han anses vara
och i hvilka han enligt engelsmännens tankar
står högst. Dessutom skref J. bl. a. en mängd
epigram, i hvilka hans förkärlek för satiren
trädde i dagen. Han författade äfven en engelsk
grammatik. J. blef 1616 af Jakob I kallad till
”poeta laureatus” och utnämndes 1621 till
master of the revels. Han stod på höjden af
anseende 1612—25; sedan började detta sjunka,
och han dog i fattigdom af ett slaganfall. Han
ligger begrafven i ”The poets’ corner” i
Westminster Abbey under en sten med inskriften
”O, rare Ben Jonson”. J. beskrifves som en man
”med en kropp som ett berg, ett ansikte som en
klippa”. Han var härdad och stark samt gjorde
en gång, för att besöka sin vän, den skotske
skalden William Drummond (se d. o. 1), hvars
”Samtal med Ben Jonson” utgöra förnämsta källan
till hans biografi, en mycket omtalad vandring
till fots från London till Edinburgh. J. var
en af stamgästerna på värdshuset ”The Mermaid”,
där han ofta täflade i kvickhet med Shakspere,
hvarvid han dock låg under, emedan han var för
tungrodd. Öfver J:s ställning till Shakspere
råda olika meningar. Man har velat påstå,
att han alltid såg ned på denne med ett visst
förakt, särskildt i följd af hans bristande
klassiska studier. Andra förklara detta påstående
öfverdrifvet. Under alla förhållanden hade de
båda författarna starkt afvikande uppfattningar
angående dramats natur och syften, och Ben Jonson
sparade ej på sin kritik, ehuru han öppet
erkände Shaksperes storhet. Han har inledt
första upplagan af Shaksperes dramer (1623)
med ”Commendatory verses”, i hvilka man dock
velat spåra en viss öfverlägsenhet, ehuru han
där höjer Shakspere öfver forntidens främste
dramatiker. J:s styrka låg i sedekomedien. J:s
samlade arbeten utgåfvos af honom själf 1616—41;
sedermera af Gifford 1816, Cornwall (1838) och
Cunningham (1875). Se biogr. öfver J. af Symonds
(1886), Swinburne, ”A study of B. J.” (1889),
Köppel, ”Quellenstudien zu den dramen J:s”
(1895), och M. Castelain, ”La vie et l’oeuvre
de B. J.” (1906).
E. B—n.
Jonsson, Olof, politiker, f. 17 nov. 1839 å
hemmanet Hof i Arbrå socken, Gäflebprgs län,
son af hemmansegaren Jon Olsson (riksdagsman
i bondeståndet på 1840-talet), har i Andra
kammaren representerat Västra Hälsinglands
domsaga 1878—96 samt tillhör fr. o. m. 1904
års riksdag Första kammaren som riksdagsman
för Gäfleborgs län. J:s ovanligt klara
och skarpa hufvud, arbetskraft och stora
dialektiska talang samt stridsfärdighet gjorde
honom snart bemärkt och använd samt förde
honom under 1880-talets tullstrider till en
inflytelserik och framskjuten ställning på
den frihandelsvänliga och relativt frisinnade
landtmannasidan (”gamla landtmannapartiet”),
hvilket föranledde kammarens protektionister att
under sin öfvermakt 1888—90 hålla honom utestängd
från alla ständiga utskott. Efter Sven Nilssons i
Efveröd frånfälle hösten 18?? blef J. sitt partis
ledare och upprätthöll den dittills följda
politiken i godt samförstånd med kammarens
frisinnade stadselement. Men han slog senare
helt hastigt om och var 1895 mycket verksam
för båda landtmannapartiernas återförening, blef
ordf. i partiets tolfmannaråd och utöfvade ett
bestämmande inflytande på den sedan följda föga
reformvänliga landtmannapolitiken. Denna hans
omkastning väckte hos hans valmän stor harm, och
efter en mycket häftig valstrid (jfr broschyrerna
”Olof Jonsson i Hof under olika lägen och
skeden i lifvet” och J:s ”Genmäle och försvar”)
föll han igenom vid allmänna valen hösten 1896
samt lyckades icke heller återvinna platsen
vid valen 1899 eller 1902. ” J. var led. i
tillfälligt utskott 1878, bevillningsutskottet
1882—86, statsutskottet 1887, 1891—96 (vice
ordf. 1896), särskilda utskotten 1889 (för
väglagen), 1890 (skolfrågor) och 1892 urtima
(härordningsförslaget), hemliga utskottet 1896,
tillfälliga utskott 1905 och 1906 (vice ordf.),
rösträttsutskottet 1907, i särskilda utskotten,
(1908 och 1909) i prästlöneregleringsfrågan samt
medlem af talmanskonferensen 1894—96. Därjämte
har han varit statsrevisor 1883—84, 1894 (vice
ordf.) samt riksbanksfullmäktig 1891—92 och
alltsedan 1895. Vid 1892 års urtima riksdag
framlade han ett eget omfattande motförslag mot
det kungl. härordningsförslaget. Han utvecklade
vid 1907 års riksdag mycket stor verksamhet
för rösträttsfrågans genomdrifvande i den af
kungl. förslaget angifna riktningen, och genom
hans m. fl:s reservation möjliggjordes en
sammanjämkning af kamrarnas beslut.
J. har därjämte varit led. af
sjöförsvarskommittén (1880—82)
samt kommittéerna ang. beredande af
förlagskapital för jordbruksidkare (1886),
bevillning af inkomst (1894), uppställning
af riksstatens fjärde hufvudtitel (1895),
ändringar i bevillningslagstiftningen
(s. å.) och jubileumsfondens användning till
lungsotssanatorier (1897—98), vidare af unions-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
