Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare / 85-86 (1910) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Joloffer ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Jona (Jonas), den femte i ordningen af gamla
testamentets s. k. mindre profeter, från staden
Gatha-Kefer (i Sebulons stam), profeterade
under konungarna Joas och Jerobeam II i Israels
rike omkr. 820 f. Kr. (Jon. 1: 1; 2 Kon. 14: 25).
Den efter honom uppkallade profetiska
boken skiljer sig från andra profetiska böcker
i G. T. däri, att den utgör en berättelse om
profeten, troligen efter hans tid upptecknad af
någon from israelit. I motsats mot den stolta
och själfkära judiska partikularismen framhåller
denna berättelse, att Gud är icke blott judarnas
gud, utan också hedningarnas. Förloppet är
i korthet följande. Profeten får en gudomlig
befallning att predika bättring i Assyriens
hufvudstad, Ninive. Han flyr af rädsla bort
på ett tarsisskepp; men då en häftig storm
håller på att sänka skeppet i vågorna, bekänner
profeten för sjömännen sin synd och råder dem
att kasta honom öfver bord. Så sker; en jättehaj
uppslukar honom, men utsprutar honom efter tre
dagar åter på land. Profeten begifver sig till
Ninive, och staden gör bättring. Jonas profetiska
betydelse är, att han i sin person var en typisk
förebild af Kristus enl. Matt. 12: 38 ff.
J. P.

Jonæ, Laurentius, psalmdiktare. Se Laurentius Jonæ.

Jonæ, Petrus, biskop. Se Petrus Jonæ.

Jona Ibn Djanah. Se Rabbinska språket och litteraturen.

Jonaker (isl. Jónakr), nord. hjältesaga,
drottning Gudruns tredje gemål. Se Gudrun.

Jon Arnesson. Se Arnmödlingarna 2.

Jonas, profet. Se Jona.


Jonas, Justus, Luthers vän och medarbetare i
reformationsverket, f. 1493 i Nordhausen,
d. 1555 i Eisfeld, studerade i Erfurt
först juridik, sedan teologi. Han var en
af de förste, som slöto sig till Luther,
då denne 1517 uppslog sina teser, hvilka af
J. öfversattes till tyskan. 1521 följde han
Luther till riksdagen i Worms. S. å. utnämndes
han till universitetslärare och prost vid
Allhelgonastiftskyrkan i Wittenberg samt blef
teol. doktor. I denna nya verksamhet arbetade
han genom såväl föreläsningar som predikningar
med kraft för reformationen. Han deltog i
”
”religionssamtalet” i Marburg
1529 och i förberedelserna till riksdagen
i Augsburg 1530 samt underskref 1537 Schmalkaldiska
artiklarna. 1541 kallades J. som pastor
till Halle. Han följde Luther på dennes
sista resa till Eisleben (1546) och stod vid
reformatorns dödsbädd. Under schmalkaldiska
kriget (1547) måste han fly från Halle,
och efter återkomsten till denna stad vågade
han för sina katolska fienders skull ingenting
uträtta för reformationens sak. Efter att
ha hjälpt till med upprättandet af det nya
universitetet i Jena blef han 1551 hofpredikant
i Koburg och slutligen förste pastor i Eisfeld.
Han öfversatte flere af reformatorernas skrifter
från latin till tyska, och af hans
egna skrifter äro hans många bref till
Luther måhända af det största intresset.
J. P.

Jonas Magni, med tillnamnet Vexionensis,
d. v. s. ”från Växjö”, universitetslärare,
biskop, f. 11 mars 1583 i Växjö, d. 3 april 1651
på Brunsbo biskopsgård vid Skara, blef student
i Uppsala 1602, och sedan han, genom vistelse
vid utländska lärosäten samt i Wittenberg
förvärfvad magistervärdighet (1610), vunnit
lärdom och anseende, erhöll han 1614 en professur
i Uppsala, hvars hufvudämne blef etik. Året därpå
råkade han i en häftig strid ang. Aristoteles’
metod med biskopen i Strängnäs, Laur. Paulinus
Gothus, som var en ifrig anhängare af den
ramistiska riktningen inom filosofien. 1620
lades den praktiska filosofien till en annan
professur, och J. fick endast politik och
historia till undervisningsämnen. 1624 blef
han professor i teologi och var således, då
fakultetsinrättningen 1626 infördes, en af den
teologiska fakultetens första medlemmar. 1640
promoverades han till teol. doktor. Han var då
redan kallad till biskop i Skara stift, hvilket
han 1641 tillträdde. S. å. utverkade han hos
regeringen, att ett fullständigt gymnasium med
nödigt antal lärare och tillräckligt underhåll
upprättades i Skara. Från 1635 bevistade
J. riksmötena och var vid 1647 års riksdag
prästeståndets talman, i hvilken egenskap han
nitiskt omfattade frågan om konkordieformelns
antagande som symbolisk bok för svenska
kyrkan. Hans afhandlingar och stridsskrifter i
filosofi räknas till de märkligare produkterna
af den tidens akademiska författarskap.
(Hj. H—t.)

Jonatan (”Jehovah är gifvare”). 1. J., konung
Sauls äldste son och Davids trogne vän, är
en af de älskligaste och renaste karaktärerna
i gamla testamentet. Genom sin börd arfvinge
till Israels tron, trädde han dock frivilligt
tillbaka för sin vän David, ”Herrens smorde”,
hvilken han med fara för sig själf gång på gång
skyddade för sin faders misstänksamhet och hätska
förföljelser (1 Sam. 18 o. 20). I en strid med
filistéerna stupade J. jämte sin fader på Gilboa
berg, och David diktade vid underrättelsen härom
en känslofull klagosång. — 2. J., den judiske
prästen Mattatias’ yngste son. Se Makkabéer.
J. P.

Jonathan Oldstyle [dʃå’nəthən å͡u’ldstai’l], pseudonym. Se Irving, W.

Jonchère [ʃå̃ʃǟ’r], Charles Chrétien de la,
fransk språklärare, kom 1797 till Stockholm och
uppehöll sig sedan där i början af 1800-talet och
meddelade undervisning i franska språket. Han
förvärfvade sig samtidigt en hos utlänningar
sällsynt färdighet i svenskan. Jämte en
Afhandling om franska språkets uttal
utgaf han
Nouveau dictionnaire portatif français-suédois
(2 dlr, 1801; 5:e uppl. 1836),
som under lång tid var det mest använda
fransk-svenska handlexikonet.

Joncières [ʃå̃siǟr], Félix Ludger Rossignal
Victorin de, fransk kompositör, f. 1839 i Paris,
d. där 1903, utbildad vid dess konservatorium,
blef tidigt en förklarad anhängare af
Richard Wagner samt verkade som produktiv
tonsättare och 1871—1900 som musikkritiker i
”Liberté”. J. hyllade uteslutande den nyaste
riktningen, men icke med tillräcklig renhet
i stilen för att kunna slå igenom. Bland hans
kompositioner må nämnas operorna
Sardanapale (1867), Le dernier

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>