Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare / 83-84 (1910) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Joloffer ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

som intressent i en militärekiperingsaffär,
började 1803 skrifva ett krigsvetenskapligt
arbete (Traité de grande tactique; se nedan),
fick som adjutant följa marskalk Ney under
1805 års fälttåg mot Österrike samt utnämndes
s. å. till öfverste (adjutant-commandant)
i generalstaben och förste adjutant hos
Ney. 1806—07 års fälttåg gjorde han dels i
kejsarens, dels i Neys stab, deltog därefter i
några fälttåg i Spanien under Ney och utarbetade
1810—12 på Napoleons uppdrag historien om
dennes fälttåg i Italien. Under fransk-ryska
kriget 1812 var J. guvernör först i Vilna,
sedan i Smolensk samt utsåg jämte general
d’Éblé åt franska hären övergångsstället öfver
Beresina. 1813 blef han stabschef hos Ney. Det
var på J:s föreställningar, som Ney i stället
för att, såsom han var befalld, marschera på
Berlin ändrade marschriktning och gick till
Bautzen, där han visserligen 1813 besegrade, men
ej tillintetgjorde de förbundne preussarna och
ryssarna. Ney föreslog åt J. divisionsgenerals
grad, men marskalk Berthier, hvilken sedan
1805 förföljt honom, utverkade tvärtom en
order om hans arrestering för några dagar och
utmärkte honom på dagordern för försumlighet
i tjänsten. J. öfvergick då till ryssarna
och blef af kejsar Alexander utnämnd till
generallöjtnant och generaladjutant. Han följde
nämnde kejsare under återstoden af fälttåget
1813, utnämndes till general, stiftade ryska
generalstabsakademien och utvecklade en storartad
skriftställarverksamhet. J. har i en mängd
arbeten gifvit en klar och tydlig utredning af
grunderna för Napoleons krigföring, och han
anses med allt skäl som en af krigskonstens
få klassiska författare. Bland hans arbeten må
nämnas Traité des grandes opérations militaires,
ou histoire critique des guerres de Frédéric II
(5 bd, 1805—09. De tre första delarna, 1805—07,
utkommo under titeln ”Traité de grande tactique”,
2:a uppl., 8 del., 1811, fick det ofvan angifna
namnet; 4:e uppl. 1847), Histoire critique
et militaire des guerres de la révolution (15
bd, 1819—24), La vie politique et militaire de
Napoléon, racontée par lui-même au tribunal
de César, d’Alexandre et de Frédéric (4 dlr,
1827), hvartill slöt sig, som supplement, Précis
politique et militaire de la campagne de 1815
(1839), Tableau analytique des principales
combinaisons de la guerre (1827, omarb. och
1837 utgifvet under titeln Précis de l’art de
la guerre, senaste uppl. 1894; öfv. till flera
språk), hans betydelsefullaste arbete, i hvilket
han sammanfattar alla sina åsikter. Jfr Lecomte,
”Le général J.” (3:e uppl. 1888), Sainte-Beuve,
”Le général J.” (i ”Nouveaux lundis”, 13:e d.,
1870) och ”Mémoires de Langeron” (1902).
C. O. N.

Jomkil, socken. Se Jumkil.


Jommelli, Nicola, italiensk kompositör,
f. 1714 i Aversa, d. 1774 i Neapel, studerade
där för Durante, Leo och Feo samt debuterade
1737 lyckligt med en opera, L’errore amoroso,
hvarefter Odoardo m. fl. operor utbredde
hans rykte öfver hela Italien. 1747 blef han
konservatoriedirektör i Venezia, 1749 vice
kapellmästare vid Peterskyrkan i Rom, och 1753
kallades han till hofkapellmästare i Stuttgart,
där han höjde hoforkestern till rangen af
mönstergiltighet och äfven själf fördjupade
sin stil i harmoniskt afseende genom intryck
från den tyska musiken. Detta gjorde honom
emellertid främmande för hans landsmän; och då
han 1769 återvände till Neapel, uppfördes 1770—73 hans
operor Armida, Demofoonte och Ifigenia in
Aulide på San Carloteatern utan att väcka någon
uppmärksamhet. Smärtan däröfver påskyndade hans
död. — J:s operor, med sin ädla, insmickrande
melodi, gällde länge som mönster, och han var
särskildt sina italienska samtida öfverlägsen
i fråga om verksam instrumentation, uttryckets
sanning och lifligare nyansering. Mer än 50
operor af honom äro till namnet kända, bland
hvilka likväl de flesta af de i Stuttgart
skrifna gingo förlorade genom teaterbranden
1802. Mera kända äro numera hans många
kyrkliga verk, särskildt ett Miserere,
ett Requiem och ett passionsoratorium.
A. L.*

Jomsborg, ett berömdt vikingafäste, ungefär 960
anlagdt af Harald Blåtand, enligt Jomsvikingasaga
af den diktade Palnatoke, som af konung Burislev
i Vendland skulle erhållit ett landområde,
benämndt Jom. Hamnen vid Jomsborg lär ha
kunnat rymma 300 skepp. Sedan jomsvikingarnas
makt blifvit bruten i slaget vid Hjörungavåg,
986, där de kämpade mot Haakon jarl i Norge,
förlorade visserligen Jomsborg det mesta af
sin betydenhet, men omtalas äfven senare som en
oberoende fästning, till dess den blef intagen
af Magnus den gode (1042—47). Under danskarnas
senare tåg till Venden nämnes J. ofta och
kallas Julinum hos Saxo Grammaticus. J. har
legat på östra sidan af ön Wollin i Pommern
på höjden Silberberg n. om staden Wollin. I
svenska historien är J. kändt därigenom, att
det en gång blef intaget af Styrbjörn starke.
Th. W.*

Jomsvikingadrapa kallas en af Orkney-biskopen
Bjarne Kolbeinsson (d. 1222) författad äredikt
i drottkväde öfver de i slaget vid Hjörungavåg
kämpande jomsvikingarna (se Jomsborg). Dikten
har ingen assonans i udda, halfassonans i jämna
verser, hvilken strofform kallas munnvǫrp,
och omkvädets rader äro skilda genom andra,
hvilket kallas klofastef. Sången lämnar det
äldsta exemplet på, att den berättande delen
af dikten föregås af en till innehållet
alldeles olikartad, elegisk inledning,
eller en s. k. mansǫngr. Jomsvikingadrapa
är senast utgifven af C. af Petersens i
”Jómsvikingasaga” (1879) och i Th. Wiséns
samling af ”Carmina norroena” (1880).
Th. W. (B—e.)

Jomsvikingasaga är en berättelse om Jomsborgs
(se d. o.) anläggning af Palnatoke samt om
jomsvikingarnas berömda vikingaförbund, som
af honom stiftades. Under Sigvald jarl drogo
jomsvikingarna 986 till Norge för att störta
Haakon jarl, men blefvo af honom besegrade i
slaget vid Hjörungavåg. J. föreligger i tre olika
recensioner, utgifna af G. Cederschiöld (1875)
och C. af Petersens (1879 och 1882). Därjämte
finnas berättelser om jomsvikingarna i
”Flatöboken” och andra norska konungasagor, och
af isländaren Arngrim Jónsson (d. 1648) har man
en latinsk öfv. från en förlorad recension af
samma saga, utg. af Gjessing (1877).
Th. W. (B—e.)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>