Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Johannes Nepos ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
 |
| Fig. 2. Johannitriddare (omkr. 1700). |
från alla utskylder till riket, och påfven
Anastasius IV gaf den i bullan ”Christianæ
fidei religio” ovanliga företrädesrättigheter,
såsom att en i kyrkans bann afliden ordensmedlem
skulle få kyrklig
begrafning och att ett i interdikt lyst land, där
johanniter bodde, af denna orsak skulle få
åtnjuta en och annan undantagsförmån. Dessutom
befriades orden från kyrkotionde. Den på detta
sätt alltjämt hopade rikedomen och makten hade
till följd, att orden redan i slutet af 12:e
årh. urartade. Öfvermod och vinningslystnad
blefvo dess lyten. I början befordrades ordens
storhet genom förbindelsen med den likaledes
mäktiga Tempelherreorden, men snart förstörde
den genom häftiga tvister med denna orden både
sina egna intressen och korsfararnas i Heliga
landet. Äfven inom orden själf uppkommo split
och tvedräkt. Tvifvelsutan underlättade denna
splittring Saladins eröfring af Jerusalem,
1187. Därefter (1191) förlade orden sitt säte
till Ptolemais (S:t Jean d’Acre). Då johanniterna
genom Fredrik II:s fredsslut (1229) med den
egyptiske sultanen hade förbundit sig att ej
kämpa i Palestina, gingo de öfver till Spanien,
där de deltogo i striderna mot morerna. Därefter
återupptogo de i Palestina striden mot egypterna,
men nedmejades till stor del i den fruktansvärda
drabbningen vid Gasa 1244. Slutligen eröfrades
Ptolemais af den egyptiske sultanen, 1291,
då Cyperns konung gaf dem staden Limisso på
Cypern till vistelseort. 1309 eröfrade de under
stormästaren Fulques de Villaret ön Rhodos, och
1312 tillföll dem en del af den s. å. upphäfda
Tempelherreordens besittningar. Ordens bestånd
hotades emellertid af inre slitningar och
yttre anfall. Dock misslyckades såväl egyptiska
flottans femåriga belägring af Rhodos (1444) som
turkiske sultanen Muhammed II:s fruktansvärda
angrepp i spetsen för 100,000 man. Genom
förräderi af ordenskansleren Andreas af Moral,
som var förbittrad öfver, att Philippe Villiers
och icke han blifvit stormästare, lyckades sultan
Soliman II med omkr. 150,000 man 24 dec. 1522
eröfra Rhodos efter ett sex månaders hjältemodigt
motstånd af den omkr. endast 5,000
man starka ordenshären. Efter att några år ha
saknat fast vistelseort fingo johanniterna
1530 af kejsar Karl V Malta, Gozzo, Comino
samt Tripolis som län mot förpliktelse att
kämpa mot turkar och sjöröfvare, skydda
Tripolis, årligen sända spanske ståthållaren
på Sicilien en hvit falk, erkänna konungen af
Spanien som biskopens af Malta skyddsherre
samt återlämna nämnda öar, om de åter kommo
i besittning af Rhodos. Men samtidigt ledo
de förluster: i England, Ungern och Tyskland
indrogos flera af deras besittningar, Tripolis
eröfrades (1552) af turkarna, och äfven på
Malta voro de många gånger utsatta för dessas
anfall. Särskildt må nämnas Soliman II:s anfall
(maj—aug. 1565), som efter ett glänsande
försvar blef fullständigt tillbakaslaget
af stormästaren Jean de la Valette-Parisot
(d. 1568), till hvars ära hufvudstaden La Valetta
byggdes. Under de följande stormästarna sjönk
ordens anseende. Under Raymond Perellos de
Roccaful hade orden likväl en ny glansperiod
(1697—1720). Emanuel Maria, prins af Rohan
(1775—97), sökte stärka orden genom att göra
den äfven till ett vetenskapligt samfund och
lyckades återförvärfva åtskilliga indragna
besittningar. 1792 dekreterade franska
republiken, att alla ordens franska besittningar
skulle indragas, och efter republikens segrar
i öfre Italien i slutet af 1790-talet indrogos
de äfven där. Kejsar Paul i Ryssland kom orden
till hjälp, då han genom fördrag 1797 gaf den
land, som årligen afkastade 300,000 fl. Men 1798
måste den tyske stormästaren, friherre Ferdinand
von Hompesch, lämna Malta, hvilket Napoleon
genom förräderi lyckades eröfra. Mot påfvens
vilja valdes då den grekisk-katolske kejsar
Paul till stormästare. 1800 intogo engelsmännen
Malta. Genom freden i Amiens 1802 tillerkändes
ön orden, men engelsmännen behöllo den. Gustaf
IV Adolf erbjöd då (1807) orden ön Gottland som
vistelseort; men efter åtskilliga underhandlingar
förföll frågan. I Tyskland indrogos vid samma
tid, i synnerhet efter freden i Pressburg (1805),
alla ordens besittningar. Johannitorden, som
under sin storhetstid indelades i 8 nationer
eller ”tungor” omfattar nu ett ”storpriorat” i
Böhmen, räknande omkr. 60 medlemmar, storpriorat
i Neapel, Lombardiet-Venezia (stiftade
1839) och i Rom samt s. k. ”associationer”
i Westfalen, Schlesien och England. Ordens
styresman fick, efter förlusten af Malta,
sitt residens först i Catania på Sicilien,
sedan i Ferrara och 1834 i Rom, hvarifrån
han nu med titel ”stormästare-ståthållare”
leder ordens angelägenheter. Denne är genom
ett särskildt sändebud representerad vid
österrikiska hofvet och har rang bland Europas
statsmakter. Johannitordens sjukvårdsväsen
åtnjuter ännu i dag högt anseende. — Äfven i
norden ha johannitkloster funnits. Danmark hade
sådana i Antvorskov, Odense, Horsens, Ribe,
Viborg och möjligen på ett par andra ställen;
i Sverige funnos johannitkloster i Eskilstuna,
Öknabæk l. Cronabæk (Kalmar län) och möjligen
i Dalby (Malmöhus län). Jfr Helgeandsorden. Se
arbeten af Vertot (4 bd, Paris, 1726), Winterfeld
(1859), Drane (1885), Gattini (1898) och
Delaville Le Roulx (1904). Af ordens ”Cartulaire”
ha 5 bd (1894 ff.) utkommit. Jfr F. de Hellwald,
”Bibliographie méthodique” (1885) ang. orden.
I Preussen finnes en för adelsmän stiftad
Johannitorden, som, jämte ordensdekorationen,
i sina stadgar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 18:50:17 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/nfbm/0040.html
