Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare / 45-46 (1910) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johannes Nepos ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Johannis Gothus, psalmist. Se Petrus Johannis
Gothus.

Johannishus, fideikommissegendom, med
hufvudgården belägen vid Listerbyån i
Hjortsberga socken, Medelsta härad, Blekinge
län. J., Blekings största gods, utgöres af
J., 12 1/12 mtl, jämte 15 11/12 mtl underlydande i
Hjortsberga socken, 16 7/48 mtl i Förkärla socken,
7/8 mtl i Listerby socken, 5 75/96 mtl i Edestads
socken och en utjord i Nättraby socken, tills. 50
77/96 mtl, med lägenheter, verk och inrättningar
taxerade till 1,748,000 kr. (1909), hvaraf
31,000 kr. å icke jordbruksfastighet. Säteriet
grundades 1670 af landsdomaren Nils Skunck,
efter hvilken det länge hette Skunckenberg. Efter
Skunck egdes det först af öfverste Skytte och
sedan af amiralen friherre C. Anckarstierna.
1684 köptes det af generalamiralen grefve
H. Wachtmeister, som 1712 gjorde det jämte
Tromtö till fideikommiss för sin släkt, hvars
stamgods det sedan förblifvit. 1769 erhöll
hans sonson grefve F. G. H. C. Wachtmeister
tillåtelse att förändra egendomens namn till
Johannishus (efter ättens forna gods Johannishus
i Livland). J. innehafves f. n. (1910) af
generaldirektören, grefve H. Wachtmeister. Den
ståtliga hufvudbyggnaden i två våningar (se fig.), i
enkel fransk renässans, är omgifven af
vackra trädgårdar och parkanläggningar.
(Wbg.)

Johannishus, manbyggnaden.

Johannis Norvegus. Se Henricus Johannis Norvegus.

Johannisnycklar, bot., namn på Orchis militaris
L.

Johanniste. Se Hemliga medel, sp. 391.

Johannit Haidinger, miner. Se Uranvitriol.

Johanniter. 1. Andlig riddarorden. Se
Johannitorden. — 2. Religiös sekt. Se Johannes
af Kronstadt.

Johannithospital. Se Johannitorden.

Johannitkors. Se Kors.

Fig. 1. Johannitordens hospitalssigill.

Johannitorden, den äldsta andliga
riddarorden. Dess medlemmar kallades
urspr. johanniter l. hospitaliter
(lat. Johannitæ, Fratres hospitales Sancti
Johannis), sedermera, efter boningsorten, äfven
kallade rhodiser- och malteserriddare.
Orden leder sitt ursprung från ett af
köpmän från Amalfi 1048 i Jerusalem stiftadt
sällskap till skydd för kristna pilgrimer. Af
den egyptiske kalifen, som då var herre öfver
Heliga landet, utverkade detta sällskap sig
genom skänker rättighet att bygga en kyrka
(Santa Maria della Latina) ej långt från
Heliga grafven samt ett munkkloster efter den
hel. Benedikts regel, hvarmed de snart förenade
två byggnader, innehållande härbärgen eller
”hospital” för pilgrimer af båda könen. Hvar
och en af dessa byggnader fick sitt särskilda
kapell. Det för kvinnliga pilgrimer afsedda
helgades åt Maria Magdalena och det för manliga åt S:t Johannes
(d. v. s. Johannes döparen eller möjligen
patriarken Johannes den barmhärtige i 7:e årh.);
de munkar, hvilka bestridde sjukvården, fingo
med anledning däraf namnet Johanniter eller
den hel. Johannes’ hospitalsbröder. Sedan de
kristne under Gottfrid af Bouillon 1099 eröfrat
Jerusalem, afsöndrade abboten Gerhard Tonque,
ordens förste ”mästare”, vården af de kvinnliga
pilgrimerna från brödraskapets verksamhet;
orden fick en ny, af påfven 1113 stadfäst,
författning jämte särskild ordensdräkt: en svart
mantel med hvitt kors på vänstra sidan. Gottfrid
af Bouillon gaf orden stora besittningar och
egodelar. Tonques efterträdare, Raymond du Puy,
gaf — för att påminna ordensbröderna om ”de åtta
saligheterna”, eller de åtta riddardygderna
— det hvita ordenskorset en åttkantig form
(”malteserkorset”) och utvidgade ordensregeln
(omkr. 1120), i det att han till de tre vanliga
munklöftena lade ett fjärde, nämligen löftet
att kämpa mot de otrogne. Därigenom fick orden,
efter den då nyss bildade Tempelherreordens
mönster, en hufvudsakligen krigisk prägel. Dock
bibehöll den äfven sin ursprungliga verksamhet,
hvarför ordensbröderna delades i tre klasser:
1) riddare, af adlig börd, för krigiska värf,
2) präster l. kapellaner, för själavården,
3) tjänande bröder, för pilgrimers och sjukas
vård. Ordens krigsdräkt bestod af röd vapenrock
med ett hvitt kors på bröstet och på ryggen. I
fred buro riddarna den svarta manteln med det
hvita korset (se fig. 2). Ordensvapnet bestod
af ett större malteserkors af silfver i rödt
fält med en af rosenkrans omgifven krona och
därunder ett mindre malteserkors med omskriften
”Pro fide” (För tron). Riddarfanan bar ett
rödt kors. Påfven Innocentius II sanktionerade
Raymonds regel. Ordens chef bar till 1267 titeln
”mästare”, men sedan ”stormästare”. Genom
sina krigiska bragder förvärfvade sig orden
snart påfvestolens ynnest och världsliga
furstars tacksamma erkännande i form af land
och privilegier i olika stater. Kejsar Fredrik
Barbarossa fritog 1185 orden

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>