Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Isläggning och Islossning, meteor. - Isländska hästen - Isländska litteraturen - Isländska litteraturen 1. Den fornisländska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
951
Isländska hästen-Isländska litteraturen
952
Denna tid är i nordligaste Finmarken i medeltal
230 dagar, i Jämtland och södra Västerbotten
200 dagar, i norra Värmland, södra Dalarna och
södra Hälsingland 170 dagar, kring Mälaren,
Hjälmaren och Dalsland 150 dagar, i Halland,
södra Småland och Blekinge 100 dagat samt
i Skåne omkr. 90 dagar. I den mest höglända
delen af Småland, mellan Växjö och Jönköping,
äro sjöarna istäckta lika länge som i norra
Uppland, näml. 160 dagar. - Isläggningen på
rinnande vatten, i floder, åar och bäckar,
försiggår mindre regelbundet än i sjöarna,
då den naturligtvis påverkas äfven af vattnets
rörelse. Istäcket sluter sig på två väsentligen
olika sätt: antingen så, att isen bildas i tunna
blad på ytan, skjutande ut från stränderna, tills
de nå ihop på midten (istäcket blir då glatt
och jämnt), eller ock uppträda lösa isfloc-kar,
hvilka först småningom packa ihop sig och bilda
en ojämn is. Ofvanstående gäller endast om
islägg-ning och islossning i sött vatten. För
isens uppkomst och försvinnande i hafvet gälla
helt andra lagar, beroende på olikheten i haf
s vattnets och sötvattnets fysiska egenskaper
(jfr Haf). Hafsvattnet kan, enligt hvad
E. Edlund visat, frysa underifrån, hvarigenom
s. k. b ött en i s (se d. o.), uppstår.
L. A. F. (N. E-m.)
Isländska hästen, en liten, omkr.
l,15-l,20 m. hög, seg och anspråkslös häst,
som förekommer
på Island till ett antal af omkr. 48,908 (1906)
och där användes till ridning och att bära
tunga bördor. Karakteristisk är dess långa,
krusiga hårbeklädnad. Se vidare Island, sp. 930.
H. F.
Isländska litteraturen. 1. Den fornisländska
litteraturen. Intet annat nordiskt land har
så rika bokliga skatter från forntiden som
Island. Emellertid är det ännu icke till fullo
utrönt, i hvilken mån de äldsta i isländska
handskrifter bevarade litteraturalstren äro
författade af islänningar och i hvilken mån
de ha norrmän eller britanno-skandinaver
till upphofsmän och endast äro nedskrifna
på Island. Då de likväl ha upptecknats af
islänningar och haft den största betydelse
för den senare isländska litteraturen, hvilken
deras författares nationalitet än må ha varit,
måste de behandlas som hörande till den isländska
litteraturen.
Redan den äldsta norska skaldekonst vi känna
(från senare delen af 800-talet) ser ut att ha
rönt påverkan af den iriska. Af denna norska
skaldekonst är den isländska litteraturen en
sidogren, som likväl hastigt växte sig högre
och yfvigare än själfva stammen. Detta har
sin förklaring i de för litterär verksamhet
egendomligt gynnsamma förhållanden, som voro
rådande på Island under de första seklen efter
dess bebyggande. Nybyggarna voro
nämligen till större delen storättade odalmän,
som med stolthet räknade sina anor från
forntidens yppersta konungar och hjältar samt
med trogen omvårdnad förvarade och fortplantade
den gamla odlingens sång och saga, gudatro och
tempeltjänst, rätt och sed. Med denna kärlek
för forntidens minnen förenades ett lika vaket
sinne för hugfästandet af samtida händelser, och
sällan har hos något folk insikter i skaldskap,
historia och lagkunskap varit så allmänt
spridda som hos de gamle isländarna. Icke
ens kristendomens införande på Island (1000)
vållade någon väsentlig förändring i detta af
seende. Där fanns icke samma skarpa åtskillnad
i bildning mellan prästerskap och lekmän som
på de flesta andra ställen. Prästadöme och
höfdingaskap läto sig lika väl förena under
den kristna som under den hedna tiden, och de
andlige voro med få undantag landets egna barn,
uppfödda och fastvuxna i sitt folks minnesgoda
traditioner. Dessutom medgaf öns afskilda läge en
friare utveckling icke blott af kyrkoväsendet,
utan af den andliga odlingen i allmänhet. Dessa
förhållanden kunna förklara, att antagandet
af en ny troslära icke på Island medförde ett
fanatiskt utplånande af hedendomens minnen, och
många vittnesbörd om våra förfäders bildningsgrad
och lifsåskådning hade utan denna lyckliga
omständighet gått ohjälpligen förlorade. Genom
ursprunglighet, inre värde och icke obetydligt
omfång är denna fornlitteratur af stor betydelse,
i synnerhet för de nordiska folken, hvilka
i densamma ha en ständigt flödande källåder,
som äfven åt den nutida bildningen kan medföra,
ett friskt och folklynnestroget tillflöde. -
Bland denna litteraturs alster äro de från
heden tid bevarade guda- och hjältesångerna de
äldsta med afseende på tillkomsten, ehuru de
visserligen först i en jämförelsevis senare tid
blifvit skriftligen upptecknade. Dessa kväden
äro till största delen inrymda i den samling,
som fått namnet Sämunds edda (se Edda). Ehuru
tämligen skiftande såväl till stil och versmått
som till innehåll samt tvifvelsutan af ganska
olika ålder, kunna dock de nämnda dikterna
lämpligen sammanföras i en hufvudgrupp, emedan
de nästan alla tillhöra vikingatiden och ha
till ämne förhistoriska personers lif och
bedrifter, icke ha några författarnamn att
uppvisa samt äfven genom sin jämförelsevis
enkla versform bilda en motsättning till den
mera konstmässiga skaldediktningen af namngifna
upphofsmän och med ämnen företrädesvis från
samtidens historia. I några af Eddans gudasting
er, i. ex. i "VegtamskviÖa", "Vaffn-uÖnis-möl"
och "Grimnismår’, är Oden hufvudpersonen. Till
Torsmyten äro andra kväden att hänföra, såsom
"f>rymskviöV’ (Hammarhämtningen), "Hy-miskviöa",
"Allvissmål" och "Harbardssången". Sången
"Skirnismål" skildrar guden Frejs kärlek till
Gerd. Lokes förhållande till gudavärlden framstår
tydligast i kvädet "Lokasenna" (Lokes träta). I
"Eigsmål" hänföres de olika ståndens (konungar
och jarlar, friborna odalmän, trålar) upphof till
Heimdal. "HyndluliöÖ" lämnar en redogörelse
för hjälteätternas förgrening. "Valans
spådom" (Vo-luspå) meddelar en i stora drag
affattad öfversikt af hela den fornisländska
lifsåskådningen. Till de mytiska kvädena böra
äfven räknas "Grottesången" (se Grotte), om trälk
vinnorna Fenja och Men j a, samt på visst sätt
de af natursymbolik uppfyllda äfven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
