Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hvitkorn ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
drifning under midvintern. För detta ändamål
sättas lökarna redan på hösten i krukor eller
lådor, som förvaras på sval, icke för torr
plats, hvarifrån de, sedan rotbildning skett,
intagas till drifning. Blomningen inträffar
4—6 veckor från drifningens början. I boningsrum
drifver man hyacinter ej sällan till blomning
genom att odla dem i höga, med vatten nästan
fyllda glas, s. k. hyacintglas. För
att pryda rabatter och grupper utomhus sättas
hyacintlökar på hösten omkr. 12 cm. djupt. Med
någon täckning uthärda de lätt vinterkylan,
och blomningen inträffar i maj månad. De härtill
använda lökarna kunna upptagas efter slutad
blomning och åter utplanteras nästa höst, men
de försvagas år efter år, så att de ej gärna
kunna användas till blomning mer än två eller tre
gånger. Om H. candicans se Galtonia. Om
pärlhyacint l. drufhyacint se Muscari. Jfr
Hyakinthos. — 2. Miner., orangegula och röda
zirkonvarieteter. Användes som ädelsten. Äfven
andra mineral, såsom granat (se Grossular)
och vesuvian, kallas ofta hyacint. De gamles
hyacint var blå eller af purpurfärg, förmodligen
en safir.
1. O. T. S. (G. L—m. C. G. D.) 2. A. Hng.
Hyacintglas. Se Drifning 4, sp. 861,
och Hyacint 1.
Hyacinthe [iasä̃’t], Père, Se Loyson.
Hyacinthus. 1. Grek. myt. Se
Hyakinthos. — 2. Bot. Se Hyacint 1.
Hyaderna. 1. (Grek. Ὑἀδες), grek. myt.,
regngifvande nymfer, hvilkas härkomst
uppgifves mycket olika (döttrar af Atlas,
Okeanos, Erechtheus m. fl. och systrar till
Plejaderna). Deras antal växlar mellan 2 och
7. Som Dionysos’ och Zeus’ fostrarinnor kallas de
stundom nysaiska eller dodonaiska
nymfer. Enligt en saga skall Zeus af tacksamhet
ha gifvit dem en plats på stjärnhimmeln (se
nedan). — 2. ("Regnstjärnorna"), astron., en
stjärngrupp i Oxens stjärnbild, bestående af den
rödaktiga stjärnan af 1:a storleken Aldebaran
(α Tauri) och 4 stjärnor af 4:e storleken (ϑ,
γ, δ, ε). Dessa stjärnor bilda tillsammans
ett V, i hvars vinkelspets γ befinner sig,
under det Aldebaran utgör ändpunkten af det
vänstra, ε af det högra vinkelbenet. Hyaderna
bilda f. ö. Oxens hufvud, Aldebaran är
dennes ena öga. Sitt namn erhöllo de i
forntiden på den grund, att deras heliakiska
uppgång (se d. o.) sammanföll med regntidens
inträdande.
1. A. M. A. 2. B—d.
Hyæmoschus, zool. Se Tragulina.
Hyæna, zool. Se Hyendjuren.
Hyænarctos, paleont., ett rofdjurssläkte,
som lefvat under miocen- och pliocentiden i
Europa och Asien, och hvars äldsta och minsta
arter ansluta sig till föga omformade fossila
hundliknande djur, medan de yngsta kunna anses
som stamformer för vissa nu lefvande björnformer.
L—e.
Hyænidæ, zool. Se Hyendjuren.
Hyænodontidæ, paleont., en familj utdöda
rofdjur, de äldsta kända, tillhörande gruppen
Creodonta. Djuren utmärkas däraf, att de
öfre äkta kindtänderna äro försedda med en
förlängd, skärande krona. Hithörande släkten
(Hyænodon, Pterodon, Oxyæna o. a.) äro i
allmänhet stora djur, som lefde från den
äldre eocen- till den äldre miocenperioden i
Europa och Amerika. De voro utbildade köttätare.
L—e.
Hyakinthia. Se Hyakinthos.
Hyakinthos (grek. Ὑἀϰινϑος, lat. Hyacinthus),
grek. myt., en yngling af underbar skönhet,
son af den spartanske sagokonungen Amyklas och
Diomede, älskades af Apollon, hvilken af våda
dödade honom under en öfning i diskuskastning på
stranden af Eurotas. Detta skall enligt en saga
ha gått så till, att Zefyros (västanvinden),
som likaledes älskade den sköne ynglingen,
upptändes af svartsjuka och medelst en vindstöt
dref den af Apollon slungade kastskifvan mot
H:s hufvud. Ur hans blod lät Apollon en blomma
uppspira, på hvars blad man läste det klagande
utropet Ai, Ai. H. är en bild af naturens
hastigt bortdöende fägring, och därpå syftade
äfven festen Hyakinthia, hvilken spartanerna
årligen i maj månad firade i den lakoniska
staden Amyklai, där H:s graf fanns under
fotställningen till Apollons bildstod. Enligt
en annan saga var H. en son af Pieros och
sånggudinnan Klio.
A. M. A.
Hyalin (af grek. hyalos, glas), histol., en
väfnad eller väfnadsdel, som vid undersökning
med vanliga histologiska hjälpmedel företer
ett alltigenom likformigt, strukturlöst
utseende (t. ex. mellancellsubstansen —
intercellularsubstansen — i hyalint brosk
och i vissa bindväfsarter). Med speciella
histologiska och mikrokemiska medel kan man
dock i regel hos sådana hyalina väfnader påvisa
tillvaron af speciella strukturförhållanden,
såsom kollagena (limgifvande) fibriller i
hyalint brosk och hyalina bindväfsbildningar.
E. Hgn.
Hyalit A. G. Werner (af grek. hyalos,
glas, och lithos, sten), miner., en
vattenklar varietet af opal, som i form af små
drufformiga eller vårtlika partier träffas på
förklyftningsspringor eller i drushål i basalt,
t. ex. vid Frankfurt am Main, i Böhmen o. s. v.
P. T. C.*
Hyaliter, petrogr., gemensam benämning för
glasiga bergarter, vulkaniska glas, såsom
obsidian m. fl. Synonymt är Hyaloliter.
E. E.
Hyalofan S. v. Waltershausen (af grek. hyalos,
glas, och fanos, lysande, klar), miner.,
urspr. en barytkalifältspat af sammansättningen
Ad2 Cels1, d. v. s. ung. 66 proc. adular och 33
proc. celsian. Igelström använde namnet hyalofan
för alla barytkalifältspater med obetydlig
barythalt. Strandmark räknar till hyalofan alla
barytkalifältspater inom serien Ad6
Cels1 — Ad2 Cels1.
A. Hgn.
Hyalografi (af grek. hyalos, glas, och
grafein, rista) l. Glastryck. Se Ljustryck.
Hyaloliter, petrogr. Se Hyaliter.
Hyaloplasma, bot. Se Cell, sp. 1388.
Hyalosiderit, miner. Se Olivin.
Hyalospongia, zool. Se Svampdjur.
Hyalotekit A. E. Nordenskiöld (af grek. hyalos, glas),
miner., ett borosilikat af bly, barium
och kalcium. Smälter lätt till ett klart glas.
A. Hng.
Hyalurgi (af grek. hyalos, glas, och ergon,
arbete), glasblåsarkonst.
Hybanthus Jacq. (Jonidium Vent.),
bot. farm., ett släkte af örter eller buskar
inom fam. Violaceæ, hvilket står nära intill
släktet Viola L. och förr sammanfördes med
detta. Släktet har många arter, hvilka tillhöra
företrädesvis Syd-Amerikas varmaste trakter. En
art, H. Ipecacuanha Taub., är bekant som
moderväxt till den s. k. falska kräkroten, drogen
Radix Ipecacuanhæ albæ lignosæ (hvit träartad
kräkrot), brasilianernas Poaya branca, hvilken
innehåller emetin likasom den äkta kräkroten
af Uragoga Ipecacuanha och begagnas likt
denna. Äfven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
