Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides / 1409-1410 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hvalraf ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sedliga renhet, historiska sannfärdighet och
skarpa psykologiska blick för det allmänt
mänskliga. Däremot uppskattade han ej Goethe,
som han i sin skrift om äktenskapet angrep,
hvilket framkallade Atterboms motskrift "Plato
och Goethe" (1842).

I full öfverensstämmelse med sina ofvan angifna
grundåsikter, med frimodig uppriktighet och
särdeles oberoende af andras meningar har
H. slutligen inom det historiska och politiska
området, där han i allmänhet intog en strängt
konservativ ståndpunkt, författat flera
djuptänkta skrifter, af hvilka här må nämnas Om
Sveriges framtid (1843), Om allianstractaten
emellan Sverige och Ryssland år 1812 (1838),
Om Norges befrielse och förening med Sverige
(1857) samt hans många Skålar och föredrag i
"Karl Johans förbundet" (1848—60). Genom Karl XIV
Johan, som utgjorde ett föremål för H:s vördnad
och beundran, hade det västliga nordens land,
enligt H., erhållit en förändrad världsställning,
i kraft af hvilken den skandinaviska halföns
folk för framtiden vore hänvisade blott till
eröfringar inom den yttre natur, hvaraf de
omgåfvos, samt på sedlighetens, konstens och
vetenskapens områden, och därigenom skulle de,
sinsemellan allt närmare förenade, blifva
en af världens starkaste fredsmakter. —
H:s Valda skrifter utgåfvos 1868—70 af
P. Hedenius. I Sv. litt. sällsk:s i Finland
"Förhandl. o. uppsatser", d. 21 (1907), har
G. Heinricius publicerat I. H:s uttalanden i hans
finska korrespondens om personer och förhållanden
i Sverige. Utförliga lefnadsteckningar, utom H:s
egna själfbiografiska uppsatser, äro författade
af K. V. A. Strandberg i Sv. akad:s handl.,
d. XXXVI (1863), samt af P. Hedenius i "Ups. univ:s
årsskrift" (1861) och i inledningen till H:s
"Valda skrifter".


2. Ebba Charlotta Elisa (Elise) H., född
Jacobsson, skådespelerska, f. 16 mars 1831
i Stockholm, d. 28 jan. 1894 på sin villa
Västråt i Fiskebäckskil, blef elev vid
k. teatern 1849 och var anställd som aktris
där 1850—88, som premiäraktris från 1853
och med lifstidsengagemang från 1863. 1858
inträdde hon i äktenskap med sekreteraren
vid k. teatern Daniel H. (f. 1817, d. 1871),
Israel H:s bror- och fosterson, känd som
Uppsala-"juvenal", tenorsångare, spirituell
ordlekare och en estetiskt bildad man, hvilken
säkert ej var utan inflytande på sin hustrus
konstnärsutveckling (jfr L. A. Hedin, "D. H.",
1901). Fru H. var troligen den utmärktaste
skådespelerska Sverige någonsin egt och
obestridt den mångsidigaste. Redan vid sina
första framträdanden öfverraskade hon genom
stämmans rika välljud, diktionens fina skiftning
och hela väsendets mjuka behag. Hon började
med att vara mycket använd inom ingénue-facket,
inom hvilket hon debuterade såsom Marie i "Lilla
kusin" och ännu in på 1870-talet skördade lagrar
såsom Fröken Elisabeth och Geneviève i "De
onyttiga". Vid sidan af sådana älskvärda,
naiva och bortskämda unga flickor spelade
hon under lång tid första älskarinna inom
det högre skådespelet: Shaksperes Ofelia,
Desdemona och Julia, Schillers Maria Stuart
och Thekla Wallenstein, Goethes Klara i
"Egmont" samt Sigrid i "Bröllopet på Ulfåsa"
och Markisinnan de Maupas i "Det besegrade
lejonet" m. fl. Sitt egentliga namn vann hon
likväl genom framställningen af en mängd mer
eller mindre bisarra karaktärer ur den moderna
romanen, hvilka på 1850- och 1860-talen egde en
synnerlig retelse för publiken, såsom Jane Eyre,
Fanchon i "Syrsan", Ladyn of Worsleyhall, Edith,
Louise i "Gammalt och nytt", Marguerite Laroque
i "En fattig ung mans äfventyr" m. fl., på hvilka
nedlades en talang, vida öfverlägsen uppgifternas
dramatiska värde. Men fru H. nöjde sig icke med
dessa jämförelsevis lättköpta triumfer: äfven
den höga tragiska konstens lager vann hon genom
skapelser sådana som Hippolyte i "Giftbägaren",
Myrrha i "Sardanapalus", Thusnelda i "Fäktaren
från Ravenna", Hermione i "En vintersaga",
Cleopatra i "Antonius och Cleopatra", Hjördis
i "Härmännen på Helgeland" samt titelrollen
i Fru Inger till Östråt. Tack vare oaflåtliga
studier och brinnande kärlek till konsten gick
fru H. alltjämt framåt som konstnär och kan
sägas ha först på sin senaste tid funnit det
för sin individualitet mest egentliga facket,
hvilket kan betraktas såsom en sammansmältning
af de båda närmast föregående och utgöres af
äldre karaktärsroller inom det allvarliga
borgerliga skådespelet, såsom Grefvinnan i
"Danicheffarne", Lona Hessel i "Samhällets
pelare", Fru Alving i "Gengångare" och Fru de
Varenne i "Prins Panin". Hit torde ock, till
följd af rollens skaplynne, böra räknas hennes
förträffliga framställning af Drottning Anna i
"Ett glas vatten" och af Baronessan de Mantes
i "Osvuret är bäst", där hennes genialiska
karakteriseringskonst vann icke ringare
segrar. Den omväxlande rollista, som antydes
genom de nämnda partierna, skulle ytterligare
kunna ökas med etthundrafemtio ganska betydande,
däribland så fordrande uppgifter som Puck i
"Midsommarnattsdrömmen", Björnsons Maria
Stuart i Skotland, Matilda i "De nygifta",
Inga i "Mellan drabbningarna", Dolores i
"Allt för fosterlandet", Ester Larsson i
"Skådespelerskan", Nora i "Ett dockhem" m. fl. —
Fru H. "förlänade gärna ett drag af storhet i
godt eller ondt åt sina typer. Hennes konst egde
en imposant och poserande storhetsprägel". —
Om hennes dotter Anna Lisa H. se Engelbrecht 2.
1. P. H.* 2. A. F.*

Hwasserska resestipendiet. Se Hwasser 1.

Hveddinge, socknar. Se Norrhvidinge och
Söderhvidinge.

Hveðrungr, nord. myt., ett jättenamn;
Fenresulfven kallas Hvedrungs son, Hel
Hvedrungs mö eller dotter, då de voro
barn af Loke och jättinnan Angerboda.
Th. W.*

Hvei-ho l. Wei-ho. 1. Hvang-hos viktigaste
biflod, upprinner 2,000 m. ö. h. på
Tsin-ling-schans västra del och flyter åt
ö. utefter denna bergskedjas norra fot och genom
en af lössbildningar fylld dal, i hvilka floden
gräft sig djupt ned, så att dess stränder äro
tvärbranta. Floden är segelbar med båtar till
ofvan Hsingan. Vid sitt inflöde i Hvang-ho ger
den hufvudfloden sin egen riktning åt ö. —

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>