Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hvalraf ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sig genom snillets nästan underbart gripande
makt eller genom den innerliga öfvertygelsens
värme, och hans förmåga att, så till sägandes,
rycka upp människor var i sanning stor. I Finland
ökades kretsen af medicinska studerande under
hans lärartid från några få personer till ett
antal af 30. Vid Uppsala universitet skulle utan
honom den medicinska undervisningen sannolikt nu
icke funnits till, och den förkofran, som det
medicinska studiet under de senare årtiondena
därstädes vunnit, har till största delen haft
sin rot i den kärlek till detta studium, som
han inlade i sina lärjungars sinnen. Till de
medicinske studenternas sedliga lyftning och
själfständigare studium har han äfven inverkat
därigenom, att han på 1830-talet stiftade Uppsala
läkarförening (se d. o.). Men dels till följd
af medicinens naturfilosofiska riktning under
den tid, då han erhöll sin egentliga medicinska
utbildning, dels till följd af det egendomliga i
hans personliga anlag hängaf sig H. vida mer åt
spekulativ betraktelse än åt naturvetenskaplig
iakttagelse och medicinsk detaljforskning efter
våra dagars strängt empiriska metod. Visserligen
ansåg han, "att medicinens forskning är handling
och dess vetenskapliga rot verklig erfarenhet",
men som medicinsk lärare var det hos honom
en brist, dels att han icke meddelade någon
metodisk undervisning vid sjukbädden, dels att
han för litet satte sig in i det förändrade
forsknings- och åskådningssätt, hvarigenom den
af Laënnec grundade patologisk-anatomiska skolan
i Frankrike gaf åt sjukdomsläran och därigenom
åt hela medicinen en ny gestalt. Men för de
praktiskt medicinska åsikterna före denna
omhvälfning voro H:s medicinska skrifter
och föreläsningar ett uttryck af det bästa
man då kände om sjukdomarnas igenkännande och
behandling. O. E. A. Hjelt, hvilken af dessa
föreläsningar eger en fullständig afskrift, säger
t. o. m., att mycket af hvad man nu söker i de
med stor omsorg och fullständighet utarbetade
handböckerna finnes i dessa H:s föreläsningar
klart och öfversiktligt hämtadt ur de bäste
författare och egen erfarenhet. Vi tillägga,
att detsamma kan sägas om hans Smärre skrifter af
medicinskt innehåll (samlade 1839—42 under denna
titel; alla, utom skriften Om vaccinationen,
förut särskildt utgifna), hans afhandling
Läran om feber (1839—44) och flera andra af
hans praktiskt medicinska afhandlingar. Med
den praktiska medicinens enskilda utöfning
befattade han sig efter återflyttningen från
Finland föga, men bestred alltjämt sjukvården
på det akademiska sjukhuset i Uppsala. Bland
de teoretiskt medicinska läroämnena infördes i
Sverige först genom H. studiet af de medicinska
teoriernas, den medicinska litteraturens och
folksjukdomarnas historia, hvilken han uppfattade
som en del af den allmänna kulturhistorien och
bearbetade såväl i offentliga föreläsningar som
i särskilda afhandlingar. Den mest framstående
bland de sistnämnda är Sydenham. Ett bidrag till
medicinens culturhistoria (1845), enl. Latham
ett bland de yppersta specialarbeten inom den
medicinska litteraturens historia, som den nyare
tiden frambragt. Här kan ock nämnas afh. om
Olof Rudbeck (1846), hvilken Berzelius ansåg
som sin motståndares bästa skrift.
Det egendomliga i H:s åsikter och uttryckssätt,
vare sig han behandlar etiska, estetiska,
sociala eller politiska ämnen, har hufvudsakligen
sin grund däri, att hela hans vetenskapliga betraktelsesätt
utvecklat sig från en medicinsk utgångspunkt,
från hans uppfattning af sjukdomens och
förgängelsens väsen, hvilket af honom bestämdes
som själfförstöring. Den tanken, att individen,
när han bestämmer sig själf, bestämmer sin
egen undergång, blef uppslaget icke blott till
hans konstruktion af sjukdomsläran, hvilken
tydligast framställes i inledningen till hans
afh. Om cholerafarsoten (1836—37), utan äfven
till hans betraktelser af alla öfriga frågor inom
människans såväl kroppsliga som andliga lif. Hans
allmänna vetenskapliga sträfvan går också i
hufvudsak ut på att finna en öfverensstämmelse
mellan andens och naturens lagar. Om han i
detta afseende öfverensstämmer med sin samtids
härskande filosofi, den schellingska, hvilken
han äfven närmar sig genom sin uppfattning af
fenomenen i enlighet med en polaritetslag, så
är dock det polaritetsbegrepp han uppställer
ett annat än de öfrige naturfilosofernas;
och själf har han framställt så många egna
grundåskådningar, att man både kan instämma med
honom själf, det han är en originell vetenskaplig
karaktär, och äfven tillägga, att han
i den svenska medicinens historia framstår
som den djupaste tänkaren. Det är idén om det
skapande och organiserande lifvet, omedelbart
utgående ur det eviga och heliga, det är
varelsens absoluta beroende af detta lif,
släktets genom generationsakten uttalade stora
makt öfver individen, nödvändigheten af det
andliga medvetandets seger icke blott öfver
de sinnliga drifterna, utan inom personlighetens
alla områden, det är det enskildas underordnande
under det allmänna i samhället, det är
slutligen människans stora förvandlingsakt
eller pånyttfödelse, hvarigenom hon varder
ett organ för den verkliga kulturen,
det är detta, som utgör grundtankarna
i H:s vetenskapliga betraktelser öfver lifvets
högsta frågor. Och dessa tankar utvecklades
af honom följdriktigt till en stor
och sammanhängande världsåsikt, som han själf
benämner den biologiska. Det finnes enligt H.
i synnerhet två lefvande eller af naturen själf
skänkta grundkrafter till mänsklighetens
förädling genom religionens makt, och dessa
äro kvinnans kärlek samt ynglingens entusiasm för
det heliga. Denna tanke ligger till grund för
de båda, till följd af ämnets allmänna intresse
mest lästa af hans skrifter: Om äktenskapet
(1841; 2:a uppl. 1842) och Om vår tids ungdom
(1842). Till den senare sluter sig hans
lärorika antropologiska framställning af
Mannens ynglingaålder (1856, aftryck ur tidskr.
"Skandia", 1833; 2:a uppl. 1857). Ehuru H. aldrig framställde
sina tankar i bunden form, var han dock
till sitt innersta väsen en skaldenatur.
Åt poesien gifver han i sina skrifter
en både djup och omfattande betydelse, och inom
det estetiska området intager han en kritiskt
själfständig ställning. I sitt ofvannämnda
inträdestal yttrar Strandberg: "I den gamla,
ständigt återkommande tvisten om innehållets
eller formens rätt att vara det afgörande inom
konsten hade H. för sin del fällt utslag till
förmån för innehållet; och där detta icke kunde
tillfredsställande redovisa sin sedliga halt,
där utföll hans omdöme afgjordt förkastande".
Därför var han en ifrig beundrare af Walter
Scott, och i sina estetiska monografier öfver
arbeten af denne (tryckta i "Valda skrifter")
fäster han sig i synnerhet vid denne författares
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
