Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hufvudkål ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
man eller kvinna, vuxen eller barn. Denna
hufvudjakt (ofta benämnd med det holl. ordet
koppensnellen) förekommer på Asiens fastland hos
nagafolken, på ostindiska öarna (jfr Ceram och
Dajaker), på Nya Guinea och de norra Salomonsöarna
m. fl. st. Spanska historieskrifvare omtala
denna sed i Amerika. Särskildt hos dajakerna
på Borneo har den nått sin höjdpunkt. Det är
oftast ej fråga om att i öppet krig eröfra
hufvudena, utan man ger sig ut och smyger sig
på den förste bäste, som kommer vägen fram,
skjuter honom och tager hans hufvud. Ty vid
hvarje mera betydelsefullt steg i männens lif
måste de skaffa sig en skalle. För att upptagas
i männens krets måste ynglingen skaffa sig en
eller flera; friaren får vänta på ja-ordet,
tills han kan uppvisa en o. s. v. Den
nuvarande dajaken förklarar, att han gör
detta för att skaffa sig så många tjänande
andar som möjligt. Sådan är naturligtvis icke
förklaringen till brukets uppkomst, utan är
endast uttryck för hvad de nu lefvande inlägga
i detsamma. Helt säkert har det endast varit
fråga om att tillegna sig den dödade fiendens
eller aflidne släktingens kraft i dess mest
koncentrerade form. Att man just ansett hufvudet
innehålla denna, beror icke på några märkvärdiga
anatomiskt fysiologiska kunskaper, utan är
fullkomligt analogt med den vanliga primitiva
uppfattningen af, att all kraft koncentreras
till toppen. Att sedan med växlande religiösa
och kulturella uppfattningar förklaringarna
också växla är en gifven sak. Litt.: K. Andree,
"Ethnographische parallelle und vergleiche"
(1878), Bock, "Hufvudjägarne på Borneo" (1884),
och Furness, "Home life of Borneo headhunters"
(1902).
E. Rld.
Hufvudkål, bot. Se Brassica, sp. 30.
Hufvudkärande, jur., den kärandepart i tvistemål,
mot hvilken af vederparten instämd talan
upptagits, till behandling i samma mål. Den
af hufvudkäranden uttagna stämningen kallas
hufvudstämning och hans talan hufvudkäromål.
A. D. H.*
Hufvudkäromål, jur. Se Hufvudkärande.
Hufvudlusen, zool. Se Löss.
Hufvudman. 1. Jur., den, som gifvit annan
uppdrag att handla å hans vägnar. Om hufvudman i
sparbank se Lag ang. sparbanker 29 juli 1892. —
2. H. l. Caput familiæ för en adlig ätt är
stamfadern och efter denne äldste ättemannen
af den ättgren, som i hvarje led varit äldre
än någon af de öfriga lefvande grenarna af
ätten. Hufvudman intager, när han fyllt 25 år,
samt såvida han uppfyllt öfriga fordringar och
inom laga tid sig anmält, vid adelsmöte säte
och stämma för ätten. Är hufvudman omyndig eller
på annan grund ej berättigad att representera,
inträder närmaste ätteman. Hufvudman eger,
från och med fyllda 21 år, såvida eljest alla
fordringar äro uppfyllda, att befullmäktiga annan
adelsman i sitt ställe. Se Riddarhusordningen
af 22 juni 1866.
Hufvudmanual, mus., i orgeln den
manual, som innefattar de flesta och
kraftigaste stämmorna, synnerligen starkt
intonerade principaler och mixturer.
A. L.*
Hufvudnerv, bot. Se Nerv.
Hufvudnot, mus. Se Hufvudton.
Hufvudord l. Styrande ord, språkv., kallas
i en ordfogning det ord, till hvilket ett
eller flera andra stå som bestämning (l. biord
l. tilläggsord). I ordfogningen höga berg är
’berg’ hufvudord och ’höga’ biord, hvilket visar sig syntaktiskt
genom den beroende böjningen (se Böjning 3) af
adjektivet. Ord kunna vara på en gång
hufvudord och biord; i ordfogningen de höga
bergens skönhet är ’bergens’ hufvudord till ’de
höga’, men själf biord till ’skönhet’. Af verben
i en sats kallas nominalformen hufvudverb,
den finita formen åter hjälpverb. I en
sammansättning är efterledet "hufvudord".
R—n B.
Hufvudplan, fys. Se Lins.
Hufvudplanet, astron., benämning på en planet,
då den tänkes i sitt förhållande till de
densamma omkretsande månarna l. biplaneterna
(se Satellit). Då i en dubbelstjärna
den ena stjärnan är större än den andra,
kallas den större hufvudstjärna, den mindre
drabant. — Benämningen hufvudplanet användes
ock stundom om de s. k. större planeterna i
motsats mot småplaneterna eller asteroiderna. Se
Planet.
(B—d.)
Hufvudpunkt. Se Lins och Perspektiv.
Hufvudredare. Se Rederi.
Hufvudrot, bot. Se Rot.
Hufvudränta, kam., den del af jordeboksräntan,
som vid skattläggning bestämmes att
utgå i produkter af ortens hufvudnäring,
s. k. hufvudräntepersedlar. För hvarje län
äro vissa hufvudräntepersedlar bestämda.
Kbg.
Hufvudräntepersedlar. Se Hufvudränta.
Hufvudröst, mus., ett röstregister, hvars
toner frambringas genom starkare spänning af
stämbanden l. sammandragning af röstspringan
samt resonansens förläggande till hufvudet
och som särskildt omfattar kvinnoröstens
höjdtoner. Jfr. Bröströst och Falsett.
Hufvudsallat, bot. Se Sallat.
Hufvudsats. 1. Språkv. Se Sats. — 2. Fys. Se
Mekaniska värmeteorien.
Hufvudskalleplatsen, sv. öfv. af Golgata.
Hufvudskatt, en skatt, som drabbar alla medlemmar
af staten utan undantag, utgår för hvart
"hufvud". Se Kapitationsafgift, Mantalspenningar,
Personella skatter och Personlig skyddsafgift.
Hufvudskott, bot. Se Förgrening.
Hufvudskrift, Original (motsats: afskrift,
kopia), handling, som utfärdats af
den person eller myndighet, hvars underskrift
förekommer på densamma, för att — alltefter sitt
innehåll — tjäna till bevis om ett eller annat
förhållande.
C. G. Bj.
Hufvudskål, Kranium, Skalle. 1. Anat., betecknar
antingen och närmast hjärnskålen (lat. cranium,
af grek. kranion), d. v. s. den hvälfda del
af hufvudets ben, hvilken omfattar hjärnan,
eller, i vidsträcktare mening, hufvudets hela
benstomme. Den förra bemärkelsen är den äldre;
den senare nyttjas numera lika ofta som den
förra, och i denna betydelse tages ordet här
nedan. — Hufvudskålen (kraniet) delas naturligen
i hjärnskåls- och ansiktsdelen. Den består af
22 ben. Bland dem tillhöra 6 företrädesvis eller
uteslutande hjärnskålen, nämligen de pariga
hjässbenen (ossa parietalia, på de följande
bilderna betecknade med H), tinningbenen
(ossa temporalia, TI) det opariga pannbenet
(os frontale, PA) och nackbenet (os occipitale,
NA). Två opariga ingå med större stycken i båda
afdelningarna: kilbenet (os sphenoideum, K)
och silbenet (os ethmoideum, S).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
