Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides / 997-998 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Holm ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

lämnade H. de flesta motiven till hans
taflor, men äfven från Tyskland hämtade
han sina ämnen. Hans landskapstaflor
utmärkas för ett kraftigt temperament,
korrekt teckning, kärleksfull uppfattning
af naturen. Finska staten eger flera af H:s
arbeten, däribland en mängd studier. Kristiania
nationalgalleri eger ett finskt landskap. Jfr
E. Aspelin, "Werner Holmberg, hans
lefnad och verk" (1890; äfven på finska).
H. af S.*

Holmberg, August, tysk målare, f. 1851 i München,
elev af W. Diez, valde kostymgenren till sin
specialitet och målade med virtuosmässigt
behandlingssätt interiörer med figurer:
Guldsmeden (Leipzigs museum), En ung
lärd (München, nya pinakoteket). Han
har ock målat religiösa ämnen (Kristus
på korset, altartafla i Obernburg,
1894), porträtt (prinsregenten Luitpold i
Hubertuskostym, i nya pinakoteket, 1889) och
landskapsstämningar i stiliserade starka färger.
G—g N.


Holmbergsson. 1. Johan H., rättslärd,
universitetslärare, f. 24 juni 1764 i Härnösand,
d. 26 maj 1842 i Lund, blef student i Uppsala
1781 och promoverades till filos. magister
1788. Efter aflagd jur.-kand.-examen utnämndes
H. 1790 till docent i kyrkolagfarenheten. Med
bibehållande af docenturen tjänstgjorde han som
vice notarie i Svea hofrätt 1794—99, hvarefter
han under två terminer förordnades
att i Uppsala upprätthålla juris oeconomiæ et
commerciæ professorns ämbete. Sedan H. sökt
båda de 1805 och 1806 ledigblifna juridiska
professurerna i Uppsala, men vid deras besättande
blifvit förbigången, uppsattes han af fakultetens
nyblifna ledamöter på förslag till först den ena
af de två äfven lediga adjunkturerna, och, då
han äfven i fråga om denna förbigicks, därefter
äfven till den andra, hvilken han, som 1806
aflagt juris licentiatexamen, följande år äfven
erhöll. Egentliga orsaken till de motigheter,
för hvilka H. vid dessa befordringsfrågor varit
utsatt, låg däri, att han i en rättegång, i
hvilken han uppträdde som sakförare, ansågs ha
begagnat missfirmligt skrifsätt i en förklaring
till K. M:t. H. vann visserligen saken
för sina hufvudmän, men blef som författare
till förklaringen dömd till bl. a. förlust
af rättighet att föra andras talan. Denna
rätt återfick han dock i sammanhang med sin
sist omtalade utnämning. Under riksdagarna
1809 och 1810 verkade H. som sekreterare i
lagutskottet och kallades 1810, sedan han i
Uppsala s. å. promoverats till juris doktor,
till juris professor vid Lunds universitet. Som
sådan upprätthöll han ensam den juridiska
undervisningen vid nämnda universitet,
till dess han 1840 erhöll en medhjälpare i
K. J. Schlyter. H:s ej synnerligt rikliga
bidrag till den juridiska litteraturen röja en
rationalistisk uppfattning och äro till stor
del egnade åt försöket att gifva en filosofisk
grundläggning och förklaring af rätten. Detta
hindrar dock ej, att just H. i första hand ånyo
väckt till lif det historiska studiet af vår
rätt samt särskildt gifvit anledning till det arbete,
som nödvändigt måste föregå detsamma, den genom
hans lärjungar Collin och Schlyter besörjda
revisionen och utgifningen af "Sveriges gamla
lagar". H:s betydelse som juridisk lärare
torde i öfrigt till stor del ha berott på
själfva lärometoden. Han anordnade nämligen
undervisningen, i strid mot hvad eljest var
och till större delen ännu är öfligt vid våra
universitet, i den form, att ungdomen fick under
hans ledning själf sysselsätta sig med lösningen
af juridiska frågor. Det var ett samarbete,
som i hög grad verkade till utbildandet af
en själfständig och mogen uppfattning hos de
studerande. Dessutom hade undervisningen äfven
i så måtto en praktisk gestalt, att H. ofta gaf
de uppställda rättsfrågorna den konkreta form,
som de i det verkliga lifvet ega. Detta höjde
hos de studerande intresset för vetenskapen
och förberedde dem småningom på det arbete,
hvilket de som statens ämbetsmän skulle få
att besörja. Att H. kunde gifva undervisningen
ifrågavarande gestalt berodde till stor del på
de insikter, som han under sin tjänstgöring
i praktiska värf förskaffat sig. Resultatet
åter var, att H., trots det att han under 30
år hade vid Lunds universitet ensam vården
om den juridiska undervisningen och trots
det att han ej i någon större grad utöfvade
skriftställarverksamhet, kunde komma att,
såsom han gjorde, på ett afgörande sätt bringa
nytt lif i studiet af sin vetenskap samt höja
vårt lands allmänna ämbetsmannabildning. H:s
namn är därför äfven ett af de största, som
tillhöra Lunds universitet och den svenska
jurisprudensen. — Tryckta skrifter: In jus
gentium positivum prolegomena (1803), De
jure in re per contractus adquirendo (1806),
Förklaringar öfver handelsbalken (s. å), De
connubiis inter cognatos aut adfines prohibitis
(1813) samt program och uppsatser i "Juridiskt
arkif". Efter hans död utgåfvos, af K. J. Nerman,
Juridiska skrifter af H. (1845).


2. Johan H., den föregåendes son, tecknare,
f. 14 juli 1804 i Uppsala, d. 16 jan. 1835 i
Lund, blef student 1820 och elev vid Stockholms
konstakademi 1823. Han vistades sedan dels i
hufvudstaden, dels i Lund. — H. var en originell
man. Han gick iklädd ett slags 1600-talsdräkt och
skref 1500-talssvenska. Som konstnär framträdde
han först med fyra teckningar till Tegnérs
"Axel" i Boyes "Magazin". 1826 började han,
i samma tidskrift, utgifva Teckningar till
Gustaf Vasas historia, etsade af Boye. Han
hade jämväl någon tid handledts af Forssell
i teckning och etsning. H. egnade sig nästan
uteslutande åt teckningen, emedan det visade
sig, att han saknade färgsinne. Som hans
hufvudarbete anses 72 scener ur svenska historien
(Nationalmuseum). Dessa konturteckningar
begynte han själf etsa i koppar; efter hans död
fortsattes verket af Forssell, men endast 23 blad
utkommo. Till "Fritjofs saga" (5:e uppl. 1831)
utförde H. illustrationer i litografi, hvilka
dock ej utföllo lyckligt. Några teckningar till

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>