Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hjärnsjukdomar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stöt o. s. v.) å hufvudet, men kan ock ha
sin orsak i en spontan bristning af smärre,
af olika sjukdomsorsaker framkallade,
patologiska utvidgningar eller aneurysm
i hjärnhinnans blodkärl och har då liksom
blödningar i hjärnsubstansen till följd en
halfsidig förlamning (hemiplegi) med rikligt
uppträdande konvulsioner. — Blodpropp (thrombos)
i hårda hjärnhinnans stora blodledare, eller de
s. k. hjärnsinus, kan uppkomma vid höggradiga
fall af blodbrist (anemi) eller kakexier
(se d. o.) samt vanligast som inflammatorisk
blodpropp, oftast i sammanhang med inflammationer
i hufvudets ben, t. ex. vid öronsjukdomar. —
Svulster utgå från den hårda eller de mjuka
hjärnhinnorna och kunna genom tryck inåt mot
hjärnan ge samma symtom och funktionsrubbningar,
som inom hjärnan uppkommande hjärntumörer,
men kunna äfven gripa öfver på hufvudskålens
ben och genombryta dessa utåt under huden. —
Inflammationer, de vanligaste sjukdomarna
i hjärnhinnorna, kunna vara af mycket olika
art och etiologi. Af den hårda hjärnhinnans
inflammationer uppträder den vanligaste hos äldre
individer (helst öfver 50 år), som lida af andra
sjukdomar, såsom dementia paralytica (paralysie
générale), senil demens, kronisk alkoholism,
blodsjukdomar, en del svåra allmäninfektioner,
eller slutligen, ehuru sällsynt, hos personer,
som flera år förut fått något s. k. trauma (stöt
etc.) å hufvudet. Den hårda hjärnhinnan blir
härvid förtjockad af inflammatoriska, membranösa
pålagringar, i hvilka blödningar uppträda
(hæmatoma duræ matris). Förutom denna form
förekommer äfven en varig inflammation utanpå
den hårda hjärnhinnan (s. k. extradural abscess),
hvilken vanligen är fortledd från varbildningar
i omgifningen. Inflammationer äro dock mycket
vanligare uti de s. k. mjuka hjärnhinnorna
och utgöra hvad man i dagligt tal i allmänhet
kallar hjärnhinneinflammation eller, med
oegentlig förkortning, hjärninflammation. Dessa
s k. leptomeningiter kunna stundom vara
serösa, men äro vanligen varbildande och
framkallas då af olika s. k. varbakterier,
såsom Fränkels diplococcus pneumoniæ (den
vanliga lunginflammationskocken), streptokocker,
stafylokocker samt Weichselbaums diplococcus
intracellularis. Hjärnhinneinflammationer,
framkallade af de tre förstnämnda grupperna af
mikrokocker, äro vanligen sekundära, d. v. s.
uppträda i sammanhang med andra svåra infektioner
af samma orsak, såsom lunginflammation,
ansiktsros, näs- och öroninflammationer,
allmän blodförgiftning (sepsis) o. s. v. Den
af Weichselbaum 1887 närmare beskrifna
s. k. diplococcus intracellularis framkallar
däremot en mera specifik hjärnhinneinflammation,
den s. k. epidemiska cerebrospinalmeningiten,
hvilken i vårt land har gått under olika
benämningar, såsom epidemisk hjärnfeber,
dragsjuka samt, efter vissa ställen för
sjukdomens epidemiska utbredning inom Sverige,
Kalmarsjuka, Västeråssjuka etc. Denna form
af hjärnhinneinflammation har på grund
af länge, okänd etiologi och förhärjande
epidemiskt uppträdande ådragit sig en särskild
uppmärksamhet. De första mera kända, ehuru
mindre betydliga, epidemierna härskade i södra
Europa i början af 1800-talet. Sedan visade sig
sjukdomen icke förr än 1837, då den uppträdde
i södra Frankrike, och de följande åren, till 1851, spred den
sig vidare i Frankrike samt (i smärre epidemier)
till Spanien, Italien och Danmark. 1854
uppträdde den ånyo, denna gång i Sverige,
och har sedan visat sig i flera andra länder i
Europa samt i Amerika. Ingenstädes torde den ha
härjat så våldsamt som i vårt land. Den visade
sig först i Blekinge, mot slutet af 1854, och
utbredde sig under vintermånaderna "med tusentals
sjukdomsfall" i denna provins och Kalmar län. I
mars 1855 kände man redan 800 dödsfall, som
den orsakat. Under de följande vintrarna spred
den sig vidare öfver andra delar af Sverige,
ända upp till Jämtland. På somrarna upphörde
den nästan fullständigt. 1857 var antalet
till Sundhetskollegium anmälda fall störst:
3,051 sjuka och 1,387 döda. Under tiden för
farsotens härjande i Sverige, från 1854 till
1861, anmäldes 11,803 sjukdomsfall (sannolikt
var antalet i verkligheten ej obetydligt större)
och 4,165 dödsfall. De af provinsialläkarna
till Sundhetskollegium ingifna rapporterna
ha väsentligt bidragit till kännedomen om
ifrågavarande sjukdom. Sammandrag af dessa
finnas, af Wistrand, i tidskriften "Hygiea"
(bd 18 och 19) samt i Sundhetskollegiums
berättelse af 1861 (i "Bidrag till Sveriges
officiella statistik"). En värdefull
monografi öfver sjukdomen lämnades 1857 af
A. F. Lindström i "Om den epidemiska meningitis
cerebro-spinalis". Under de senare årtiondena
har sjukdomen en mera sporadisk förekomst inom
landet, och på senare tid ha epidemier mestadels
uppträdt å några af våra militära öfningsplatser
utan att dock få någon större utbredning. —
Benämningen dragsjuka har användts äfven om
en annan sjukdom, hvilken något liknar den
epidemiska hjärnfebern och måhända därmed stundom
förväxlats, nämligen den sjukdom, som uppkommer
genom förtärande af mjöl, förorenadt med
mjöldrygor (se Ergotism). Förutom de nämnda
mikroorganismerna kunna ock tuberkelbacillen
och syfilisspirillen lokalisera sig till de
mjuka hjärnhinnorna, speciellt med förkärlek å
hjärnans undre yta samt därigenom framkalla svåra
sjukdomstillstånd. Den tuberkulösa infektionen,
som är vanligast hos tuberkulösa barn, men icke
sällan äfven hos äldre individer åstadkommer
slutscenen vid den s. k. miliartuberkulosen
och den s. k. galopperande lungsoten,
är en af de vanligaste orsakerna till
hjärnhinneinflammation. Alla af bakteriell
smitta (med undantag af syfilis) framkallade
hjärninflammationer gifva ungefär samma
symtom. De viktigaste af dessa äro: hög,
oregelbunden feber, våldsam hufvudvärk, yrsel,
medvetslöshet, nackstyfhet, hvarvid hufvudet
liksom drages bakåt (häraf benämningen
"dragsjuka"), symtom från det centrala
nervsystemet, yttrande sig dels såsom retning
i form af kramp (konvulsioner), dels i form
af förlamning. Sistnämnda symtom blifva mest
framträdande i sjukdomens sista stadier,
eller då densamma, såsom så ofta är fallet,
sprider sig ned utefter ryggmärgens mjuka
hinnor, och ge sig tillkänna genom slapp
förlamning af extremiteterna samt af blåsans
och ändtarmens funktioner. Den tuberkulösa
hjärninflammationen leder nästan utan
undantag till döden. De af andra bakterier
orsakade inflammationerna äro nästan alltid
lifsfarliga, men kunna stundom i lindrigare fall,
särskildt hvad beträffar den epidemiska formen,
gå tillbaka, så att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
