Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Handelsflottans pensionsanstalt - Handelsfördelning - Handelsfördrag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Förvaltningskostnadsfonden, 220,766 kr. 67 öre (1908), med hvars
ränteafkastning anstaltens förvaltningskostnader
bestridas.
Ännu gällande villkor för pensions erhållande
äro, att sökanden skall ega medborgerligt
förtroende, ha uppnått 55 års ålder samt
varit 25 år inskrifven vid svenskt sjömanshus
och tillbragt denna tid "hufvudsakligen i
tjänstgöring under utrikes sjöfart med svenskt
handelsfartyg eller som förhyrd å svenskt
örlogsfartyg" - allt utan rymningsbrott. Om han
rymt, kan han, i händelse han efter rymningen
pålitligt tjänat i 15 år och sammanlagdt i
30 år, erhålla pension. Inga delegarafgifter
erläggas. Ordet "hufvudsakligen" har föranledt
olika tolkningar. Genom K. M:ts utslag i ett
besvärsmål blef tjänstetiden 1906 fastställd
till 150 månader.
Pensionsklasserna i anstalten äro 4 med pensioner
å 160, 120, 100 och 60 kr. Till den första höra
fartygsbefälhafvare, som aflagt sjöofficers-
eller sjökaptensexamen af 1:a klass; till den
andra fartygsbefälhafvare med sjökaptensexamen
af 2:a klass; till den tredje oexaminerade
fartygsbefälhafvare, styrmän och ångmaskinister;
till den fjärde öfrigt sjöfolk och eldare å
ångfartyg. Enligt k. br. 28 mars 1879 skola
till första pensionsklassen hänföras äfven de
fartygsbefälhafvare, som aflagt sjökaptensexamen
efter för rikets navigationsskolor gällande
reglemente , (1 juni 1877), och till den andra
äfven styrmän, "som på grund af styrmansbref föra
befäl å handelsfartyg i fart bortom Skagen och
Lindesnäs". Pensionsrummen, som bestämdes till
100 i hvar och en af de 3 första klasserna och
600 i 4:e klassen, skulle framdeles, i den mån
fondens inkomster medgåfvo, "i samma förhållande
ökas". Enär många af fjärde klassens pensionsrum
under de första 30 åren af anstaltens verksamhet
i brist på sökande förblefvo obesatta, medgaf
K. M:t 24 mars 1871, att en del af för dem
afsedda medel finge användas till pensioner i de
3 första klasserna, där antalet pensionssökande
öfversteg antalet pensionsrum. Därjämte
inrättades enligt k. br. 18 jan. 1890 40 nya
pensionsrum, utöfver de redan befintliga, i hvar
och en af dessa 3 klasser, utan att motsvarande
ökning skedde i fjärde, dock endast så länge
härtill anslagna medel icke erfordrades för
pensionering i sistnämnda klass. Härigenom kommo
pensionsrummen att vid 1907 års slut utgöra 172
i hvar och en af de 3 första klasserna och 792
(i st. för 1,032) i den fjärde, eller tillsammans
1,308. Under 1908 ha emellertid 4:e klassens
pensionsrum ökats till 1,032, medan anstaltens
pensionstagare uppgingo till 187 i första, 173 i
andra, 213 i tredje och 1,041 i fjärde klassen,
eller sammanlagdt 1,614. Samma år utbetalades i
pensioner 133,484 kr. 99 öre. Trots denna ökning
af anstaltens ursprungliga 900 pensionsrum
har tillströmningen af pensionssökande varit
sådan, att 476 1 okt. 1908 pensionsberättigade
icke kunnat erhålla dem tillkommande pension,
enär medel för deras pensionering saknades. I
syfte att afhjälpa ett dylikt missförhållande
och på ett mera tidsenligt sätt ordna sjöfolkets
pensionering tillsatte K. M:t 1900 en kommitté,
hvars betänkande, som innehöll förslag äfven
till olycksfallsförsäkring, afgafs 15 nov. 1904.
Handelsflottans pensionsanstalt förvaltas
af en af K. M:t förordnad direktion,
ordf. och två ledamöter, med anstaltens
kamrerare och sekreterare som ersättare.
N. E-nn.
Handelsfördelning. Se Handelspartering.
Handelsfördrag kallas sådana aftal, som stater
sluta med hvarandra angående handel och därmed
sammanhängande ämnen. I handelsfördragen
(handelstraktater, handels- och sjöfartstraktater,
vänskaps-, handels- och sjöfartstraktater) pläga
förekomma bestämmelser hufvudsakligen om rätt
till införsel, utförsel och transitobefordran
af varor, om import-, export- och transitotullar,
om rätt för den ena statens undersåtar att inom
den andra statens område vistas och bosätta sig,
idka handel, sjöfart - särskildt kustfart - och
andra näringar eller yrken samt besitta fast
eller lös egendom och däröfver förfoga genom
aftal eller testamente, om handelsresande,
om sjöfartsafgifter af olika slag, såsom
hamnafgifter, fyr- och båkafgifter samt
lotspenningar, om respekterande af fartygs
nationalitetsbevis och mätbref, om beskattning
och personliga prestationer till det allmänna,
särskildt vapentjänst. Stundom meddelas i
handelstraktater stadganden om rättsskydd
i allmänhet, om industriell eganderätt och
t. o. m. om litterär och artistisk eganderätt,
om rätt för den ena staten att hos den andra
anställa konsulära representanter och om dessas
s. k. privilegier. Det är tydligt, att behofvet
af stipulationer i en del af de nämnda ämnena
kan vara väsentligen olika, beroende af den
kulturgrad, hvarpå de kontraherande staterna
befinna sig, och af de principer, som de i
allmänhet och äfven utan särskild utfästelse
följa. Sålunda kan det exempelvis vara alldeles
öfverflödigt att stipulera något om rätt för det
ena landets undersåtar att uppehålla sig i det
andra landet eller, hvad angår de flesta varor,
om tullfri införsel i ett frihandelsland.
En handelstraktat kan innehålla direkta och
fullständiga bestämmelser om de förmåner, som
den ena staten betingat sig af den andra. Vida
vanligare är dock, att traktaterna, åtminstone
delvis, inskränka sig till en hänvisning genom
att föreskrifva, att i det ena landet det andra
landets undersåtar skola i vissa hänseenden
behandlas som egna undersåtar eller som den
mest gynnade (främmande) nation; i sistnämnda
fall tillägges stundom, att förmåner, som
medgifvits vissa länder, t. ex. de omedelbart
angränsande, ej kunna på grund af klausulen
åberopas. När och i den mån med afseende
på tullar meddelas specifika bestämmelser,
föreligger en s. k. tarifftraktat. För så vidt
tarifftraktatens tullsatser afvika från den
i allmänhet gällande tulltaxan, talar man om
differentialtullar, emedan särskilda tullsatser
tillämpas i förhållande till den stat, med
hvilken traktaten slutits, och i förhållande
till de stater, som på grund af klausulen om mest
gynnad nations behandling kunna till sin förmån
åberopa densamma. Något motsvarande, eller att
vissa länders undersåtar erhålla en fördelaktig
ställning i konkurrensen, kan gälla äfven i
fråga om exempelvis sjöfartsafgifter, särskildt
när ett visst lands undersåtar tillförsäkrats
behandling som egna undersåtar och ett annat
lands undersåtar på grund af klausulen om mest
gynnad nations behandling komma i åtnjutande
af samma förmån. I allmänhet kan det sägas,
att klausulen om behandling som mest gynnad
nation bereder trygghet emot ojämn och därigenom
öfvermäktig konkurrens från ett tredje lands
sida, medan tarifftraktaterna och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
