Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grekland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fröjda sig åt ännu en glansperiod såsom hufvudort
för grekisk vetenskap och konst och särskildt
såsom säte för en mycket besökt högskola för de
filosofiska och retoriska vetenskaperna. Äfven
den gamla religionen, ehuru undergräfd af
sofistiken, hade sitt säkraste rotfäste i G., och
kristendomen vann under de första århundradena
jämförelsevis ringa spridning. Theodosius
och hans efterträdare inom Östromerska
l. Bysantinska kejsardömet (se Östromerska
riket), till hvilket G. efter det romerska
rikets delning (395 e. Kr.) räknades, utfärdade
visserligen stränga edikt mot hedendomen, men
kunde dock icke på länge utrota den. Först i
5:e årh. genomfördes i själfva Aten templens
förvandling till kristna kyrkor, och 529 riktade
kejsar Justinianus I slutligen ett dråpslag
mot den klassiska bildningen och det därmed
sammanhängande religiösa åskådningssättet
genom att upphäfva högskolan i Aten. Under
senare delen af 3:e årh. e. Kr. började G. att
hemsökas af folkvandringens stormar, i det att
goterna (267) inträngde i landet och ödelade
åtskilliga af dess förnämsta städer (Korint,
Sparta, Aten m. fl.). De fördrefvos denna gång
af atenarna, som kämpade i förening med en
af kejsar Gallienus utsänd flotta; och sedan
kejsar Aurelianus till dem afträdt ett område
n. om Donau, var G. en längre tid fredadt för
deras anfall. Men 395 kommo de tillbaka under
sin konung Alarik, hvilken under åratal härjade
nästan alla delar af landet, till dess han
slutligen vände sig mot Italien. Hunnerkonungen
Attilas härjningar berörde blott G:s gränser,
och östgoterna under Teoderik framträngde ej
heller längre än i norra Tessalien (475),
hvaremot de södra kusterna hemsöktes af
vandalerna under Geiserik (466). Från midten af
6:e årh. öfversvämmades G. af slaver, hvilka
i stora skaror bosatte sig i landet och delvis
bildade egna samhällen, hvarom de i synnerhet på
Peloponnesos talrika slaviska ortnamnen ännu i
dag bära vittne. I själfva verket synes denna
uppblandning med slaviska element ha gifvit
det grekiska folket ny lifskraft. Välståndet
tillväxte så, att G. inom kort var en af
kejsardömets rikaste provinser, och ett nytt
försvarsväsen organiserades, hvilket visade sig
verksamt mot arabernas (från år 867) gång efter
annan upprepade anfall på G:s kuster. Däremot
kunde man icke hindra, att skaror af
bulgarer mot slutet af 10:e årh. inträngde
och för en tid slogo sig ned i landet. Äfven
af normandiska härnadståg hade G. mycket att
lida. 1081 grundade Robert Guiscard ett eget
rike i Epirus med Dyrrachion som medelpunkt,
och konung Roger på Sicilien företog 1146 ett
härnadståg till G., hvarvid städerna Tebe och
Korint utplundrades. Sedan frankerna (1204)
hade intagit Konstantinopel och där upprättat
det s. k. Latinska kejsardömet, riktades deras
eröfringslust äfven mot G. Bonifatius af
Monferrato gjorde sig till konung i Tessalonika
(i Macedonien), hvarifrån han härjade Tessalien
och underlade sig Eubea. Nästan samtidigt
upprättade Vilhelm af Champlitte ett frankiskt
rike under namn af Achaja på norra Peloponnesos
l. Morea, hvilket sedermera öfvergick till
Gottfrid af Villehardouin och blef ärftligt
inom hans ätt. Äfven i Aten grundades ett
frankiskt hertigdöme, hvilket under 13:e och
början af 14:e årh. innehades af husen de la
Roche och Brienne. Det afträddes sedermera
till konungarna på
Sicilien, hvilka (1386) öfverlämnade det till
den florentinske ädlingen Acciajuoli, som
redan förut härskade öfver Korint. De ansenliga
öarna Kandia (Kreta) och Korfu (Kerkyra) hade
Bonifatius afträdt till venezianerna mot villkor
att blifva erkänd som konung i Tessalonika,
och på Arkipelagens öar upprättades en mängd
småstater af venezianska "nobili", bland hvilka
den mäktigaste var Marco Sanudo på Naxos, af
bysantinske kejsaren slutligen erkänd såsom
hertig af Arkipelagen. En stor del af G. var
dock fortfarande förenad med det bysantinska
riket, och då detta efter Konstantinopels fall
(1453) öfversvämmades af turkarna, var äfven
de frankiska småstaternas öde gifvet. Aten
eröfrades 1456 efter tappert motstånd, och samma
lott delades omkr. 1460 af Morea, med undantag
af några orter, hvilka tills vidare förblefvo
i venezianernas våld.
Litt.:
Grote, "History of Greece" (6:e uppl. 1888),
Curtius, "Griechische geschichte" (6:e uppl. 1887–89),
Duruy, "Histoire des grecs" (sista uppl. 1886),
Holm, "Griechische geschichte" (1886–94),
Busolt, "Griechische geschichte bis zur schlacht bei Chaironeia" (2:a uppl. 1893–95),
Beloch, "Griechische geschichte" (1893–1904),
Hertzberg, "Geschichte von Hellas" (i Onckens "Allgemeine geschichte in einzeldarstellungen", bd 1, 2:a uppl. 1883) och
"Geschichte Griechenlands unter der herrschaft der römer" (1866–75),
Droysen, "Geschichte des hellenismus" (2:a uppl. 1877–78),
Finlay, "A history of Greece from its conquest by the Romans to the present time" (1877),
Mahaffy, "Greek world under Roman sway" (1890),
Fallmerayer, "Geschichte der halbinsel Morea im mittelalter" (1830–36),
Baumgarten, Poland, Wagner, "Die hellenische kultur" (1905),
H. Bergstedt, "Samhällsstrider och samhällsutopier i det forntida Grekland" (i "Svenska humanistiska förbundets skrifter", VI, 1902).
A. M. A.
* * *
Det nuvarande konungariket G. (Ny-Grekland,
officiellt Hellás) omfattar södra delen
af den grekiska halfön, Joniska öarna samt de
i Egeiska hafvet belägna öarna Eubea, Norra
Sporaderna och Cykladerna. Den nordligaste
punkten ligger i sydöstra delen af Olymposbergen
under 39° 55’ n. br., den sydligaste är ön
Kytheras sydspets, 36° 9’ n. br., den västligaste
ön Othonoi (bland Joniska öarna), 19° 17’ ö. lgd,
och den östligaste ön Amorgos’ östspets, 26°
6’ ö. lgd. Gränsen mot n., mot osmanska riket
(Albanien och Macedonien, de nuv. vilajeten
Joannina och Monastir) fastställdes 4 dec. 1897,
då G. af det 1881 från Turkiet vunna området
måste till denna makt återgifva 395 kvkm. Någon
officiell kartläggning och uppmätning har
ej egt rum. Officiellt uppgafs arealen 1896
till 63,606 kvkm. och skulle således nu vara
63,211 kvkm. Enligt geografiska anstalten i
Gotha är arealen 64,679 kvkm. Landet består
af tre hufvuddelar: Nord-Grekland (omfattande
Tessalien och Mellan-Grekland, det senare under
den turkiska tiden kalladt Livadien), 33,239
kvkm., halfön Peloponnesos, 22,201 kvkm., och
öarna, 9,239 kvkm.
Befolkningen, som 1832 steg till 712,608 inv.,
utgjorde vid folkräkningen 1896 2,433,806
inv. eller 37 på 1 kvkm. och vid folkräkningen 1907
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
