Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gregorius VII - Gregorius (VIII) - Gregorius VIII - Gregorius IX - Gregorius X - Gregorius XI - Gregorius XII - gregorius XIII - Gregorius XIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
61), Mirbt, "Die publizistik im zeitalter
Gregors VII." (1894), W. Mårtens, "Gregor VII,
sein leben und wirken" (2 bd, 1894), Hauck,
"Kirchengeschichte Deutschlands", III (1898).
9. G. (VIII), 1118-21, eg. Mauritius
Burdinus, motpåfve, hade som
ärkebiskop af Braga närmat sig kejsar Henrik V
och därför blifvit af Paschalis II bannlyst.
Efter dennes död uppsattes G. af kejsaren 8
mars 1118 på påfvetronen, men kunde ej i Rom
häfda sin ställning, utan måste fly till Sutri.
Redan följande år öfvergafs han af kejsaren,
tillfångatogs af Calixtus II 1121 och sattes i
fängelse, där han afled 1137. Litt.: Langen,
"Geschichte der römisehen kirche von Gregor
VII. bis Innocenz III." (1893).
10. G. VIII (21 okt.-17 dec. 1187), kardinal
Albertus af Mora, hade före sin upphöjelse
varit kurians kansler och stod på god
fot med Fredrik Barbarossa. Under sitt korta
pontifikat gaf han prof på asketiskt allvar och
mycken kraft; särskildt egnade han sitt intresse
åt förberedelserna till ett korståg. Litt.:
se föreg. art.
11. G. IX (1227-41), grefve
Ugolino af Segni, från Anagni, f. omkr. 1140,
började sin bana under sin onkel
Innocentius III, blef 1198 kardinaldiakon, 1206
kardinalbiskop af Ostia och Velletri,
var legat i mellersta Italien och
Tyskland (1207, 1209) och 1221
korstågspredikant i Italien. Hans namn
är äfven förbundet med franciskanernas
äldsta historia (se Frans från Assisi).
19 mars 1227 valdes han till påfve. Den
påfliga kurians yttre historia under G.
fylles af hans förbittrade kamp med kejsar
Fredrik II (se d. o.). Inom den inre
kyrkliga förvaltningen är att anteckna G:s
uppmuntrande omsorg om tiggarordnarna liksom
hans organisation af kampen mot kätterierna genom
inrättandet af särskilda inkvisitionstribunal.
Stor betydelse har G:s pontifikat haft för den
kanoniska rättens utveckling. Genom Raimund af
Pennaforte lät han utarbeta en dekretalsamling,
som han med annullering af äldre samlingar
och förbud mot nya (bullan Rex pacificus 5
sept. 1234) öfversände till universiteten i Paris
och Bologna som kyrklig lagbok och som äfven utan
gensagor mottogs som sådan. Detta innebar
en afgörande seger för den mest vidtgående
teorien om påfvens lagstiftningsrätt. Död 21
aug. 1241. Litt.: "Les registres de Grégoire
IX", utg. af L. Auvray (1890 ff.), Hinschius,
"Kirchenrecht", III (1883), Winkelmann,
"Geschichte kaiser Friedrichs des zweiten
und seiner reiche" (1863-65) och "Kaiser
Friedrich II" (2 bd, 1889, 1897).
12. G. X (1271-76) hette urspr. Teobaldo
Visconti, föddes 1210 i Piacenza och
valdes1 sept. 1271 efter ett treårigt
interregnum till påfve. Omedelbart efter
sin vigning sammankallade han ett konsilium,
hvars mötesort bestämdes till Lyon och som
öppnades 7 maj 1274. Ett hufvudsyfte med
mötets sammankallande hade varit att bringa
hjälp till Heliga landet, och G. lyckades ock
utverka en sexårig korstågstionde. Ett annat
syfte, som delvis sammanhängde med det
förra, hade varit åvägabringandet af en union
med grekerna. En sådan kom ock till stånd
som priset för G:s löfte att afhålla Siciliens
konung från angrepp på grekiska riket.
På konsiliet vidtogos dessutom några lagar
till sedlighetens höjande bland
prästerskapet, och där tillkom äfven ett
nytt dekret angående påfvevalet (konklavens
införande). I Lyon var det ock G. tog det första
steget till Rudolfs af Habsburg erkännande
som tysk konung - naturligtvis mot vidtgående
medgifvanden åt kurian. 1275 togo flera furstar
korset, bland dem konung Rudolf och konung Filip
af Frankrike. Men G. afled 10 jan. 1276 i Arezzo
utan att ha fått se löftena infriade. Litt.: "Les
registres de Grégoire X.", utg. af J. Guiraud
(1892 ff.), Finke, "Konzilienstudien" (1891),
och Redlich, "Rudolf von Habsburg" (1903).
13. G. XI (1370-78), förut Pierre Roger de
Beaufort, liksom flera af Avignonpåfvarna
från Limousin, valdes 30 dec. 1370.
Skicklig kanonist och teolog, uppträdde
han med skärpa mot Wycliffes läror.
Hans sträfvanden att åstadkomma en union med
den grekiska kyrkan ledde lika litet till något
resultat som hans bemödanden mot turkarna.
G. återförde 1377 kurian från Avignon
till Rom, men afled redan 27 mars 1378. Hans död
blef signalen till den stora schismens utbrott.
Litt.: Pastor, "Geschichte der päpste", I
(1886, 4:e uppl. 1901).
14. G. XII (1406-15), förut Angelo
de Corrario, till börden venezian,
valdes 30 nov. 1406 af de romerske
kardinalerna till påfve. Han fasthöll med
seg slughet vid sin värdighet, och då han af
Pisa-konsiliet (se d. o.) 1409 förklarades
afsatt, bannlyste han konsiliet.
På Konstanz-konsiliet nedlade han 1415
frivilligt sin värdighet och lefde ännu två år
som kardinalbiskop af Porto. Död 18 okt. 1417
i Recanati. Litt.: se G. 13.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
