Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gregorius VI, Johannes Gratianus - Gregorius VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gratianus</sp>, köpte sin värdighet af Benedikt IX och blef
att börja med erkänd. 1046 blef han emellertid på
den bekanta synoden i Sutri afsatt på initiativ
af konung Henrik III. G. fick som fånge medfölja
till Tyskland, där han kort därefter dog
(sannolikt 1048). Litt.: se G. V.
8. G. VII (1073-85) hette urspr. Hildebrand och
föddes af fattiga föräldrar i Toscana. Som barn
sändes han för att uppfostras till Mariaklostret
på Aventinus i Rom och kom där i beröring med
bl. a. abboten Odilo i Cluny; som hans lärare
nämnas ärkebiskop Laurentius af Amalfi samt
de senare påfvarna Gregorius VI och Benedikt IX.
G. följde påfven G. VI efter hans afsättning
(se ofvan) till Tyskland och studerade kyrkorätt
i Köln. Påfven Leo IX tog honom med sig tillbaka
till Rom. Före eller efter resan till Tyskland
- hvilketdera är ovisst - hade G. blifvit
munk. Förmodligen 1049 blef G. kardinal, och
1054 sändes han som legat till Frankrike. Något
mera afgörande inflytande utöfvade han dock
ej under Leos tid. Stefan X sände G. 1057 på
en beskickning till Tyskland, under hvilken han
trädde i förbindelse med patarenerna (se d. o.) i
Milano. Efter Stefans död (1058) uppsatte G. emot
adelspåfven Benedikt X på påfvestolen Nikolaus II,
under hvars pontifikat han utöfvade stort
inflytande. Honom tillkommer förmodligen till
stor del förtjänsten af förbindelsers anknytande
med normanderna i söder och patarenerna i
norr. Efter Nikolaus’ död 1061 uppsatte G. på
påfvetronen Anselm af Lucca under namnet
Alexander II och behöll under hans tid sitt
inflytande. Efter Alexanders död blef G. genom
en formlös och oordnad valhandling korad till
påfve. Han grep sig genast an med realiserandet
af det reformprogram, som utgått från Cluny. 1074
utfärdade han ett förbud mot prästernas äktenskap
(jfr Celibat). Han ingrep äfven kraftigt emot
simonien (se d. o.), d. v. s. förvärfvandet af
kyrkliga ämbeten för penningar, inbegrep under
simoni all lekmannainvestitur och utfärdade mot
denna 1075 ett förbud, som ledde till en konflikt
mellan kurian och tyska konungamakten, som fyllde
hela G:s pontifikat. Redan tidigare hade mellan
G. och Henrik IV (se d. o.) konflikter uppstått,
som slutligen (maj 1074) bilagts genom den
senares fullständiga underkastelse. På hösten
1075 uppflammade striden ånyo, sedan Henrik
ingripit mot patarenerna och sökt på sin sida
draga normanderna i södra Italien. G. framställde
nu under hot om bannlysning och afsättning ett
ultimatum. Henrik svarade med att på en synod
i Worms 1076 afsätta G. Denne förklarade
nu å sin sida kejsaren afsatt och hans
undersåtar lösta från deras trohetsed. De
tyske furstarna förklarade i anledning häraf
Henrik förlustig kronan, om han ej inom året
blifvit löst från bannet, och Henrik företog
då sin berömda färd till Canossa (jan. 1077)
och blef där återupptagen i kyrkans sköte. Den
nyare forskningen har - från en synpunkt sedt
med rätta - betraktat denna episod som ett
mästerligt schackdrag af Henrik, men i det
stora hela är väl - i öfverensstämmelse med
den populära uppfattningen - händelsen att anse
som ett moraliskt nederlag för kungadömet. I
Tyskland uppsattes trots allt en motkonung,
och G:s sträfvan blef då att intaga ställning
som skiljedomare mellan de båda pretendenterna,
utan att han
dock någonsin fick afgörandet i sina händer. 1080
förklarade G. sig omsider för Henriks motkonung
och utslungade för andra gången bannlysnings-
och afsättningsdomen emot Henrik - denna
gång utan afsedd moralisk verkan. Efter sin
tyske motståndares död (1080) uppsatte Henrik
ärkebiskop Wibert af Ravenna till motpåfve
under namn af Klemens III och drog därpå till
Italien (1081). De mellan G. och Henrik inledda
underhandlingarna strandade, G:s anhängare,
däribland 13 kardinaler, började öfvergifva
honom, och Henrik kom 21 mars 1084 i besittning
af Rom, där Klemens III introducerades och
krönte honom till kejsare. Henrik tvangs
visserligen snart af normanderna att uppgifva
Rom, men befolkningen gjorde G. ansvarig för
normandernas plundringar och tvang honom att
lämna staden. Efter ett års uppehåll i Salerno
afled G. där 25 maj 1085. Hans sista ord berättas
ha varit: "Jag har älskat rättfärdigheten
och hatat orättfärdigheten, därför dör jag i
landsflykt." För den väldiga kampen med det
tyska kungadömet har G:s politik gentemot andra
länder fått träda i skuggan, ehuru den visst ej
saknar vikt och intresse. Han sökte upprätthålla
vänskapliga förbindelser med kejsaren i Bysans
och planerade ett korståg. Han gjorde anspråk på
Sardinien och Corsica såsom kyrkans egendom. Han
hoppades i Spanien finna det påfliga länsrike
han ej lyckats skapa i södra Italien. Han tog
kraftigt till orda mot den franske konungen
Filip I:s simoni och förtryck. Till England stod
han i godt förhållande, ehuru Vilhelm Eröfraren
intog en ganska själfständig ställning. Ända till
Skandinavien sträckte sig G:s intresse: Hallsten
och Inge d. ä. i Sverige fingo befallning att
påbjuda tiondes erläggande öfver hela riket
samt att till Rom affärda sändebud för att gifva
upplysningar om landets tillstånd. Äfven med de
slaviska rikena anknöt G. förbindelser. Till
grund för G:s hela politik ligger den tanken,
att kyrkan som en gudomlig institution är skild
från och öfverordnad den ur synden uppkomna
staten. Dock tänker han sig bådas tillvaro
bredvid hvarandra som en gudomlig anordning
och erkänner nödvändigheten af enighet dem
emellan. Med kyrkan förstår han hierarkien
med påfven i spetsen. Kyrkoförfattningen
tänker han sig monarkiskt centraliserad och
hänvisar ständigt till sin ställning som Petrus’
representant. Ytterst gå hans sträfvanden ut
på skapandet af ett påfligt världsrike. Hans
kamp mot lekmannainvestituren afsåg äfven att
göra honom själf till öfverlänsherre öfver de
förläningar af olika slag, hvarmed biskoparna
såsom riksfurstar utrustats. G:s storhet ligger
icke däri, att han framställt nya bärande
tankar - den åskådning han omfattar har gamla
anor - utan däri, att han med logisk skärpa
och konsekvens utbildat idén om påfvedömet som
politisk storhet och med skärande hänsynslöshet
sökt realisera denna idé. I denna riktning har
han ock påverkat den uppväxande kyrkorätten. Han
har gifvit de påfliga anspråken deras klassiska
formulering och gjort den västerländska kyrkan
romersk-katolsk. G. upptogs 1584 bland kyrkans
martyrer och kanoniserades 1606 (hans dag
är 25 maj). G:s bref äro tryckta af Jaffé i
"Bibliotheca rerum germanicarum", II (1866), de
under konflikten med tyska kungadömet framkomna
kyrkliga stridsskrifterna i "Monumenta Germaniæ"
(1891- 97). Litt.: Gfrörer, "Papst G. VII"
(7 bd, 1859-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
