Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Finalnd, storfurste af - Finlandism - Finlands allmänna slöjdförening - Finlands bank. Se Finland, sp. 291-292 - Finlands hypoteksförening. Se Finland, sp. 292 - Finlands litteratur 1. Den svenskspråkiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Finland, storfurste af, en titel, som sedan
1581 ingick i svenska konungatiteln till Finlands
skilsmässa från Sverige genom freden i Fredrikshamn
1809, hvarefter den ingått i ryske kejsarens
titel. Åtskilliga svenska prinsar ha burit titeln
storfurste af F., nämligen Johan III:s son Sigismund,
Karl IX:s son Gustaf Adolf (1607–11) och Gustaf IV
Adolfs son Karl Gustaf (1802–05).
Finlandism, ord eller uttryckssätt, som är
egendomligt för den i Finland talade och skrifna
svenskan. Se A. Noreen, ”Vårt språk” I: 312
ff. (1904), och Svenska språket.
Finlands allmänna slöjdförening har till uppgift att
befrämja den ekonomiska slöjden i landet. För detta
ändamål har den uppställt såsom program att inrätta
och upprätthålla slöjdskolor och slöjdstugor för
undervisning i manlig och kvinnlig slöjd, vidtaga
åtgärder för utbildande af slöjdlärare, anskaffa
mönster och modeller för slöjdalster och verktyg,
föranstalta utställningar, förmedla afsättning
af inhemska slöjdalster, utdela stipendier och
pris, ombesörja publikationer i föreningens syfte
m. m. Direktionen är förlagd till Helsingfors och
består af 9 på 3 år valda ledamöter; dessa jämte 9
andra valda personer bilda en förstärkt direktion,
som besluter i frågor af större vikt. Föreningen
upprätthåller i Helsingfors en yrkesskola för träslöjd
med 2-årig kurs, försäljning af slöjdtillverkningar,
pristäflingar m. m. Med uppköpta slöjdalster har den
föranstaltat lotterier för befordrande af slöjden.
T. C.
Finlands bank. Se Finland, sp. 291–292.
Finlands hypoteksförening. Se Finland, sp. 292.
Finlands litteratur. 1. Den svenskspråkiga.
Finlands litteraturhistoria börjar senare än de öfriga
nordiska ländernas litterära häfder. I senare
hälften af 1400-talet lefde Finlands förste kände
författare, Nådendalsmunken Jöns Budde, hvars
arbeten ha stort värde som språkliga dokument. Från
reformationstidehvarfvet är främst att nämna
astrologen Sigfrid Aronus Forsius (d. 1624), som
äfven gjorde sig känd såsom andlig skald. Samtidig med
Forsius var den berömde historikern Johannes Messenius
(d. 1636), som under sin fängelsetid i Kajaneborg
1629 författade sin ”Rimkrönika om Finland och dess
inbyggare” (tryckt 1774; ny uppl. 1865), det första
kända forskningsarbetet i Finlands historia, hvilket
förskaffat Messenius namnet ”den finska historiens
fader”.
Sedan Åbo akademi grundlagts 1640, blef den
medelpunkten för en uppblomstrande litterär odling
i landet. I Åbo inrättades 1642 Finlands första
tryckeri, redan 1668 tillkom ett andra och 1688 i
Viborg ett tredje. Den diktart, som först spirade
upp vid akademien, var skoldramat. Västgöten Jakob
Chronander skref ”Surge” (1647) och ”Belesnack”
(1649), hvilka ha betydande kulturhistoriskt intresse
genom skildringar af dåtida studentlif och groteska
folkscener, Erik Kolmodin (d. 1665) fick 1659 uppförd
”Genesis ætherea eller Jesu Christi födelse”
(bearb. efter Petrus Pachius, predikant vid tyska
skolan i Stockholm), som realistiskt behandlar det
bibliska ämnet, och Petrus Carstenius (d. 1712)
gaf 1674 med ”Thet himmelske consistorium” en senfödd
medeltidsmoralitet.
Vid denna tid upphör skoldramat, medan däremot
poesien började odlas flitigare. Johan Paulinus
(sedermera grefve Lillienstedt, 1655–1732)
författade en messiad öfver ”Den korszfeste Christus”
(1686), men hans skalderykte hvilar egentligen på
”Klagan öfver Iris afresa”, en af tidens vackraste
kärleksdikter. Samtida med Paulinus voro Olof
Vexionius d. y. (1656–90), hvars ”Sinne-afwel”
(1684) är den första af en finne utgifna diktsamling,
didaktikern och satirikern Daniel Achrelius (1644–92)
och Torsten Rudeen (1661-1729), hvilken diktade
vackra erotiska visor och stora fägnesånger öfver
Karl XI och Karl XII. – Vetenskapen begagnade sig
under denna tid i F. som annorstädes af latinet, och
teologien var den mest florerande disciplinen. Bland
tidens lärda teologer framstodo särskildt Enevald
Svenonius (1617-88), den ortodoxa teologiens
mest typiske företrädare i Åbo, hvilken författade
vidlyftiga teologiska stridsskrifter och höll 2,497
predikningar, samt Johan Gezelius d. ä. (1615–90)
och d. y. (1647–1718), särskildt minnesvärda
genom sin mångsidiga litterära verksamhet, hvars
betydelsefullaste resultat var det stora Gezeliusska
bibelverket, af hvilket nya testamentet utkom i
två delar 1711–13 och gamla testamentet i fyra
delar 1724–28. Öfriga vetenskaper stodo ännu helt
och hållet under teologiens inflytande, särskildt
gäller detta filosofien. På detta område framträdde
bl. a. Anders Thuronius (1632–65), anhängare af den
gamla skolastiska filosofien, och Mikael
Vexionius (adlad Gyldenstolpe, 1609–70), en polyhistor,
som bl. a. lämnade den första historisk-geografiska
beskrifningen öfver Sverige och Finland. Elias
Brenner (1647-1717) bedref fornforskningar,
grundlade den svenska myntvetenskapen genom sin
”Thesaurus nummorum sueo-gothicorum” (1691) och fäste
uppmärksamheten på förekomsten af gamla germanska
lånord i finskan. Som ”botanikens fader i Finland”
gjorde sig läkaren Elias Tillandz (1640–93) bemärkt;
han utgaf 1673 den första förteckningen öfver inhemska
växter.
Frihetstidens litterära skaplynne är i F. detsamma som
i Sverige, dock är den ekonomisk-praktiska riktningen
ännu mera öfvervägande. Periodens två främsta skalder
diktade båda i Sverige. I början af frihetstiden utgaf
Jakob Frese (1690-1729) sina ”Andelige och werldslige
dikter” och öfriga poetiska verk. I dessa visar han
sig som en öfvergångsförfattare, hos hvilken man
finner den karolinska tidens stämningar blandade med
intryck från tiden efter Stora ofreden. Han besjöng
äfven sitt eget långvariga lidande i rörande strofer
(”Vårbetraktelser”), hvilkas vemod, innerlighet och
resignerade ton ansetts typiska för den finska dikten
och gett Frese plats i litteraturhistorien som den
förste finske skalden. Frese är i detta afseende
en föregångare till Gustaf Filip Creutz (1731–85),
som tillhör frihetstidens senare skede. Hans
herdedikt ”Atis och Camilla” (1761) var sin tids
populäraste och mest beundrade dikt. Bland de smärre
poeterna må nämnas den pietistiske Abraham Achrenius
(1706–69), författare till andliga sånger på svenska,
finska och latin, Alexander Hacks (d. 1740), hvars
tillfällighetsdikter ”Eskolagubbens visor” fortlefvat till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
