Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Finland - Finland, hertigdöme
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
riksskattkammaren för försvarsväsendets
upprätthållande. Ständerna biföllo, men endast
för år 1905.
Arbetarpartiet, som under dessa förhållanden
organiserat sig i socialistisk riktning, hade
emellertid trädt i förbindelse med de revolutionäre
i Ryssland. När generalstrejk i slutet af
okt. 1905 utbröt i Ryssland, anslöto sig såväl
arbetarassociationerna som de konstitutionelle
i F. till rörelsen. "Storstrejken" (30 okt.–6
nov. 1905) genomfördes i hela landet på alla
områden och vann sålunda en sällspord omfattning
och styrka. Styrelsemyndigheten var så godt som
förintad. I några städer, t. ex. i Helsingfors
och Tammerfors, hade arbetarpartiet makten i sina
händer. I Helsingfors härskade det s. k. "röda gardet"
under ledning af en f. d. officer J. Kock. Visserligen
kunde arbetarna icke genomdrifva yrkandet, att
en nationalförsamling skulle sammankallas för att
gifva F. en ny författning, men i öfrigt bestämdes
rörelsens riktning väsentligen af dem. Gen.-guvernören
Obolenskij och Senaten tvungos att anhålla om
afsked. En delegation af konstitutionella landtdagsmän
sammanträdde i Helsingfors och affattade en till
kejsaren ställd framställning, hvilken omedelbart
öfverlämnades till monarken, som i ett manifest af 4
nov. 1905 i hufvudsak godkände de däri framställda
yrkandena. Februarimanifestet af 1899, hvars
upphäfvande påyrkats, suspenderades "intill dess de
däri berörda frågorna varda genom en lagstiftningsakt
ordnade"; flera under de senaste åren tillkomna
olagliga förordningar upphäfdes; Senaten fick i
uppdrag att utarbeta förslag till ny landtdagsordning
"med tillämpning vid val af folkrepresentanter af
den allmänna och lika valrättens grundsatser" samt
att uppgöra förslag till grundlagsstadganden rörande
folkrepresentationens rätt att kontrollera lagligheten
af styrelsemedlemmars ämbetsåtgärder äfvensom om
ordets frihet, församlings- och föreningsfrihet;
den preventiva censurens verksamhet skulle
inställas. Tillika utfärdades landtdagskallelse. Någon
tid senare fingo de till största delen af Bobrikov
tillsatte senatorerna afsked. De nye senatorerna
utsagos nästan alla bland det konstitutionella
partiets medlemmar. L. Mechelin blef vice ordförande
i Ekonomidepartementet och frih. R. A. Wrede i
Justitiedepartementet. Geheimerådet N. Gerard blef
gen.-guvernör. Till ständerna, som sammanträdde
till urtima landtdag i dec. 1905, öfverlämnades
en proposition om representationsreform, enligt
hvilken ståndsrepresentationen skulle afskaffas
och en enkammarrepresentation införas, grundad
på allmän och lika valrätt och valbarhet, med
proportionellt valsätt, för män och kvinnor, som
fyllt 24 år. Detta lagförslag antogs af ständerna, och
20 juli 1906 utfärdades den nya landtdagsordningen,
jämte vallagen. Ständerna antoge därjämte lagar om
tryck-, församlings- och föreningsfrihet samt om
afskedandet af de olagligt tillsatte ämbetsmännen
och återinsättandet af de under den föregående
regimen olagligt afsatte tjänstemännen i deras
ämbeten. Regeringens och ständernas legislativa
åtgärder tillfredsställde icke arbetarpartiet,
som stod under inflytande af den revolutionära
propagandan i Ryssland. "Röda gardena" upprätthöllos
flerstädes och förbundo sig med de ryska revolutionära
organisationerna. Då i slutet af juli 1906 ett
soldatmyteri utbröt på
Sveaborgs fästning, anslöt sig "röda gardet" i Helsingfors
till de upproriske ryske soldaterna. Resningen på
Sveaborg kväfdes, och försöket att ånyo upprätta
storstrejk i Helsingfors strandade i sin början,
men anarkistiska våldsbragder begingos fortfarande på
många orter. 18 sept. 1906 afslutades den sista af de
finska ståndslandtdagarna. De ofrälse stånden upphörde
därmed att existera. Ridderskapet och adeln fortbestår
som korporation med eget riddarhus och egna fonder.
Under hösten 1906 och vintern 1907 organiserade
sig partierna för landtdagsvalen, som i mars 1907
förrättades i 16 valkretsar. Det socialistiska
partiet framgick med seger och vann omkr. 80 platser
af kammarens 200. Närmast stodo gammalfennomanerna,
medan det ungfinska partiet vann knappt flera platser
än "Svenska folkpartiet". Den på radikal-demokratiska
principer byggda representationen sammanträdde
till sitt första plenum 23 maj, åtskildes före
midsommar och sammanträdde ånyo 2 sept., då bl. a. en
proposition förelåg om öfverlämnandet till ryska
riksskattkammaren af 20 mill. mark såsom bidrag till
riksförsvarets upprätthållande för 1906 och 1907.
Litt.: H. G. Porthan, "Pauli Juusten Chronicon
episcoporum finlandensium" (disp., 1784–1800),
E. Grönblad, "Nya källor till Finlands
medeltidshistoria" (1857), A. I. Arwidsson,
"Handlingar till upplysning af Finlands häfder"
(10 bd, 1846–58), J. E. Waaranen, "Samling af
urkunder rörande Finlands historia" (5 bd, 1863–78),
R. Hansen, "Bidrag till Finlands historia" (3 bd,
1881–1904) och "Åbo domkyrkas Svartbok" (1890),
"Handlingar rörande förvaltningen i Finland 1808",
utg. af Finska historiska samfundet (2 bd, 1893–95),
"Adelns, präste-, borgare- och bondeståndets
protokoll vid Borgå landtdag", utg. af Svenska
litteratursällsk. i Finland (4 bd, 1886–1905),
Yrjö Koskinen, "Suomen historia" (1:a uppl. 1873,
2:a uppl. 1882, öfv. till svenska 1874 med titeln
"Finlands historia"), M. G. Schybergson, "Finlands
historia" (2 bd, 1:a uppl. 1889, 2:a uppl. 1903). Yrjö
Koskinen, "Nuijasota, sen syyt ja tapaukset" (1:a
uppl. 1857–59, öfv. till svenska 1865 med titeln
"Klubbekriget" etc.; 2:a uppl. 1877), J. E. Waaranen,
"Landtdagen i Helsingfors 1616 och Finlands dåvarande
tillstånd" (disp., 1862), M. G. Schybergson, "Bidrag
till Finlands inre historia 1721–1731" (disp., 1875),
J. R. Danielson, "Suomen sota ja Suomen sotilaat
1808–1809" (1896, öfv. till svenska med titeln
"Finska kriget och Finlands krigare 1808–1809", 1897),
C. v. Bonsdorff, "Åbo stads historia under 17:e
seklet" (2 bd, 1889–98), J. W. Ruuth, "Björneborgs
stads historia" (1897) och "Viborgs stads historia"
(2 bd, 1905), "Åbo universitets lärdomshistoria",
utg. af Svenska litteratursällsk. i Finland
(bd 1 1890, 10:e bandet under tryckning 1907).
M. G. S.
Finland, hertigdöme. 1284–91 var Birger jarls son
Bengt hertig af F., 1302–17 Magnus Ladulås’ son
Valdemar. 27 juni 1556 gåfvos Egentliga F. och
södra Satakunta (Åbo och Kumogårds län) samt Åland
såsom ärftlig förläning åt Gustaf Vasas son Johan;
hertigdömet utvidgades 7 sept. 1557 med västligaste
delen af Nyland (Raseborgs län), men fråndömdes Johan
1563. 1590–1606 bar Johan III:s son Johan titeln
hertig af F.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
