Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fariséer - Fariseism - Farjeon, Benjamin Leopold
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bud, öfversteprästvärdigheten (Jonatan 153) och
konungatitel (Alex. Jannæus) och samtidigt nedsjönko
till råa soldatfurstar, öfvergingo asidéerna till
öppen opposition, medan makkabéerna samtidigt närmade
sig de sadokidiske prästerna. Det är i samband
härmed, som namnen fariséer och sadducéer för första
gången uppträda, hvaraf man torde få sluta, att de
från början voro öknamn: fariséer, de som andligen
afsöndra sig och vilja vara något bättre än andra,
själfva kallande sig haberim ("bröder"); sadducéer,
sådana, som följde affälliga förnäma präster. I sak
låg dock grunden till skilsmässan djupare: för de
skriftlärde och fariséerna var judendomen en andlig
sekt, spridd öfver hela världen och sammanhållen
endast genom religionens band; makkabéernas sträfvan
att i Palestina grundlägga ett nationellt judiskt
rike måste komma i strid med dem, hvilkas enda
fädernesland var lagen och Gud. Denna stämning har
fått ett klart uttryck i de s. k. Salomos psalmer,
författade efter makkabéerdömets störtande (genom
Pompejus) inom fariséernas krets; makkabéernas svåra
försyndelse är, enligt dessa psalmer, att de förgripit
sig på Israels messianska hopp, velat upprätta en
nationellt judisk stat med tillbakasättande af tron
på framtiden. I följd af makkabéernas närmande till de
sadokidiske prästerna kunde dessa (sadducéerna) bilda
så att säga regeringsparti (och förtrycka fariséerna)
under Johannes Hyrkanos, Aristobulos I och Alexander
Jannæus. Under den sistnämndes änka Alexandra kommo
fariséerna för en kort tid till makten; nu torde de
ock för första gången ha fått tillträde till rådet,
hvarigenom deras andliga inflytande öfver folket
växte. Men efter Alexandra återfingo sadducéerna den
ledande politiska ställningen, och denna bibehöllo
de ej blott efter makkabéernas störtande under Roms
medelbara herradöme, utan ock i trots af Herodes’
många preskriptioner mot dem därefter, endast att de
i mångt och mycket måste finna sig i att modifiera
sitt uppträdande efter fariséernas åskådning. När
Jerusalem fallit och den judiska staten upplösts (70
e. Kr.), fanns det ej längre någon verksamhet för
sadducéerna; de försvunno alltså ur historien, och
den följande judiska traditionen har nästan glömt bort
dem. Fariséerna, hvilkas rike ej stod och föll med den
judiska staten, voro därefter ensamma judarnas ledare.
Det är fariséerna, som gjort det möjligt för judarna
att öfverlefva alla katastrofer och bibehålla sin
tro och sin gudsdyrkan i alla länder. Det är ock
denna riktning bland judarna, som har förtjänsten
att ha samlat de gamle profeternas tankar, i vissa
fall t. o. m. utvecklat dem, t. ex. i fråga om
odödlighetshoppet. Det är vidare deras förtjänst,
att de judiska skrifterna i den hebreiska kanon
blifvit samlade och bevarade. Ty ehuru intresset
för lagen var deras förnämsta angelägenhet, ha
de dock, särskildt i början, icke låtit hela sin
sträfvan gå upp däri. Under tiden har dock den
ädlare kärnan i deras väsen alltmer förkrympt under
ett ogenomträngligt skal. Tillika ha deras fel och
svagheter allt tydligare trädt i dagen. Dit hörde ett
mycket stort andligt högmod och begär att döma andra
(jfr deras kritiska uppträdande mot Jesus), vidare
ett utveckladt begär efter den andliga makten öfver
folket, i sitt slag ej mindre än sadducéernas månhet
om den politiska maktutöfningen. Härvid kunde de
t. o. m. föredraga en främmande makts herradöme
öfver judarna framför en inhemsk furstes, och detta
ej blott därför, att de under ett sådant förtryck
från hedningar bättre fingo rum för sin väntan på
messiasriket, utan ock därför, att en patriotisk
hänförelse blef dem en farlig medtäflare om folkets
sympatier. – De olikheter mellan fariséer och
sadducéer i afseende på vissa läror, som af Josefos
och N. T. anföras, äro till väsentlig del en följd
af de båda partiernas historiska utveckling. I
allmänhet företrädde sadducéerna den äldre judiska
ståndpunkten med förkastande af allt det nya, som den
senare judendomen utvecklat. Medan sålunda fariséerna
höllo noga på de skriftlärdes komplement till lagen
("de äldstes stadgar"), ja i vissa fall satte dessa
högre än den kanoniska lagen, förkastade sadducéerna
utan vidare allt slags tillägg till den gamla lagen. –
Då fariséerna i öfverensstämmelse med den senare
judendomen trodde ej blott på en själens odödlighet
(häri lika esséerna), utan äfven (i motsats till
dessa) på kroppens uppståndelse (jfr t. ex. Matt. 22:
23), afvisade sadducéerna såväl tanken på en
uppståndelse som på själens fortvaro efter döden
– härvid fasthållande den gamla israelitiska
uppfattningen, som känner hvarken själens odödlighet
eller kroppens uppståndelse. Samtidigt härmed torde
sadducéerna ha ställt sig skeptiska gentemot hela
den messianska framtidsdrömmen. Likaledes stämmer det
mera med gammalisraelitisk åskådning, då sadducéerna
förnekade tillvaron af änglar och andar (Apg. 23:
8), medan fariséerna genom sin tro på dessa väsen
representerade en yngre uppfattning. I visst afseende
intogo sadducéerna sålunda en "rationalistisk"
ståndpunkt, hvarför de ock betecknats såsom ett slags
"fritänkare". Ett uttryck härför är ock, att de enligt
Josefos starkt betonade människans frihet till att
skapa sin lycka eller sin olycka, med förnekande
af Guds inflytande på hennes handlingar. I denna
punkt, den enda, där de icke kunde stödja sig på
Israels äldre (eller nyare) åskådning, har deras
bristande intresse för det religiösa kommit till
uttryck. Andra olikheter mellan de båda partierna röra
deras ställning till vissa lagfrågor och ha ingen
större betydelse. Litt.: J. Wellhausen, "Pharisäer
und sadducäer" (1874), E. Schürer, "Geschichte des
jüdischen volkes im zeitalter Jesu Christi", II (3:e
uppl. 1898), Sieffert i Haucks "Realencyklopädie
für protestantische theologie und kirche", 3:e uppl.,
bd 15, sid. 264–292.
E. S-e.
Fariseism, i den moderna betydelse detta ord erhållit
till följd af det fariseisk-judiska partiets (se
Fariséer) urartande, är den etiska missriktning, som
ser det sedliga lifvet i det yttre handlingssättets
öfverensstämmelse med abstrakta sedebud, ej i motivens
sedliga halt. Vanligen förenas denna missriktning
med högmod och ofördragsamhet emot dem, som handla
annorlunda, stundom med en viss grad af skrymtaktighet
och hyckleri. L. H. Å.
Farjeon [fäMjon], Benjamin Leopold, engelsk
författare, f. 1833 i London, d. där 1903, emigrerade
tidigt till Australien, bodde en tid på Nya Zeeland
som tidningsman, men återvände till London, där
han var verksam som skriftställare till sin död. Af
F:s många berättelser må nämnas Grif (1870), Joshua
Marvel (1871), The mystery of the royal mail (1902)
och Shadows on the snow (1904).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
